Visar inlägg i kategorin trovärdighetslära

Tillbaka till bloggens startsida

Teologisk kunskapssyn

Som en uppföljning av den fiktive juristen Masons kunskapsåskådning vill jag nu uppmärksamma en prästs.

Den fanns naturligtvis en präst också i min hembygd under min uppväxt. Han hette Anders Åkerlund och jag blev klasskamrat med ett av hans barn. Senare blev han krönikör i Dalabygden med en betraktelse varje vecka under åtskilliga år. Jag råkade nyss läsa en av dessa och tyckte den var intressant. Den är ett svar på en tidningsartikel där en ateistisk forskare lagt fram sin syn på religion:

"Det är viktigt att människor får en naturvetenskaplig världsbild. Religiösa profeter säger: 'Så här är det. Punkt och slut...' Vetenskapsmännen är försiktigare, mindre bergsäkra. De säger: 'Så här tror vi att det är'. Inte bara att något är..."

Så långt DD fredagen den 7 september 1990. Jag ifrågasätter inte [forskarens] ateism. Det finns skäl för Guds existens och emot. Ingen har facit och monopol på sanningen: Inte vetenskapsmän, inte teologer, inte politiker, inte lärare.

Jag sätter inte heller ifråga kravet på förnuftets klarhet och sanningens renhet. Det kan självklart inte finnas olika sanningar. Tro och vetande måste vara samtalspartners och söka beskriva samma verklighet, även om man valt olika språk. 

Att hävda t ex att skapelseberättelserna skulle vara beskrivningar av hur det ungefärligen gått till i världsutvecklingen är naturligtvis ohållbart. Deras sanningshalt ligger i bildspråkets försök att beskriva idealtillståndet, av harmoni, närhet, orädsla, vibrationer, sensualism, yttre fred och inre frid.

Sund teologi baseras i själva verket på ifrågasättande, sökande, värderande. När tro hemfaller åt förenklingar, halvsanningar och kategoriska påståenden har man för länge sedan lämnat den lekfullhet, humor och undersökande inställning, som utmärker bibelns värld. Där finns glädjen att upptäcka nytt och nya dimensioner. Där finns olika meningar. 

(Det sant enkla, Dalabygden 21/9 -90)

Jag måste medge att jag inte förväntat mig en så progressiv kunskapssyn från en sådan teolog. Vilket naturligtvis bara visar hur fördomsfull jag är. Nu är ju inte Anders Åkerlund heller någon perifer prelat med obskyra ståndpunkter. Han har varit kyrkoherde i en av Sveriges tio största församlingar, Stora Tuna, i 19 år och har nu i sommar fått förtroendet att göra några helgmålsbetraktelser för Svt, se här och här . I den senare börjar han med följande ord:

Vår själ behöver också stimulans, som man kan ha vatten som en bild för: stimulans i mötet med spännande historier och berättelser som man kan hitta i böcker, där vi lever oss in i andra människors historier, i mötet med musiken som smeker vårt inre (...).

Naturligtvis är teologerna experter på att handskas med ord, texter, berättelser. Liknelsernas matadorer. Vi tänker på Hasse Alfredssons pastor Jansson . Samtidigt är det svårt att skaka av sig känslan av att Åkerlunds kunskapssyn är en stor revidering mot hur den gängse synen på tro och vetande var utformad i kyrkan under ganska nyss flydda decennier. Det brukar påstås att institutioner som förlorat sitt ursprungliga syfte aldrig låter sig nöja med att ha gjorts överflödiga, de hittar snart nya domäner att arbeta på. Och föralldel - varför inte? Visst finns det ett behov av kyrkans tjänster även för folk som "tappat tron". Eller just därför. Kyrkan är väl numera en institution vi vänder oss till för att få tröst, livsmod, uppmuntran. Å ena sidan kan ju detta ske i konkurrens med föreläsarbranschen, som t ex Åkerlund själv tyck göra. Å andra sidan: om nu tröst och uppmuntran blivit kyrkans nya huvudmission, så ligger det väl i utvecklingens inneboende logik att man också börjar hämta sina exempel från andra källor och mytologier än bibelns texter, även om de sannerligen tycks kunna använda Jesu ord och gärningar i alla sammanhang och syften.

Ja, detta var alltså några egna reflektioner utan några som helst anspråk på att ha begripit något alls - mer än att jag är full av fördomar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Perry Mason om fakta och åsikter

Jag var på loppis i helgen och skaffade mig en deckare...

Baksidestexten var litegrann intressant:

Världens mest lästa författare - Erle Stanley Gardner - säljs årligen i miljonupplagor enbart i den engelsktalande världen.

Så tydligen har det funnits en tid då E. S. Gardner varit i världstopp. Nu är det väl inte längre så många som känner igen författarnamnet, men några fler känner åtminstone till advokaten Perry Mason. Min bok var tryckt 1947.

Perry Mason för ett intressant resonemang om information och åsikter i boken:

Det är det värsta med indicier. Åklagaren har till sitt förfogande alla fördelar av en systematisk undersökning. Han uppdagar vissa fakta. Han väljer bara dem som enligt hans uppfattning har relevans. När han en gång har kommit till den slutsatsen att den anklagade är skyldig, anser han att bara de fakta som tyder på att den anklagade är skyldig har betydelse för saken. Det är därför som indicier är så vilseledande. Fakta i och för sig själva säger inte ett dugg. Det enda som spelar någon roll är hur man tolkar fakta (Mysteriet med papegojan, s. 129).

Det var därför jag inte ville bilda mig någon åsikt på grundval av bevisen. Så fort man bildar sig en åsikt börjar man tolka fakta i belysning av denna uppfattning. Man kan inte längre opartiskt bedöma fakta (s. 154).

Som jag sa förut, när folk har vissa förutfattade meningar, så tyder de allting i enlighet med dessa meningar. (...) Om några år kommer vi att blicka tillbaka och undra över att folk inte kunde se den hemska innebörden av de tecken som visade sig på den politiska horisonten. Om tjugo år kan till och med den dummaste gymnasist förstå innebörden av dessa tecken och de resultat de oundvikligen måste ha dragit med sig. Men just nu har vi ungefär tjugo miljoner röstande som tycker ett och cirka tjugofem miljoner som tycker ett annat. Och båda parter tror att de korrekt tyder tidens fakta (s. 156-157).

Och ingen är immun...

Vi har pratat en hel del om att stirra sig blind på indicier. (...) Det är en farlig sak att råka ut för, och jag är rädd att jag inte har varit så alldeles oskyldig själv. Jag har varit så ivrigt ifärd med att peka ut fallgroparna för andra att jag själv har råkat ner i en utan att veta det (s. 203).


Perry Masons kunskapsteoretiska uppfattning kan ju både betraktas som en varning för snabba bedömningar och en mall eller formel som åtskilliga detektivromaner bygger på.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hygienord

Ja, ni vet ju vid det här laget att "hållbar utveckling" är det värsta jag vet. Här är några ytterligare visdomsord i ämnet av Stig-Björn Ljunggren, från en krönika i Upphandling24 10/12 2015. Han introducerar ett eget uttryck för fenomenet värdeladdade modeord, "hygienord". Jag förstår inte riktigt vari skillnaden skulle ligga mot det gamla inkörda begreppet "floskel". Detta är en komponent i vad jag menar med att ord används för manipulation, på ett sätt som barn och ungdomar måste lära sig genomskåda.


» DET KANSKE MEST populära hygienordet i dag är "hållbart". Ett hygienord är ett nyckelbegrepp som alla svänger sig med när de ska prata om samhällsfrågor, ekonomi och politik.

Det är något vi stoppar in i våra ordmassor för att visa att vi är med i vår tid och inte asociala.

För några år sedan var det "globalisering" som var hygienord nummer 1. Liksom "kunskapssamhälle". Och det är svårt att prata om samtidsfrågorna utan att lägga in något om "klimatsmart" eller "integration".

Det finns ingen direktör eller politiker av kvinna född som kan säga mer än tio meningar utan att lägga in något om att "vi står inför stora utmaningar".

Således är "hållbart" något som slängs in överallt, från det givna miljöområdet ner till spelpolitik och musikbranschen.

Däremot ska vi försöka se bakom användningen av hygienorden - och ständigt fråga oss "vad tusan menar de egentligen med hållbart i just det här fallet? " Ett bra sätt att avslöja tom betydelse av hygienord är att göra om dem till en negation. Tänk er exempelvis följande: "Vi vill ha en hållbar social utveckling. " Det är en meningslös utsaga, eftersom det motsatta blir absurt, vem säger "vi vill inte ha en hållbar social utveckling".

» SÅLEDES. SKA HÅLLBARHETSBEGREPPET ha någon betydelse måste vi börja fråga oss vad som egentligen avses.

Det gängse sättet att arbeta för den som driver ett intresse är att försöka klä in sina speciella käpphästar i det för tillfället rådande språkbruket.

Om du vill ha bättre betalt för mjölken du producerar är det exempelvis inte speciellt smart att säga som det är, rätt upp och ner: "Jag vill ha mer betalt", utan att försöka få detta till att vara en fråga som gäller att motverka klimathotet, främja integration eller helt enkelt vara kärnan i kampen för ett hållbart samhälle.

Således. Vi håller på med det vi håller på med därför att vi vill ha fred på jorden... (Undertext: "...och ett bankkonto i Schweiz. )

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ljunggren om "faktaresistens"

 Jag har börjat intressera mig för en proffstyckare vid namn Stig-Björn Ljunggren; krönikör, ledarskribent, politikexpert, statsvetare, socialdemokrat, föreläsare etc. Här är några rader ur en krönika från "Upphandling 24", 21/4 2017 angående värdeladdade ord, förföriska ord och floskler. "Filterbubbla" och "hållbart" som utmärkta skolexempel på bedrägliga ord!



 I POLITIKEN FINNS också ett antal ord som används för att kleta fast på motståndarna, som typ "faktaresistens" eller "filterbubbla". Men dessa uttrycker också den egna präktigheten. 

Undertexten är att uttrycka den egna kärleken till vetenskapligt belagda sanningar - samt vara öppen för dialog med andra, att nå utanför bubblan. 


Ett annat popord är "hållbart". 

Fördelen med detta är att det går att stoppa in varsomhelst. Vem kan vara emot att exempelvis alla upphandlingar borde vara hållbara? 

Så varför har inte ett parti som säger sig vilja ha ett "hållbart Sverige där människor får bestämma mer själva" egen majoritet? 

Kanske det är därför att konkurrenterna hävdar att "varje människa ska vara fri att forma sitt liv, växa på egna villkor och ta ansvar för sig själv och sina medmänniskor". 

Vem är emot detta?


Följande är också en skarp iakttagelse av ett märkligt modefenomen oavsett om nivån är språket eller samhället:

Politikernas svar på utmaningen är dock inte att prata om "politik". Utan de säger sig vilja lösa problemet genom utarbeta "en nationell strategi" under ledning av en "nationell samordnare". Exempelvis "nationell upphandlingsstrategi". 

Undertext: Vi har genom politiska åtgärder tagit oss in i denna återvändsgränd. Nu ska vi ta oss härifrån med hjälp av nya politiska åtgärder. 



ps. Hoppsan - Bloggens hundrade postning!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ungdomens svagaste gren?

Observerade du hur Torsten Thurén i Orientering i källkritik  tog avstamp i värdeteori för sin framställning om källkritik på ett sätt som man sällan ser i dagens manualer från Skolverket?

Jag läser i Den svenska litteraturen, band V, s. 71 om Olle Hedberg:

Olle Hedberg var hela sitt liv en smula juvenil. På gott och ont. (...) Han har mycket av den unge mannens förmåga att förtörnas, mindre av den mogna mannens förmåga att analysera och förstå.

Ja, vad är det som är gott och vad är ont i att vara "juvenil"? Det goda med ungdomen, kan jag tänka, är att världen är så ny, så full av möjligheter, man engagerar sig med entusiasm i dagens aktuella frågor. Dvs engagemanget, entusiasmen är, i den mån den ges konstruktiva uttryck, i sig en god kraft. Men medaljens baksida är ofta en svartvit, polariserad verklighetsuppfattning; man älskar och hatar "med samma varma själ". Ungdomens svagaste gren är då, kanske, förmågan att analysera och förstå.

Att det unga sinnet är lättrörligt måste rimligtvis vara en del av dess natur, dvs en naturlig följd av avsaknaden av egna erfarenheter. Men oförmåga att analysera och förstå behöver väl inte på samma sätt vara ungdomens lott? Eller naiviteten.

Om eleverna saknar vissa analysverktyg måste det väl vara skolans uppgift att ge dem till dem...  Jag läser vidare i Den svenska litteraturen, band V, s 89, angående viss kritik mot Piratens bok "Tre terminer":

Den vanlige, genomsnittlige studenten pluggar och tenterar, festar och förälskar sig, ser fram mot examen och yrke, men bara i förbigående noterar han den intellektuella debatten.

Visst är det så. Samtidigt som de som ändå engagerar sig i något, kan jag tänka, påfallande ofta hamnar anmärkningsvärt snett.

Mina egna skolor har då varit rent usla om man ser till ämnen som argumentationsanalys, kunskapsteori och värdeteori. Nu tycker jag visserligen att dessa ämnen är intressanta, men nog är det väl märkligt att de inte ens förekom på bibliotekarieutbildningen?

Skolan och dess läroböcker har väl liksom alltid haft en ambition att fastslå vad som är riktigt och sant av fakta i första hand... Att uppfostra till de korrekta värderingarna (värdegrunden) är en mer ifrågasatt och grannlaga uppgift. Kan det vara så att dagens starka intresse för (vissa delar av) källkritiken riskerar att förvärra tron på den enda stora Sanningen, "den svartvita verkligheten"? T ex om man inte samtidigt vinnlägger sig om att lära dem skilja på fakta och åsikter, drillar dem i värdeteori och låter dem ta del av den stora mångfalden av åsikter i dagens intellektuella samhällsdebatt i olika medier.

Kan man se det som skolans och vuxenvärldens uppgift komplicera deras värld och verklighetsuppfattning istället för att förenkla den, att inveckla dem samtidigt som de utvecklas?

Ett annat lager i detta är att rikta strålkastaren just mot verklighetens "metastrukturer". Hur språket fungerar och hur det kan användas för att manipulera. Hur vår mänsklighet, vår biologi och vårt psyke fungerar och hur kunskap om oss kan utnyttjas för manipulation. Hur medierna fungerar och de lagar som styr dess mekanismer. Propaganda. Maktspel. Informationskunskap.

Eller är jag helt ute och cyklar? Skulle sådan information "hänga i luften" utan en solid grund av geografi, historia, matematik, kemi och tyska?

Men att döma av platsannonsernas formuleringar tycks det ju ändå förväntas av skolbibliotekarierna att de ska kunna hjälpa, stimulera och kanske i viss mån bevaka lärarnas insatser på detta område.

Och om det nu är så angeläget att integrera källkritiken ända från början är huvudfrågan kanske vad vi ska stoppa in i detta ämne. Så det inte blir som barnens vittnesmål (framförda med suckar och himlande ögon) om hur samma självklarheter repeteras gång på gång i årskurs efter årskurs. Kan det vara så att skolverket hamnat en smula snett i denna fråga?

Ja, jag har skrivit samma sak tidigare, i januari, fast med andra ord.


Lästips

Roland Poirier Martinsson har skrivit en, tycker jag, utmärkt text om retorikens fulgrepp . Att kunna svänga sig med de latinska facktermerna är respektingivande i vilken nätdebatt som helst, jag önskar bara att han lite tydligare gett svenska översättningar av begreppen.

Bo Edvardssons Tankefel i mängder - Ett diskussionsunderlag, är en helt makalös, 477-sidig katalog av tankefel, (där vissa förvisso kan diskuteras).

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg