Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg i kategorin trovärdighetslära

Tillbaka till bloggens startsida

Nyheternas ström (2)

En annan fråga som slår mig vid läsning av den här typen av information/böcker är om skolans läsämnen verkligen speglar "vad som är viktigt att känna till" på ett adekvat sätt. Är skolan tillräckligt verklighetsanknuten? Eller ska den inte vara det? Finns det risker med att vara alltför trendföljsam? Fredsfostran, hållbarhet, källkritik å hejåhå? Det som slår mig är hur viktigt ämnet nationalekonomi tycks vara för hur ett land utvecklas, och hur lite jag fick läsa om sådant i skolan, ja nästan inte ens på gymnasiet. Är det ett ämne som anses vara för svårt för grundskoleelever? Är det lättare eller angelägnare med miljöförstöring eller trigonometri?

Och en annan sak; vem eller vad eller vilka samhällskrafter vänder vindarna? Hur uppkommer alla trend- och opinionskast? Går de att förutse? Det är kanske för mycket begärt att reda ut på grundskolan, men gymnasiet borde väl kunna ta upp det. (Här måste jag inflika att jag blev positivt överraskad när lillflickan i åttan nu i våras berättade att de skulle läsa in sig på ismer, bravo, Trojenborg!)

Och så den gamla vanliga visan om den omöjliga trovärdigheten... Hans Dahlberg förefaller vara genuint ointresserad av och oinitierad om idrott. Att han konsekvent blandar ihop världsrekord och världsmästerskap är förstås illa nog, men när han i 70-talskapitlet skriver, s. 297: "I vinteridrotterna dominerades längdskidåkningen av Thomas Wassberg som tog två guldmedaljer på VM i Falun 1974" undrar man onekligen hur något så dumt först kunnat formuleras och sedan passera korrekturläsandet. Hur ska man kunna lita på andra uppgifter i denna bok efter detta?

Så går man till 20:e århundradets när var hur; i femtiotalskapitlet, s. 101, citeras ett långt avsnitt av Stig Claessons "Tacktal till den svenske bonden":

På tio år, mellan 1950 och 1960, lade man ned bondesverige med en fart av ungefär 3000 småbruk om dagen. Man trodde på stora enheter, stora kommuner och att det för all framtid skulle finnas arbete i städerna.  (...) Vi förlorade närheten till varann, vi blev i det nya landet främlingar till varann. (...) Allt som varit var inte mer. Allt överskådligt smått förklarades olönsamt, ty trollformeln till lycka hette LÖNSAMHET.

Dvs en skarp iakttagelse om avfolkning, främlingskap och lokalsamhällets ekonomiberoende illustreras med ett räkneexempel som är så uppenbart orimligt att vilken mellanstadieelev som helst måste genomskåda det. Så här är det ju hela tiden. Lita aldrig på någon uppgiftslämnare! Alla gör fel och har fel. Att vara människa är att vara "den mänskliga faktorn". Och på områden där ens egna kunskaper och förnuft inte kan hjälpa återstår bara att försöka hålla någon sorts balans mellan tillit och skepsis. Och naturligtvis gäller också symmetrin åt andra hållet - dvs vi kan heller inte lita på att källor vi förväntar oss vara notoriskt otillförlitliga och partiska osv, alltid har fel.

Tilläggas kan att det ju även finns andra 1900-talskrönikor som kanske är mera anpassade för skolbruk, t ex Aftonbladets "1900-talet" (2000) utgiven "med stöd av Skolverket".

Och en helt annan sak, angående skrivande, som var en nyhet för mig: Enligt Dahlbergs nyhetskavalkad greps i september -97 en sprängattentatsman vid Millesgården som var ute efter OS-relaterade mål. 

Detta måste alltså ha varit den händelse som satte fart på Liza Marklunds fantasi. Dvs vad hade hänt om sprängaren inte blivit fast och Stockholm fått OS. Vad kan det ha varit som drivit en sådan kriminell person etc. Sprängaren gavs alltså ut redan 1998 och blev tidens största bestseller. Jag vill minnas att författaren såg sig manad att påpeka att boken var en ren fantasiprodukt, att Stockholm inte fick OS och att Victoriastadion aldrig byggdes, men jag kan inte minnas att hon nämnde att det funnits en OS-sprängare i verkligheten...

Se där vad nyheter kan användas till.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mera om värdeladdade begrepp

Det kom ett brev med posten...

"Så påverkas du av valresultatet - Med Dagens Nyheter får du källkritiska nyheter om valåret 2018."

Ja, josst preseiss...  Och samma dag hör jag på lokalradion att det är "källkritikens dag" och i inslaget tar man särskilt upp amerikanernas president, Trump, som ett avskräckande exempel på dålig källkritik. Ja, det är ju det jag säger; det är med avskräckande (varnande, sedelärande etc.) exempel och värdeladdade ord som världen styrs. Jag hade för mig att jag skrivit om värdeladdade begrepp i höstas , men märker nu att jag i min iver eller affekt lade mig på en nivå som nog förutsätter vissa grundresonemang som kanske blev hängande då.

Så, låt mig göra ett nytt försök att förklara begreppet värdeladdade ord, utifrån exemplet "hållbar utveckling":

Att utnyttja värdeladdade ord är en effektiv härskarteknik. Lansering av värdeladdade begrepp är ett sätt att skaffa sig problemformuleringsinitiativ. Det skall vara lätt att känna att: jo, det ställer jag upp på! Och samtidigt så otydligt att det kan användas till vad som helst som passar avsändarens syften. Smaka på orden! Hållbar! Utveckling! Vem vill vara emot hållbar utveckling? Uppkommer det ingen misstanke i er att det kan vara ett pr-trick?  Det är svårt att formulera ett slagordsmässigt alternativ eller motsatsord. Ska man opponera mot positivt värdeladdade ord som hållbar utveckling krävs det omfattande och ibland invecklade förklaringar som alla inte har förmåga eller intresse att ta till sig. Och det är ju själva poängen.  HU är alla goda ting; allt som är snällt kan du stoppa in i det begreppet. Och vem vill inte vara för det som är gott och snällt? Mångfald! ekologisk! biologisk! naturlig! naturen! kultur! mångkultur! Agenda 21! Fair Trade! Och har du väl en gång lyckats etablera ett positivt laddat ord i samhällsdebatten kan de kommersiella krafterna haka på och då har du ett självspelande piano. Marknadsföring går ju ut på att hitta positivt laddade begrepp att haka fast varumärket i. Så växer det upp en certifieringsindustri för att styra upp användningen av de värdeladdade begreppen. 
På motsvarande sätt fungerar förstås också negativt värdeladdade ord: motståndare! hat! fientlig! varghatare! näthatare! främlingsfientlig! Förnekare! Meningsmotståndaren skall stigmatiseras, mobbas, förmås att skämmas för sin ståndpunkt, isoleras. Inga goda egenskaper skall kunna förknippas med motståndaren. Polarisering. Häxjakternas grogrund. Det är ett fult spel.

Vad som nu händer är alltså att begreppet "källkritik" utvecklats till  årets modell av "hållbar utveckling". Ett positivt laddat begrepp som olika intressen slåss om att utnyttja för att flytta fram sina egna positioner. Det kan t ex vara forskarsamhället (t.ex Emma Frans), journalistiken (DN eller lokalradion) eller en viss politisk eller värdegrundad agenda (antitrumpkampanjerna). De försöker alltså kidnappa det positivt värdeladdade begreppet "källkritik", göra det till sitt. Varje gång ni hör begreppet källkritik så ska ni tänka på hur bra det är att DN finns eller hur usel Trump är. Och ju mer det talas om källkritik, desto bättre är det alltså för dem som vill dra nytta av det. Och när nu den professionella eller traditionella journalistiken är part i målet och i så hög grad sitter på problemformuleringsmakten så ska det mycket till om några motröster ska få komma till tals. Det blir ett "självspelande piano" som har alla förutsättningar att eskalera till en samhällelig panik.

Därmed naturligtvis inte sagt att vi inte ska vara källkritiska. Naturligtvis ska vi vara källkritiska, men vi måste vara extra vaksamma mot de krafter som försöker utnyttja källkritikens värdeladdning för sina egna syften, och som sagt, försöka ge fenomenet eller problemet rimliga proportioner.

Angående journalistiken kommenterade jag den kort i höstas här.  Men läs ännu hellre Alexander Bards tuffa formuleringar i Resumé .

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Min relevansmodell (med perspektiv på trovärdighet)

Jag kom för en tid sedan in på begreppet relevans och tänker nu utveckla den tankegången en smula...

Psykologen Tobias Rasmussen säger på s. 27 i "Tänk först, dela sen":

"Vi reagerar framför allt på nya saker och på sådant vi har en känslomässig koppling till eller är intresserade av. Vi har inte lika lätt att minnas det som är tråkigt såvida det inte är något som gör oss upprörda..."

Sedan säger skolbibliotekarien Cilla Dalén:
När man hör ordet källkritik tänker man ofta på någon fånig reklam eller på konstiga extremister. Men det handlar lika mycket om att observera vad det är man läst och om vi har förstått det, alltså att övervaka vad det är vi har lärt oss. Källkritik är ju ett förhållningssätt till all information.
Det synsättet innebär att eleverna måste förstå vad de läser, och det visar hur viktig deras läsförståelse är. Om man inte förstår vad man läser blir det svårt att ifrågasätta källorna (187).

Detta antyder kanske snarare en hierarki där källkritik utgör ett slutsteg, än att källkritiken uppfattas som någon basfärdighet som "måste integreras i all undervisning".

Frågor: Förstod jag texten?
Minns jag texten ? (Vad var det jag läste?!)
Lärde jag mig något?
Uppfattade jag texten korrekt?
Kan jag lita på det?

Läsförståelsen är alltså grunden. Utan grunden blir källkritiken meningslös.

Rasmussen tar upp frågan om vad det är i information eller berättelser som kan fånga eller påverka oss; det nymodiga, det som väcker känslor, och det som intresserar oss.

Detta är min skiss till en ... ja vad ska vi kalla det... relevansmodell, kanske?

Är det intressant?
Underhållande-
spännande
roligt
elegant
känsloväckande
gripande
sorgligt
skrämmande
upprörande
tankeväckande
Observera t ex att texters förmåga att vara "tankeväckande" i många sammanhang har uppfattats som ett viktigt kvalitetskriterium.

Är det relevant?
kunskapsnivå+avsikter->tillämpbarhet

Dvs en information eller berättelses angelägenhet är beroende av användarens tidigare erfarenheter. Det som kan vara viktig information för elev A eller företagare A kan inför samma uppgift vara överflödig information för elev B eller företagare B, t ex beroende på att de redan kände till uppgiften eller redan läst boken.

träffsäkerhet för det aktuella ämnet
aktualitet

 Är det säreget / nymodigt?
Något som är "säreget" är något som står ut, är skarpt, oväntat,anmärkningsvärt, iögonfallande... eller otrevligt avvikande, extremt, unikt etc (Case, 2002, s. 91).
Säregenheten är ju ofta en grund för vad vi lägger märke till eller för vad vi (inte) genast glömmer.

Är det trovärdigt?

Är detta en modell som förmår att sätta in trovärdighetsfrågorna i ett vidare perspektiv?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tänk först - dela sen

Btj-förlag har gett ut "Tänk först - dela sen" av Johanna Lundeberg. "En intervjubok om att integrera ett källkritiskt arbetssätt i undervisningen".

Några nedslag: 

Om vi gillar något vi hör ökar chansen att vi tror på det (s.18).

Ikea-effekten - ju mer tid du investerat i något, ju viktigare uppfattas det som (18-19).

De sociala krafterna påverkar vår uppfattning och informationsspridning. Vi vill hjälpa vänner som tycker något är viktigt eller intressant, visa att man är en bra kompis, hjälpa till, känna gemenskap... (s. 20), eller imponera, skulle man kunna tillägga. 

Smarthet är inget att berömma, hårt arbete däremot (23).

Vi vill känna oss duktiga (27). 

Vi reagerar på sådant som är nytt, sådant som väcker känslor och det som intresserar oss (27).

Felkällor: slarv, feltolkningar, dåligt minne (34).

Godtrogna människor går på allt (138).

Låt klasserna själva bidra med innehåll på nätet (200).

S. 143-148 omfattar en intervju med Olof Sundin, som presenteras som "professor inom biblioteks- och informationsvetenskap och forskar om källkritik, informationssökning och lärande samt digital kultur..."

Som bibliotekariestuderande blir jag en smula provocerad. Detta kommer nämligen som en fullständig överraskning för mig, som ju ändå har Sundins ämnen som specialintresse. Hur kan man genomgå en bibliotekarieutbildning utan att någonsin komma i kontakt med denna professor inom källkritikens område? Nu ser jag att han visserligen är professor i Lund, men misstanken kvarstår att jag har missat viktig information här.

Han gör en intressant distinktion mellan källkritik och något han kallar "sökkritik", där källkritik fokuserar på källornas trovärdighet, medan sökkritik handlar om att ifrågasätta hur källorna hittades eller presenterades av informationssystemet, t ex en sökmotor. "Man måste också diskutera och förstå de principer som gör att vi hittar just det som vi hittar när vi söker på nätet" (s.143).

"Vi lägger ansvaret på sökmotorn utifrån attityden att om något inte finns på Google så existerar det inte" (s.144). - Här kan jag ju inflika att denna blogg ju uppenbart tillhör de "ogooglingsbara". Däremot hittas den av sökmotorn Bing! 

"Så hur gör man då för att arbeta integrerat med käll- och sökkritik i skolan? Olof Sundin tycker att lärare och bibliotekarier ska jobba tillsammans med frågorna, eftersom de har olika kompetenser, och att bibliotekariernas arbete ska vara integrerat i elevernas uppgifter" (s. 147-148).

Detta om lärares och bibliotekariers olika kompetenser är naturligtvis intressant och återkommer flera gånger i boken:

"Det kan finnas lärare som är väldigt bra på det som jag kan, och då klarar de sig utan mig. Då ska jag använda min tid där den bättre behövs". Det gäller att veta hur man bäst kan komplettera varandra (191).

Källkritik är sedan länge en del av skolornas läroplan. För att underlätta för lärare som behöver råd och kompetensutveckling driver Skolverket Kolla Källan (199).

Den uppfattning jag får av boken och av mina döttrars kommentarer om sitt skolarbete är ju att lärare som varit med några år knappast har så mycket att lära av nyutexaminerade bibliotekarier om det som vanligtvis förknippas med begreppet "källkritik". Som bibliotekarie förväntas man vara "experter på informationssökning och källkritik" (s.201), men vad är det egentligen vi kan bidra med? Stycket om Olof Sundin antyder ju att det kanske är området sökkritik som skulle kunna vara bibliotekariens nisch i skolarbetet. 

Om källkritikens grund är en mall av frågor av typen Vem skriver, när skrevs det, varför skrevs det, i vems agenda passar den här berättelsen... etc, så kan kanske bibliotekarien  hitta en roll genom sitt intresse för kategoriseringar, kanske? Att hitta de större bilderna, mönstren, informationsmodellerna...  sätta in källkritiken i ett sammanhang. Så att dess betydelse får de rätta proportionerna i varje stadium av barnens lärande. Det kan ju också finnas en teoretisk risk i att överdramatisera och överdriva källkritiken i förhållande till annan undervisning.

Fast samtidigt kan man ju fråga sig om denna typ av metakunskaper är något rektorerna ser någon praktisk nytta med.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Man tror inte sina ögon (Lulu: Shout)

Jag tror det var i våras eller en bit in på försommaren som det dök upp en helt förtjusande musikfilm på Youtube, det var Lulu & The Luvvers som framförde "Shout", troligen en av de tidigaste inspelade framförandena, dvs från mitten av sextiotalet. Jag lyssnade på filmen några gånger då, på försommaren, sedan föll den i glömska. Som jag minns det var filmen svartvit, men jag kan möjligen minnas fel.

Nu fick jag igår plötsligt för mig att jag ville titta på den igen, men nu kan jag inte återfinna den...

Men det finns ju föralldel andra versioner av låten. Det närmaste jag kommer är ett kort klipp på 30 sekunder som jag tror kommer från den film jag såg i somras, fastän manipulerad, se det här .

Men så hittar jag en film med "McFly & Lulu" som gör mig helt konfunderad. Se länken här . Det är ju Lulu precis som jag mindes henne från filmen jag såg, men bandet är det något skumt med. Pojkarnas frisyrer verkar inte höra hemma i samma epok som Lulus, och tittar man noga så tycks inte Lulus läpprörelser stämma helt med musiken... I slutscenen har videomakaren varit vänlig nog att "erkänna" att allt var en illusion. Men så fräckt!

På wikipedia inhämtar jag att McFly är ett brittiskt pojkband som startade 2003! Den sångerska som tonar fram i slutscenen är kanske en verklig Lulu, fast betydligt äldre än originalets 15-åring.

Tillägg: Jag hittade en kort notis om färgläggning av svartvita filmer från Illustrerad vetenskap här. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg