Visar inlägg i kategorin trovärdighetslära

Tillbaka till bloggens startsida

Wikforss om Alternativa fakta

Åsa Wikforss är ju mycket aktuell just nu. Hon har precis installerats i Svenska akademin och hennes bok Alternativa fakta är aktuell för massutdelning på svenska gymnasieskolor, se TT-artikeln. Det är alltså förlaget Fri tanke och Björn Ulvaeus som ser detta som ett sätt att främja sina intressen. Observera hur Ulvaeus motiverar initiativet:

Julklappen motiverar han med att referera till skådespelaren Sacha Baron Cohens omskrivna tal på en konferens mot antisemitism i New York där han beskrev de sociala medierna och Google som “de största propagandamaskinerna i historien”.

Den klickbara länken till Cohens tal ger ju en tydlig illustration på hur man vill utnyttja rädslan för "alternativa fakta" eller olämpliga åsikter för att kräva att yttrandefriheten på internet begränsas, dvs exakt vad Farkas och Schou hävdat och som jag skrev om förra veckan. 

Och såväl forskarna som Ulvaeus hävdar sig försvara demokratin, trots att de hävdar diametralt motsatta ståndpunkter...

Bakgrunden till Wikforss bok beskrivs i en något enerverande artikel i tidningen Curie: 

 Hon höll egentligen på med ett projekt om självkunskap, kunskap om de egna tankarna, och skulle skriva forskningsartiklar om det när hon ”blev jättearg på Trump och skrev en populärvetenskaplig bok istället”.

Vilket ju också bekräftar Farkas och Schous tes att hela detta intresse för trovärdighetsfrågor är motiverat av politiska intressen. Jag har skrivit detta tidigare: Så fort begrepp som "alternativa fakta", "kunskapsresistens" eller "fake news" diskuteras så är det meningen att man ska påminnas om att Trump är dålig och DN är nödvändig etc...


För Åsa Wikforss är filosofin ett verktyg för att tänka klart även i det vardagliga livet. Den hjälper henne att upptäcka vissa typer av tankefel och dålig argumentation. (...)

Forskning fungerar ju inte för att forskare är genier. Vi är inte smartare än folk i allmänhet, men vi har en struktur för att se till att vi gemensamt får fram kunskap: dubbelblinda tester, laborationer, peer review. Så att det blir rätt på sikt. Det måste man upplysa om för att öka tilltron till vetenskapen.

Det Wikforss säger här är naturligtvis korrekt. Samtidigt är det ju uppenbart att hon utnyttjar världens vanligaste bondfångartrick: Måla upp ett potentiellt problem så skräckinjagande som möjligt; skräm upp, måla fan på väggen. Förklara sedan att du, just du, har lösningen, kan rädda världen etc, om allmänheten bara följer dina råd, köper din produkt etc. Här ser hon en möjlighet att slå ett slag för filosofin i synnerhet och vetenskapen i allmänhet. Naturligtvis är retorik och argumentationsanalys viktiga redskap i detta sammanhang, det är ju den linje jag drivit hela tiden på denna blogg, men det betyder inte att det samtidigt skulle finnas något behov att "öka tilltron till vetenskapen" som sådana som  Wikforss och Frans m.fl vill hävda. Tvärt om, vetenskap är, menar jag, inget man alls ska visa obetingad tilltro till.  Som Wikforss påpekar är inte forskare smartare än folk i allmänhet.  Citat från en debattör i frågan: "Vetenskap är inget man respekterar, det är något man granskar i minsta detalj, för att se om argumenten/mätningarna/beräkningarna/teorierna håller. Kom ihåg det: I minsta detalj!"

 Det största problemet med utbildat folk är just att de hyser alltför stor tilltro till påståenden om vad "vetenskapen hävdar".


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sanningsteorier


Just nu försöker jag läsa en introduktion till Habermas, Reese-Schäfer Habermas - en introduktion (1995). 

Habermas ska företräda en "konsensusteori" om sanning. Dvs naturligtvis kan något inte vara sant bara för att en gemenskap uppnått konsensus om en uppfattning, men då ser vi saken "utifrån". Befinner man sig inne i en gemenskap, t ex ett forskarsamhälle, en skolklass eller deltar i "det offentliga samtalet", då har man ju inget "historiens facit" att lita till, då blir ju det betraktat som sanning som gemenskapen enas om att uppfatta som sant. Habermas insats är, vad jag förstår, att trycka på offentlighetens betydelse för att sanningsuppfattningen ska bli så bra som möjligt. Dvs att han riktar blicken mot formerna för samtalet, "diskursen".

Alla diskursdeltagare måste ha samma möjlighet att ställa upp tolkningar, påståenden, förslag förklaringar och motiveringar samt att problematisera, motivera eller vederlägga dessas giltighetsanspråk så att ingen förutfattad mening varaktigt undandrar sig tematisering och kritik (s 20).

Eftersom åtskilligt i Reese-Schäfers bok går över min horisont kan jag inte garantera att min tolkning av Habermas ståndpunkt är riktig, jag tyckte bara att ovanstående citat verkar ligga i linje med Boströms resonemang i den föregående postningen. Rätta mig gärna om jag missförstått saken!

Förutom Habermas konsensusteori nämner boken även följande sanningsteorier:

Thomas av Aquinos korrespondensteori: Sanning är att förståndet och tinget stämmer överens. Att nå kunskap är att avbilda.

(Fenomenologernas) evidensteori: sant är det som är uppenbart.

Koherensteorin: sanna är de satser som utan motsägelser kan infogas i ett sammanhang av redan godtagna teorier.


Dvs innan man börjar diskutera vad som är sant eller falskt kanske man bör reflektera något över vad vi menar med sanning, eller åtminstone beakta ramarna för diskussionen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den svårfångade sanningen

Håkan Boström fortsätter leverera högintressanta texter, nu senast om den svårfångade sanningen, GP 16/12, Fake news är en del av demokratin , några citat:

Sanningen handlar ofta om att reda ut sakförhållanden, att göra bilden mer komplex genom att lägga till information. (...)

På senare år har det dock spridit sig en föreställning om att det finns ”sanna” svar på även de mest komplexa frågeställningar – en föreställning som varje forskare vet är falsk.(...)

Demokrati handlar nämligen i hög grad om att olika åsikter bryts mot varandra. Men den handlar i ännu högre grad om att olika verklighetsbilder bryts mot varandra. Det är något av en myt att politiska motsättningar enbart skulle bottna i värderingsskillnader. I praktiken hänger skilda värderingar nästa alltid samman med skilda synsätt på hur människan och samhället fungerar. (...)

 Det finns mer eller mindre sanna påståenden. Men sanningen kan bara komma fram genom aktiv dialog, argumentation och granskning. Sanningen är nästan aldrig given. Sanning handlar i grunden om ett kritiskt förhållningssätt, inte om att slå fast saker i sten. 

Utgångspunkten för Håkans text är alltså en debattartikel från Dagens Samhälle av forskarna Farkas och Schou:  Kriget mot fake news blir mer ett demokratiskt gift.  t ex

Vi blev vittnen till hur vaga termer som ”fake news” kidnappades av politiska aktörer som retoriska grepp för att avväpna politiska motståndare. (...)

Bekämpa (...) desinformation genom ökad transparens och ökat fokus på orkestrerade kampanjer, inte det odefinierade ”fake news” som just nu utnyttjas världen över för att förtrycka politisk opposition.

I det här sammanhanget kan det också vara givande att titta på Charlotta Levays text Tänk om jag har fel, som publicerats i NWT och Norrbottens-Kuriren. Den texten utgör liksom en brygga till en annan mycket aktuell och intressant debatt - om polarisering. Citat

Vi tenderar att identifiera oss med våra åsikter. Våra politiska ställningstaganden sammanblandas med vilka vi är som personer och vilken grupp vi tillhör, både i egna ögon och i andras. (...) 

Tänk om jag har fel? Det är en fråga var och en av oss måste våga ställa. Jag är inte mina åsikter – jag intar olika ståndpunkter. Och jag gör klokt i att då och då pröva dem kritiskt.

(Tillagt: Det verkar som om man måste klicka två gånger på nwt-länken för att komma "ända fram".)

En fjärde text på trovärdighetestemat är Lars Rundbloms Jag litar mest på den som inte vet allt, från Mölndals-Posten.


Tillagt 19/12, Stig-Björn har uppdaterat en gammal text, Folkbladet 16/12 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om folkbildarens kunskapssyn - och Boströms journalistik

I samband med en beställning från Bokbörsen tog jag med en extrabok på vinst och förlust. Birger Normans Repliker i kulturdebatten (1963). Det var en givande bekantskap! Han var kulturkritiker och folkbildare. En god stilist.

Läs här om folkbildarens kunskapssyn:

Det finns en utbredd förväntan att bildningsarbetets belysningar ska resultera i ett samlat och för alla giltigt resultat. Inte bara i fakta, utan i en absolut sanning. Det är här åter ett drag av sekularisering går i dagen. I folkrörelserna vandrar det omkring ett vilsegånget trosbehov, som klänger sig till meningar och åsikter, som till absoluter. Man saknar den tillit, som tillåter att belysningen blir så klar att det uppstår fler än en sanning. Tron är för tunn och för svag för att kunna stimulera en intellektuell skepsis. I den situationen är det en angelägen uppgift för bildningsarbetet att svika förenklingens förväntningar. Det bör anlägga de belysningar, som resulterar i tvesyn. Man ska få fakta klarlagda vid studiecirkelsammanträdet, men det måste betyda att man går hem med något att fundera på. Något man måste klara upp på egen hand.

Det är sånt här som vi får hoppas blir observerat av handledarna. de som sitter och leder studiecirklar, och de som författar studieplaner och konstruerar handledningar. Det innebär, på en smula sikt, att studieplaner och handledningar bör syfta ut över sig själva - ja, i grund och botten arbeta på att göra sig själva obehövliga. (...) [Handledaren] skall leda fram till ett vägskäl, där han överlämnar den handledde åt hans eget val. Där handledningen slutar, börjar orienteringen (s. 52-53).

Är det här självklarheter för dagens skola? Eller något att sträva efter? Eller gäller det bara vuxenstudier? Grundskolan handlar ju i hög utsträckning om att lära in kända, säkra grundfakta och metoder: Matematik, geografi, historia, kemi, fysik, grammatik, ordförråd etc. Sådant är skolan bra på. Men verkligheten består ju i hög utsträckning av värderingar och åsikter. Man hamnar lätt i ett ingenmansland mellan ämnena Svenska, samhällskunskap och filosofi... "Visst, det där låter ju angeläget och så, men det är inte mitt ämne..."

Jag minns när jag första gången hade åldern inne att delta i ett riksdagsval. Olof Palme skickade ut ett massutskick till alla förstagångsväljare om vikten att gå och rösta. Jag svarade att jag inte förstod vad det var de tvistade om: Det är ju bara att ta reda på vad som är bäst och sedan se till att genomföra det, påstod jag. Så naiv var jag alltså ännu som 20-åring! Och jag tycker mig ibland märka samma oförstående attityd mot meningsskiljaktigheter hos mina tonåringar. Men hur fostrar vi ungdom till att visa tolerans mot andra om vi inte först får dem att uppskatta meningsskiljaktigheter? Att gilla komplexiteten i sig? Och kanske en ödmjukhet inför allt man inte vet eller kan förväntas veta något om som tonåring.

Det var ju detta Håkan Boström var inne på i GP-ledaren jag länkade häromsistens , att journalistiken borde sträva efter att bredda läsarnas perspektiv, inte förenkla, inte underblåsa populistiska stämningar, drev och moralpaniker. Går det här idealet att förena med skolans kunskapssyn?


Ett praktiskt exempel på den Boströmska metoden:

Under september debatterades behovet av en litteraturkanon för skolan ännu ett varv.

Martin Tunström, Barometern 12/9 , menar att främsta argumentet för en läslista är att lyfta fram boken och stärka läsandets ställning.

 Expressens Susanna Birgersson 22/9 Nya och gamla svenskar kan mötas i Mumindalen  talar för en kanon som en nödvändig gemensam referensram för nya och gamla svenskar. 

Jacob Sidenvall i Smålandsposten 28/9 talar om bokpratets (i bokcirklar, men naturligtvis också i skolan) förmåga att visa hur olika vi läser och tolkar texter vilket kan leda till reflektioner och insikter om det egna tänkandet som man inte får när alla bara läser olika texter i enskildhet.

Och så Håkan Boström, då, GP 26/9 som skriver just så som Norman och han själv har beskrivit som idealet: Ett för-och-emotresonemang där perspektiv och argument staplas på varandra och där det inte är helt givet vad som egentligen väger tyngst i slutet. Men där läsaren har fått en hyfsad bild av sakens komplexitet - och något att fundera på.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om vetenskap och politik, om vara och böra

Det har nyligen skrivits några läsvärda ledartexter om vetenskap och politik och värderingar.

Janerik Larsson, ledarskribent på Svenska Dagbladets hemsida, men som, vad jag förstår, sällan syns i papperstidningen, uppmärksammar ett resonemang som Katarina Barrling fört i radions Godmorgon Världen

Om forskning som politiskt slagträ. 

Uttrycket ”forskning visar” utgör något av debattens hårdvaluta. Därför rycks och slits det i forskare som aldrig förr. Den som kan lägga in en länk till vad ”forskning visar” behöver ofta inte bemöda sig om att göra så mycket mer för att styrka sina påståenden. Ibland känns det som om vi människor slutat lita på vår egen förmåga att argumentera. I stället efterfrågar vi forskningsresultat. Och eftersom forskningen ofta kan peka i olika riktningar så kan var och en finna något som passar de egna syftena. (- - -)

Det finns en varningssignal att vara uppmärksam på: tvärsäkerhet, till exempel kategoriska påståenden om komplicerade samband på samhällsnivå. För att ta den nu så intensiva debatten om kriminalitet som exempel, bör man vara vaksam både vad gäller påståendet om att hårdare straff leder till lägre brottslighet och påståendet att hårdare straff inte leder till lägre brottslighet. I båda fallen beror det på. Vad menas med hårdare straff? Hur är straffen utformade? Vilken typ av brottslighet? Och så vidare.

Det här är en form av skepsis som är viktig att upprätthålla. Och den ska inte förväxlas med relativism eller bristande respekt för kunskap. Tvärtom tyder sådan skepsis på just respekt för alla de komplikationer verklig kunskap rymmer. En respekt inte minst forskare har ett särskilt ansvar att försvara.
Och i Dn 28/9 skriver Lena Andersson om just ett utmärkt sådant exempel, under rubriken Demokratin är hotad om vetenskapen ensam ska styra klimatpolitiken.
I alla tider har ungdomen anklagat tidigare generationer för förstockelse. Ingen före dem har tänkt, förstått eller åstadkommit något av värde. Bedriften att ha fört mänskligheten ur enkelhet och fattigdom till komplexitet och välstånd utgör så att säga själva vidrigheten att komma till rätta med. Någon insikt om de delikata avvägningar mellan legitima intressen som har gjorts och måste göras märks inte, och ingen påminner om det. (...)
Vi syndiga vuxna som bara tänker på pengar anmodas att lyssna på vetenskapen. Men vetenskapen har inga svar på filosofiska frågor. Det är idéer som avgör hur samhällen inrättas. Om dessa idéer är vi inte överens. När vagheten ibland ger vika skymtar föreställningen om en global planekonomi grundad i fakta. Det är ett filosofiskt förslag, inte ett vetenskapligt. (...) 
Att således hävda att det inte finns något att debattera eftersom sanningen redan föreligger är fel. Dels för att forskningen sällan har helt rätt och forskare sällan är helt eniga. Men mest för att svaret i den politisk-filosofiska frågan kan vara att det saknar värde att leva förslavad av en torftighet där varje utandning är en skymf.

Vad Lena Andersson här är inne på, tror jag, är Humes lag. Från ett är, dvs ett påstått faktaförhållande finns det inga logiskt bindande kopplingar till ett bör, dvs en moralisk eller politisk värdering. Dessa värderingar är eller innebär ju, som Lena Andersson uttrycker det, "avvägning mellan legitima intressen". Och den skillnaden hade åtminstone jag svårt att inse ännu någon tid efter gymnasiet. Mina skolböcker berättade inte om Humes lag. Hur det är med dagens vet jag inte, men här  är en bloggare, Eddy på Flyktlinjer, som vill se den mer uppmärksammad. Se särskilt andra halvan av texten.
Jag misstänker att åtskilliga, såväl skolungdom, lärare som övriga vuxna, aldrig reflekterat över detta.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg