Visar inlägg i kategorin trovärdighetslära

Tillbaka till bloggens startsida

Lyrikredaktörens kunskapssyn

Jag har läst Göran Hasslers diktantologi Århundradets ordmusik (1991), utgiven av En bok för alla. Det är ett 50-tal poeter som debuterade under 1900-talets första halva som presenteras. Boken har naturligtvis både förtjänster och mindre lyckade drag. Redaktören har ansträngt sig att hitta passande illustrationer till varje uppslag, oftast från bildkonsten, och han ger en kort personlig introduktion till varje konstnär och de presenterade dikterna. Det är utmärkt och ger ofta god information.

Däremot kan jag ju tycka att en antologi med titeln Århundradets ordmusik även kunde förväntas ha med texter som skrivits för musik, men så är det alltså inte. Om man nu är intresserad av att läsa århundradets bästa texter i versform, de texter som bäst tolkat eller påverkat en tidsanda, då har åtminstone jag en känsla av att det är till de tonsatta texterna man bör gå. I många fall är det ju just därför att de är så bra som de blivit tonsatta. Hassler försvarar sig på följande sätt:

Många gånger har jag förebråtts för att jag inte tagit med tonsatta dikter och visor. I och för sig är det självklart - det handlar ju om ordens musik - inte tonernas. det skall ju också kunna läsas högt. Går det att recitera t ex Calle Schewens vals utan att melodin tar över hur man än anstränger sig? Många gånger försvinner ordens skönhet i tonernas slagskugga.

Det kan han ju tycka förstås och om jag eller du tycker annorlunda får vi väl skriva den boken själva. För övrigt är jag inte särskilt förtjust i urvalet heller. Det är få dikter jag tycker är riktigt bra, och jag slås av hur många som tycks handla om döden. Urvalet torde knappast kunna övertyga ungdomar om den svenska modernismens storhet.

Intressant är däremot förordet där Hassler formulerar sin kunskapssyn på följande sätt:

"Tro inte på allt som är sant" - det är en devis som är värd att ta till sig och fundera över. Allt för många sanningar har fått styra och leda utan att ha andra kvaliteter än just att vara "sanningar". Mycket av eländet i världen beror på att man förblindats av enskilda sanningar utan att vara medveten om att de inte har kvar sin sanningshalt om de feltolkas eller sätts in i felaktiga sammanhang.Tio rena sanningar kan bli en fet lögn - det beror på hur man buntar ihop dem. (...) Med poesi kan det vara tvärtom. Några fantastiska, osannolika och verklighetsfrämmande infall kan, sammanställda till en dikt, ge kristallklara sanningar med knivskärpa i konturerna.

Och med exemplet Picassos målning Guernica hävdar han att

Tidningsreportage, intervjuer, ögonvittnesskildringar och historiska avhandlingar, byggda på fakta och vetenskapliga sanningar, har inte kunnat visa den sanna bilden av vad som verkligen hände så intensivt och slående som den konstruerade fantasibilden gjorde.

Poesin är hävstången som kan ge oss en djupare mening och andra perspektiv än de sanningar som enbart prosaiskt och i inskränkt bemärkelse är "sanna".

Nyckeln för både poesi och annan verklighetsbeskrivning är att de skall vara betydelsefulla - att de ska angå oss och vara viktiga. Uppfylls inte det kravet är sanningen, vare sig den är prosaisk eller poetisk, meningslös.


Tillägg. Helt utan samband med kunskapssyn men dock till frågan om ord och musik skulle jag vilja citera berättelsen om Gläns över sjö och strand från Bevingat (2000).

Tonsättningen gjordes av Alice Tegnér till en julavslutning i Djursholms läroverk där Viktor Rydberg var inspektor.

Mitt i sången kastade jag en blick på Viktor Rydberg. Vad tyckte han? Vad tänkte han? (...) Då ser jag att hans ögon är tårfyllda och att ett par stora tårar sakta tillrar ner i bäverkragen på hans päls. Hans gripenhet glömmer jag aldrig. (...) och då jag frågade om han tog illa upp att jag måst göra några små ändringar i texten svarade han: "Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom förrän den sjunges." 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om klickjakt och nya Källkritik

Några länkar om fenomenet "klickjakt":

Eva Bofride, ledarskribent på Gotlänningen, ger ett exempel på  "klickjournalistik"  och ger referenser till Jack Werner och (kollegan) Patrik Oksanen.

Elise Karlsson ger i en UNT från 2016 en framställning som kopplar ihop klickjakten med åsiktspolarisering.

I dag kan vi bättre än någonsin mäta hur många som läser texter. De texter som regerar på nätet är de som väcker upprördhet, som har mest potential att splittra läsarna. Det har bidragit till en hätskhet på nätet som är svår att kontrollera. (…) En artikel som ger långa, arga kommentarstrådar är mer värd än en som får dig att luta dig tillbaka i din fåtölj och fundera. Ilska säljer och så länge vi fortsätter att räkna artiklars värde efter deras delningsvärde kommer ilska att vara en värdefull handelsvara. (…)

Paradoxalt nog innebär det en rörelse bort från läsarna, mot annonsörerna.


Dvs läsarna, "klickboskapen" är handelsvaran som medierna levererar till annonsörerna. Om ilska säljer så borde man ju samtidigt uppmärksamma att oro säljer ännu mera.

För övrigt har ju, som Fredrik Haage påpekade, det den senaste tiden varit en intensiv debatt i kölvattnet av Filters artikel om de apatiska barnen. En utmärkt länksamling från Filter till och med 7/10 finns  här. 

Apropå Jack Werner har han tydligen medverkat i den senaste upplagan av Torsten Thuréns  Källkritik,  vars andra upplaga jag skrev om  här. Citat ur (den förra) länken:

”Sanningen är att vi alla har benägenhet att ta fel. Vi ägnar oss åt önsketänkande och grupptänkande. Vi tänker slentrianmässigt. Vi tror på falska auktoriteter. Källkritikens första regel blir därför: Rikta först källkritiken mot dig själv”.

 En bekräftelse på hur svårt det kan vara är ju just det märkliga förhållandet att Jack Werner engagerat sig för Gellert Tamas trovärdighet i flera fall. Se t ex Rebecca Weidmo Uvells text.  

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Debatt om trovärdighet och medier

Jag skulle vilja tipsa om några aktuella texter på temat trovärdighet och medier.


Svt har visst en kampanj om saken... som t ex beskrivs i  Resumé 4/10 .

Kampanjen och Resumétexten kommenterades sedan av Håkan Boström i GP 7/10 .

Jag tycker Boström har åtskilliga poänger i sin text. Den hade stått sig väl även om han inte haft Svts svagsinta reklamfilm som bakgrund.

Boström fick dock mothugg av en "varumärkesexpert", Thomas Brenemark,  Resumé 9/10 , varpå följde kort replik av Boström  samma dag. Och sedan Brenemark  11/10 och  Boström.

Svts svar i Gp med  replik. 

Boström sätter exempelvis fingret på ett begrepp som varit mycket uppmärksammat den sista tiden - polarisering. Brenemark tar upp ett annat modebegrepp i mediedebatten: "klickjakten".

Debatten har även kommenterats av Fredrik Haage på  Smålandsposten, som även kommer in på begreppet sanningsrelativism.

Jämför också ett par något äldre texter: Tobias Samuelssons  Rött kort i källkritik, GD 2/8 och Patrik Oksanen i Hudiksvalls Tidning, m fl 20/9  Så spred sig lögnen om människoköttet. Patrik Oksanen tycks till och med ha skrivit en bok,  Skarpa skärvor, i ämnet.

 Man kan tycka att Oksanens text korresponderar på ett helt häpnadsväckande sätt till Svt-filmen… men personligen stör jag mig ändå på att "berättelsen" förefaller lite för bra i sitt sätt att passa in i berättelsen om "hotet från Ryssland, Putin och trollfabrikerna".

Läs sedan  Anders Björnssons recension av Oksanens bok. 

Vem kan man egentligen tro på?

Sanningar eller myter? När det kommer till hotmångleri anser jag att militärerna är "lika goda kålsupare" som klimathysteriker, invandrarhysteriker och filterbubblehysteriker. De spelar alla på samma strängar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Teologisk kunskapssyn

Som en uppföljning av den fiktive juristen Masons kunskapsåskådning vill jag nu uppmärksamma en prästs.

Den fanns naturligtvis en präst också i min hembygd under min uppväxt. Han hette Anders Åkerlund och jag blev klasskamrat med ett av hans barn. Senare blev han krönikör i Dalabygden med en betraktelse varje vecka under åtskilliga år. Jag råkade nyss läsa en av dessa och tyckte den var intressant. Den är ett svar på en tidningsartikel där en ateistisk forskare lagt fram sin syn på religion:

"Det är viktigt att människor får en naturvetenskaplig världsbild. Religiösa profeter säger: 'Så här är det. Punkt och slut...' Vetenskapsmännen är försiktigare, mindre bergsäkra. De säger: 'Så här tror vi att det är'. Inte bara att något är..."

Så långt DD fredagen den 7 september 1990. Jag ifrågasätter inte [forskarens] ateism. Det finns skäl för Guds existens och emot. Ingen har facit och monopol på sanningen: Inte vetenskapsmän, inte teologer, inte politiker, inte lärare.

Jag sätter inte heller ifråga kravet på förnuftets klarhet och sanningens renhet. Det kan självklart inte finnas olika sanningar. Tro och vetande måste vara samtalspartners och söka beskriva samma verklighet, även om man valt olika språk. 

Att hävda t ex att skapelseberättelserna skulle vara beskrivningar av hur det ungefärligen gått till i världsutvecklingen är naturligtvis ohållbart. Deras sanningshalt ligger i bildspråkets försök att beskriva idealtillståndet, av harmoni, närhet, orädsla, vibrationer, sensualism, yttre fred och inre frid.

Sund teologi baseras i själva verket på ifrågasättande, sökande, värderande. När tro hemfaller åt förenklingar, halvsanningar och kategoriska påståenden har man för länge sedan lämnat den lekfullhet, humor och undersökande inställning, som utmärker bibelns värld. Där finns glädjen att upptäcka nytt och nya dimensioner. Där finns olika meningar. 

(Det sant enkla, Dalabygden 21/9 -90)

Jag måste medge att jag inte förväntat mig en så progressiv kunskapssyn från en sådan teolog. Vilket naturligtvis bara visar hur fördomsfull jag är. Nu är ju inte Anders Åkerlund heller någon perifer prelat med obskyra ståndpunkter. Han har varit kyrkoherde i en av Sveriges tio största församlingar, Stora Tuna, i 19 år och har nu i sommar fått förtroendet att göra några helgmålsbetraktelser för Svt, se här och här . I den senare börjar han med följande ord:

Vår själ behöver också stimulans, som man kan ha vatten som en bild för: stimulans i mötet med spännande historier och berättelser som man kan hitta i böcker, där vi lever oss in i andra människors historier, i mötet med musiken som smeker vårt inre (...).

Naturligtvis är teologerna experter på att handskas med ord, texter, berättelser. Liknelsernas matadorer. Vi tänker på Hasse Alfredssons pastor Jansson . Samtidigt är det svårt att skaka av sig känslan av att Åkerlunds kunskapssyn är en stor revidering mot hur den gängse synen på tro och vetande var utformad i kyrkan under ganska nyss flydda decennier. Det brukar påstås att institutioner som förlorat sitt ursprungliga syfte aldrig låter sig nöja med att ha gjorts överflödiga, de hittar snart nya domäner att arbeta på. Och föralldel - varför inte? Visst finns det ett behov av kyrkans tjänster även för folk som "tappat tron". Eller just därför. Kyrkan är väl numera en institution vi vänder oss till för att få tröst, livsmod, uppmuntran. Å ena sidan kan ju detta ske i konkurrens med föreläsarbranschen, som t ex Åkerlund själv tyck göra. Å andra sidan: om nu tröst och uppmuntran blivit kyrkans nya huvudmission, så ligger det väl i utvecklingens inneboende logik att man också börjar hämta sina exempel från andra källor och mytologier än bibelns texter, även om de sannerligen tycks kunna använda Jesu ord och gärningar i alla sammanhang och syften.

Ja, detta var alltså några egna reflektioner utan några som helst anspråk på att ha begripit något alls - mer än att jag är full av fördomar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Perry Mason om fakta och åsikter

Jag var på loppis i helgen och skaffade mig en deckare...

Baksidestexten var litegrann intressant:

Världens mest lästa författare - Erle Stanley Gardner - säljs årligen i miljonupplagor enbart i den engelsktalande världen.

Så tydligen har det funnits en tid då E. S. Gardner varit i världstopp. Nu är det väl inte längre så många som känner igen författarnamnet, men några fler känner åtminstone till advokaten Perry Mason. Min bok var tryckt 1947.

Perry Mason för ett intressant resonemang om information och åsikter i boken:

Det är det värsta med indicier. Åklagaren har till sitt förfogande alla fördelar av en systematisk undersökning. Han uppdagar vissa fakta. Han väljer bara dem som enligt hans uppfattning har relevans. När han en gång har kommit till den slutsatsen att den anklagade är skyldig, anser han att bara de fakta som tyder på att den anklagade är skyldig har betydelse för saken. Det är därför som indicier är så vilseledande. Fakta i och för sig själva säger inte ett dugg. Det enda som spelar någon roll är hur man tolkar fakta (Mysteriet med papegojan, s. 129).

Det var därför jag inte ville bilda mig någon åsikt på grundval av bevisen. Så fort man bildar sig en åsikt börjar man tolka fakta i belysning av denna uppfattning. Man kan inte längre opartiskt bedöma fakta (s. 154).

Som jag sa förut, när folk har vissa förutfattade meningar, så tyder de allting i enlighet med dessa meningar. (...) Om några år kommer vi att blicka tillbaka och undra över att folk inte kunde se den hemska innebörden av de tecken som visade sig på den politiska horisonten. Om tjugo år kan till och med den dummaste gymnasist förstå innebörden av dessa tecken och de resultat de oundvikligen måste ha dragit med sig. Men just nu har vi ungefär tjugo miljoner röstande som tycker ett och cirka tjugofem miljoner som tycker ett annat. Och båda parter tror att de korrekt tyder tidens fakta (s. 156-157).

Och ingen är immun...

Vi har pratat en hel del om att stirra sig blind på indicier. (...) Det är en farlig sak att råka ut för, och jag är rädd att jag inte har varit så alldeles oskyldig själv. Jag har varit så ivrigt ifärd med att peka ut fallgroparna för andra att jag själv har råkat ner i en utan att veta det (s. 203).


Perry Masons kunskapsteoretiska uppfattning kan ju både betraktas som en varning för snabba bedömningar och en mall eller formel som åtskilliga detektivromaner bygger på.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg