Bard om propaganda

Fortsättning på föreg. post...


Apropå propaganda finns ett ganska belysande avsnitt i Bard & Söderqvists bok Nätokraterna (2001).

Allt detta insåg pr-expertisen på ett tidigt stadium. De kvalificerade krafterna sysslar därför inte med något så simpelt som information eller åsiktsmånglande, de omskapar själva verkligheten. Vi lever idag i en värld där strängt taget varje ögonblick av varje människas uppmärksamhet är utsatt för pr-expertisens ömma omsorger. Hela tillvaron är åtgärdad, stylad. Istället för att prångla ut åsikter om det som råkar vara nyheterna för dagen, iscensätter pr-experten själva den händelse som är nyheten. Man vinklar inte bevakningen utan ser till att verkligheten redan är färdigvinklad för bevakning så att den allmänna opinionen färgas i eftersträvansvärd kulör och nyans. Lata journalister kan sedan förvisso få färdigskrivna artiklar från pr-bolaget att sätta sitt namn under, men det är den iscensatta händelsen som är själva grejen (s 111-112).

Cynismen i detta nådde kanske sin fulländning i pr-expertisens iscensättande av och utnyttjande av barnet Greta Thunberg. Först skrämmer de livsmodet ur ungdomarna. Sedan utnyttjar de dem som barnsoldater...

Ja, hur tyckte ni medierna "skötte sitt uppdrag" i det fallet?

Tillägg Länk till Jacob Nordangårds text om Greta-rörelsen inklusive länk till Weidmo Uvell. 

Rebecca Weidmo Uvell om tältlägerkampanjen i november 2018 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Åsheden om medielogik och propaganda

En annan person som försöker slå ett slag för folkbildning om medierna är Ann-Marie Åsheden, tidigare journalist på DN och senare pressekreterare åt Nyamko Sabuni. Här  finns en text från Skolvärlden 2015, t ex citat

Tankemallar är uppfattningar och åsikter om vad som är intressant och ointressant, rätt och fel. Om nyhetsjournalister ser och beskriver verkligheten genom tankemallar begränsar de systematiskt sitt eget synfält. När dessa verklighetsbilder sedan når sin publik fortplantas samma begränsningar av synfältet ut i samhället.

Dramatiseringar och tankemallar i kombination i medierna bidrar starkt till att skapa tidsandan. Politiken påverkas. Samhällsutvecklingen formas. När allt fler okritiska mediekonsumenter godtar sådant som inte är sant och inte får veta vad som undanhållits dem är demokratin i fara.

Sedan har hon lagt ut texten om dramatiseringar i texten  Sagoberättande underminerar journalisternas roll i demokratin,  på Dagens Samhälle 2015.

I en annan text på Journalisten.se, 25/1 -18, lyfter hon fram journalisternas grupptänkstendens:

Mediernas eget grupptänk. Det finns en tendens till konsensustänkande inom journalistkåren. Det styr vad man ska gilla och ogilla, vad som ska betraktas som en nyhet värd att förmedlas och vad som är värt att förbigås. I en liberal demokrati finns inga goda skäl att snåla med vad som kan och bör lyftas fram och debatteras. Ett av de bättre sätten att sätta stopp för propagandister är att dra ut dem i ljuset, att stöta och blöta frågorna de aktualiserar i god demokratisk ordning, det vill säga sakligt och respektfullt.

Samtidigt som vi än en gång ska vara observanta på att detta är en person som vill tjäna pengar på att sälja sina berättelser till skolorna, så kan jag ju också tycka att det är lite driftigt att starta ett eget bokförlag bara för att få ut sina texter: 33 sidor.  Hon har alltså gett ut böckerna 

- Genomskåda medielogiken
- Skruvat - Hur du undgår att bli lurad av dramatiserad journalistik ... och
 - Propaganda. 

Jag har inte läst dem. Men observera att när vi talar om att "vi" måste lära oss genomskåda medielogiken så tänker vi oss att medierna liksom manipulerar oss informationskonsumenter på olika sätt. Men ur mediernas perspektiv så är det istället de som måste lära sig genomskåda och försvara sig  mot propaganda från alla som vill utnyttja medierna som plattform för sina syften. Det är de som måste undvika att bli utnyttjade av "oss"!
Från en annan text från Journalisten har jag hämtat Jacques  Elluls nio kontrollfrågor för att avgöra om något kan klassas som "propaganda", hämtade från Åshedens bok Propaganda".


NIO KONTROLLFRÅGOR FÖR PROPAGANDA

1. Beskrivs problemet misstänkt enkelt och ensidigt?
2. Finns glidningar från fakta till moralisk terräng?
3. Odlas stereotyper? 
4. Spelas på myter?
 5. Rättfärdigas fördomar?
6. Utpekas syndabockar och fiender? 
7. Väcks hat, utlöses hot?
8. Utlovas en bättre värld i vaga ordalag?
9. Uppmanas till handling?   


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Medierna och verkligheten

Nu ligger man  banne mig i takt med tiden!

Stig-Björn och Staffan Dopping följer upp min förra postning med en debattartikel i dagens DN, som tycks vara olåst. 

Skämt åsido. Anledningen till att den publiceras just nu är förstås att deras gemensamma bok om "Medierna och verkligheten", eller vad den nu heter ... irriterande otydligt omslag... nu äntligen tycks vara på gång att släppas, trots att den legat som "utgiven" på Libris ända sedan 2018. Det är ju ofta så med debattartiklar i de stora tidningarna. Texterna dyker inte bara upp utan vidare, det finns ofta en bakgrund i en rapport som ska uppmärksammas, en bok som ska säljas eller ett evenemang som gör texten aktuellt, som när Patrik Oksanens senaste debattartikel om de ryska hoten mot Sveriges säkerhet infördes samma dag som Folk- och Försvarskonferensen inleddes. Det är ju också en sida av medielogiken.

Annars tycker jag, som vanligt när det gäller Stig-Björn, att han är lite diffus med exakt vad det är för mekanismer han avser med "medielogik". Det var ju det jag ville åtgärda med min föregående postning.

Förra gången Stig-Björn Ljunggren skrev bok om ämnet var 2003 när "När medierna tar makten" gavs ut.

Då var alltså huvudbudskapet att medierna fått alltmera makt, främst då på politikernas bekostnad. Se länk till en sammanfattning av boken i min gamla text Mediekunskap med Stig-Björn .

Det slår mig förresten att jag har en förlängd version av  min Stig-Björnbibliografi liggande någonstans..., typ 2000-2018... Obs, denna bibliografi innehåller inga länkar!  Klicka här för Minfil-filen.  Som vanligt brukar jag ju säga att den beskäftiga röda eller gröna eller blå knappen bara är att klicka bort så ska dokumentet sedan lätt kunna öppnas. Jag har på senaste tiden börjat fundera över om den kan ha någon funktion för folk som försöker läsa med yuppienalle... jag vet faktiskt inte, jag är inte sådan...

Det nya som hänt sedan 2003 är alltså att utvecklingen gått åt andra hållet, att medierna utmanas, både från politikerna som planterar sina utspel i medierna, och från internet, sociala medier etc.   Äh, se vidare nästa postning...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Medielogik

Jag har ju länge letat efter någon sorts förteckning över vad man egentligen menar med begreppet "medielogik".

Jag har hittat några ledtrådar i ett par texter ingående i Martin Kylhammar, Jean-Francois Battail (red): På väg mot en kommunikativ demokrati (2003).

...journalistiken [har] under de senaste åren professionaliserats och institutionaliserats, vilket innebär att en viss medielogik till stor del styr villkoren för journalistiken. Med medielogik avses då att vissa journalistiska arbetsvillkor och tänkesätt - bl a konkurrenstänkande, tidspress, utrymmesbrist, villkoret att så många som möjligt ska förstå osv - gör att innehållet bl a utmärks av tillspetsningar, förenklingar, polariseringar, personifiering och dramatisering ,,, (Svensson Limsjö, s 160-161).

Uppräkningen tycks främst härröra från Francis Sejerstad i samma antologi, s 99 och 102, Sejerstad förklarar att detta är tekniker för att fånga uppmärksamhet, men istället för personifiering och dramatisering nämner han konkretisering. Vad menas då med konkretisering?

Medievridningen innebar, som vi var inne på, en dramatisering genom en koncentration på det individuella livet och den konkreta händelsen De stora samhällsfrågor som bara kan fångas in med abstrakta kategorier blir liggande i skuggan (Sejerstad, s. 111).

Ha! Koncentration... Minns ni tiden när vi koncentrerade oss på saker, innan "fokus", "fokusera", "fokusering" invaderade språkarenan...

I ett annat stycke om debattprogram i tv heter det:

Man har också kritiserat programmens inriktning på enskilda personers erfarenhet. Faran med detta anses vara tvåfaldig. Om alla frågor personifieras riskerar vi dels att förlora förmågan att underhålla idéer, att generalisera från vår egen till andras erfarenhet, att tänka abstrakt; dels att se den  individuella erfarenheten som den primära källan till sanning. (...) Risken skulle alltså vara att programmen individualiserar vad som borde förstås som sociala frågor (Svensson Limsjö, s. 148).

De debatter som iscensätts vilar enkelt uttryckt i någon mening på motsättningen mellan "folket" och "makten" (s. 153).

Den ensidiga inriktningen på kritik, skuld, ansvar och avslöjande verkar också resultera i att det negativa och problematiska blir en given utgångspunkt för att diskutera samhällsfrågor. Man kan naturligtvis ifrågasätta om  alla intressanta samhällsfenomen måste behandlas som problem där risker framhävs på bekostnad av möjligheter (s. 159)?

[Eftersom missnöjda och kritiker] alltid ges förtur och fungerar som utgångspunkt i programmen verkar kritiker på förhand ha ett mer gynnsamt utgångsläge än personer som positivt förespråkar olika beslut och förändringar (s 160).

Och med citat från Martin Kylhammar:

Vi lever i en tid då utvecklingspessimisterna och civilisationskritikerna systematiskt gynnas. De klassificeras aldrig som naiva, utan antas både ha genomskådat lögnerna och vara de svagas verkliga försvarare... (s. 160).

Allt detta blir en grogrund för att samhällsdebatt och politik uppfattas som olustbetonade, det göder bilden av "de goda journalisterna" som vår enda räddning undan "de onda makthavarna" och som i förlängningen leder till politikerförakt, alldeles oavsett politikernas eventuella fel eller förtjänster.

På tidningsfältet diskuteras följderna av att tidningarna avpolitiserats i så motto att de gamla ägarna ofta hade politiska syften med ägandet, medan de nya mediekoncernerna enbart har kommersiella mål.

Vad händer när en förutsättning för själva tidningsverksamheten blir att man går till en publik inte för att vinna gehör för sitt uppmärksamhetsfokus och sin ståndpunkt utan för att efterhöra vilket uppmärksamhetsfokus och vilken ståndpunkt som önskas? Jo, det händer att själva det samhällsformande samtalet blir behärskat av det populäras dramaturgi, underställt kravet på att vara god underhållning. Informationsspridning och meningsutbyte blir alltmer intimiserade, inriktade på person och inte på sak. Man ska ha ansikten och ögon i en tidning. Skall det vara sak, bör den vara enkel och lättfattlig. (...)

Åsikter lyfts fram inte om de är omsorgsfullt argumenterade och välgrundade utan om de är sensationella och framförda av en person som tilldrar sig intresse... (Luthersson, s. 173-174).

Och med hänvisning till Bourdieus pamflett om tv:

Konformism, banalisering, brådska och bildningslöshet följer med kommersialiseringen, med hänsynstagandet till det populäras dramaturgi (s. 176).

Banalisering, t ex att det vidriga och udda framstår som banalt och gängse. Vidare med hänvisning till Göran Sommardal:
[Medierna försöker] inte ens rapportera om och komma till klarhet med verkliga händelser. I stället söker man (...) efter illustrationer till ett antal grundberättelser vilka man vet är publikknipande. Genom själva sitt genresortiment förvränger man verkligheten, bekräftar man fördomar om den.

Och vidare:
Vd:n för en kommersiell tv-kanal punkterade en gång för några år sedan min naivitet med sin cynism. Han berättade att det för honom gällde inte bara att locka en stor publik utan till yttermera visso en sådan publik som attraherade annonsörer, köpare av reklamtid. Och den publiken är ung och lågutbildad. Äldre och högutbildade människor påverkas inte så mycket av reklam. Deras konsumtionsmönster ligger fast, och deras grundinställning är mer kritisk. Verksamheten var med andra ord inriktad på att svara mot intressen och prioriteringar inte hos upplysta medborgare utan hos mindre upplysta och oupplysta. Obildning var norm och ideal (Luthersson, 179-180).

Jack Werner om symboldebatter

Egentligen var föregående postning förorsakad av ett resonemang av Jack Werner i DN 19/11 -19 under rubriken Facebookmännens ilska är inte värd att uppmärksamma. Jag tror JWs huvudbudskap är att man ska välja sina strider med omsorg, se t ex hans överlevnadsguide i samhällsdebatten.  Naturligtvis har han många poänger i dessa punkter.

Jag gör ett längre citat ur den låsta artikeln:

En konflikt är, som bäst, en motiverande ögonblicksbild av samhället. Den utkristalliserar ståndpunkterna hos de inblandade, fångar vad som står på spel och illustrerar varför frågan är akut och instabil. Betraktaren fångas in och tvingas bestämma sig för en hållning. Parterna renodlas mot varandra. Friktionen bildar rörelse. När den instabila konflikten väl tippar över i ett beslut är det förhoppningsvis genomtröskat och grundat i en majoritet, och åtminstone överkomligt för den missnöjda minoriteten. Överkomligt, vill säga, tills vinden vänder och ett nytt beslut välter det förra på ända. Så skrider demokratin framåt. Konflikten gör nytta.

Konflikter kan emellertid också utgöra progressionens förhinder. De kan vara avsiktligt högljudda för att dra blickarna ut i diskussionens utkant, eller slugt provokativa för att tvinga ner deltagarna i gyttjan. Vissa konflikter är inget mer än dödsdanser, där samhällets tid och resurser ödslas på att tröska meningslösa symbolfrågor. Vi måste kunna skilja mellan dessa konflikter och de konstruktiva.

JW tycks alltså mena att det finns två sorters konflikter, dels nyttiga, dels "meningslösa symbolkonflikter" och han uppmanar medierna och deltagarna att lära sig skilja på dem. Dvs att inte ge luft åt förbannade "medelålders Facebookgruppmedlemmar" utanför deras egna klubbhus.

Men jag förstår ändå inte vad han menar med meningslösa symbolkonflikter. Utifrån vilken position, från vilket perspektiv ska man kunna avgöra om en konflikt utgör "progressionens" förutsättning eller förhinder? Som om det fanns en självklar riktning för framåtrörelsen. Om det mest handlar om identifikationsbyggande så är det väl så, då. Debattens verkliga poäng ligger kanske inte i att ett politiskt beslut ska fattas eller att någon virrhjärna ska talas tillrätta, utan i att etablera ett litet kotteri att känna någon sorts gemenskap med. För vem är då grälen meningslösa? Är alla gräl i Facebookgrupper och på twitter per definition meningslösa? Är det alltså bara i dagspressen som "nyttiga" debatter kan föras och där "progressiva" konflikter kan synliggöras? Ska "surgubbar" och "gnällkärringar" alltid ignoreras?

Sedan kan man förstås som Charlotta Levay tycka att det är dumt att identifiera sig själv med en åsikt, eftersom det då blir svårt att erkänna att man kan ha fel. Jag tycker absolut att det är en förståndig inställning.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg