Visar inlägg i kategorin trovärdighetslära

Tillbaka till bloggens startsida

Kunskapsteoretiska texter i GP

För något år sedan hade jag planer på att skriva en post om åsiktsbubblor med utgångspunkt i Åke Ortmarks bok Jasägarna (1996). Nu noterar jag att Cecilia Blomberg på GPs ledarsida skrivit just den text jag tyckte behövdes. Klicka här GP 27/12 .

Texten får mig att tänka på en anekdot som Peter Kadhammar berättade i Aftonbladet 20/11 -19, låst och den är egentligen för politisk för att vara ett riktigt bra " skolexempel", men en tänkvärd berättelse är det dock:


Direkt efter tsunamin i Thailand julhelgen 2004 skyndade ambassadör Jonas Hafström från Bangkok till katastrofområdet. Han gjorde allt en ambassadör ska göra och lite till. På förödda vägar arbetade han sig fram genom ett landskap där husen var raserade och kroppar låg kringslängda. (...) Han lyckades få igenom ett samtal till utrikesdepartementet i Stockholm. Han kopplades in till sin chef, den socialdemokratiska utrikesministern Laila Freivalds. Hafström bröt samman när han berättade vad han sett.

Han grät i telefonen. (...) Regeringen hade fått en dramatisk förstahandsrapport men reagerade inte. Det var en gåta.

Jag fick ett svar en tid senare när jag frågade en gammal socialdemokratisk insider.
Svaret var enkelt. Ambassadör Hafström hade tidigare varit utrikespolitisk rådgivare till den moderate statsministern Carl Bildt. Sedan var Hafström kanslichef hos Moderaterna.

En moderat fjant alltså. En av Bildts pojkar. Ingen som en socialdemokratisk minister kunde ta på allvar.
Det lät otroligt men min mycket initierade socialdemokratiska källa argumenterade för att det är så det fungerar. Känslor. Impulser. Avstängning om budbäraren är fel person.


Jag noterar också att GPs ledarsida hade en kunskapsteoretisk text även den 25/12, Olof Hallonstens  Politikerna missförstår vad forskningen kan bidra med : Särskilt inledningen:

 Idag finns stora förväntningar och krav på att beslut av tjänstemän och politiker ska vara evidensbaserade, det vill säga grundade i vetenskap och beprövad erfarenhet.

I praktiken verkar dock sådan evidensbasering alltför ofta handla om att lyfta fram de vetenskapliga rön och slutsatser som råkar stödja den linje eller det argument just man själv förespråkar. Ibland ligger säkert en cynisk ambition bakom: Vetenskapens aura av allmängiltighet, neutralitet, och objektivitet kan användas för att göra ideologiskt eller praktiskt motiverade ståndpunkter närmast oantastliga.

Men den strategin funkar inte alltid. Ibland gör oenigheten inom vetenskapen, och de synbart motstridiga beskeden från expertisen på ett område, att man som beslutsfattare måste välja själv vilken ”sanning” man vill tro på. Då spelar fenomenet bekräftelsebias in: Det tycks vara så att vi människor har en grundläggande psykologisk instinkt att skilja ut, och tro på, de fakta som stärker våra redan etablerade uppfattningar.

Men är då inte vetenskapen allmängiltig, neutral, och objektiv? Knappast.

Ja, sedan kan man ju reflektera över att jag länge haft ett "ont öga" till begreppet "evidensbaserad" och nu tyckte mig få... ja... bekräftelse på vad jag alltid tyckt...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Virus och kunskapsterori, eller, när Madonna blev profet

Min tolkning av skolbibliotekariens roll har ju, som denna blogg visat, haft sin tyngdpunkt i trovärdighetsfrågor, kunskapsteori, medie- och textkunskap, retorik och informationskompetens. Jag är ständigt osäker på vad ni läsare egentligen får ut av mina texter och tips och ibland tycker jag att mina aktuella intressen bara blir allt mindre relevanta för en genomsnittlig grundskolelärares behov och nyttor. Kanske borde jag bara släppa skolbiblioteksambitionerna när det ändå inte finns någon rektor som vill anställa mig... Och i  avsaknad av kommentarer blir bloggen en sorts redovisning av nyhetsflödets intressantare aktualiteter för tillfället...

Ni känner till mitt intresse för ledartexter i GP... Nu i dessa smittspridningstider har ledarsidan radat upp tre i mitt tycke mycket läsvärda texter:

Aleksandra Boscanin: Virusbekämpning är politik och måste få kritiseras 

Nyckelmening: "Expertis är ingen garanti för gott omdöme."

Håkan  Boström fortsätter och fördjupar resonemanget i sin text "Utmanat kontrollbehov ".

Citat:

 Såväl övertron på experter (teknisk, liksom psykologisk och ekonomisk expertis), som dess motsats; populismens förkastande av expertisens makt och försök att ersätta den med ”sunt förnuft”, karismatiska ledare och identitetspolitik, är försök att slippa ifrån den oro och ångest som följer av denna kontrollförlust. Vi söker helt enkelt nya gudar att hålla i handen när varken rutin, tradition eller religion kan fylla den funktionen längre.

Hmm... om x-linjen består av ett motsatsförhållande mellan experttro och "sunt förnuft"... Vad skulle då y-linjen representera för motsatsförhållande i ett fyrfältsdiagram? Kan ju jag undra.


Anna Dahlberg i Expressen: Jag tänker inte låtsas att jag är tvärsäker , sätter fingret på den genuina osäkerhet som vi faktiskt befinner oss i mitt i alla tvärsäkra påståenden.
Nyckelmening: Ju mer jag har läst desto osäkrare har jag blivit. 
Så tycker jag det ofta är. I alla möjliga sammanhang.

Jag gillar avslutningen:

Om några veckor eller månader kanske bilden har börjat klarna. Antingen kommer vi att få se krigsliknande scener från svenska fältsjukhus eller så har den stora efterdebatten redan dragit i gång om varför en hel värld överreagerade så. 

Då lovar jag att inte utbrista: ”Vad var det jag sade!” För jag har i ärlighetens namn ingen aning om var det här slutar. 


Om vi återgår till Gp har Karin Pihl skrivit en underhållande text om konspirationsteorier: Knäppa teorier har funnits i alla tider 

Slutmeningen är särskilt värd att begrunda: Dessutom har konspirationerna ofta ett visst mått av underhållningsvärde.

Allt är inte avsett att tas på allvar. Det är gråzonerna som fascinerar mest. Det som för några är en lek, att låta fantasin flyga iväg, att söka dolda tecken och betydelser, kan andra uppfatta som blodigt allvar. Klockkurvan över populationens intellektuella fattningsförmågor... Några befinner sig alltid någonstans längst åt vänster. Och ironi är svårt att uppfatta i texter.

Karin Pihl nämner inte det kanske bästa exemplet just nu: Madonnas dödsmässa från förra årets Eurovisionsschlagerfestival. 

När framförandet var färskt tycks de flesta ha tolkat in satanism eller ordningsväsende .

Plötsligt gör man helt nya tolkningar. Med "facit" i hand faller pusselbitarna på plats. Tycker man...
I kommentarsfältet: "Varför åldras hon inte? Äter hon barn?"

Plötsligt känns avståndet till 1600-talets häxprocesser svindlande kort...


 Fröding förklarar "vitsen" i Frimureran .

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Wikforss om Alternativa fakta

Åsa Wikforss är ju mycket aktuell just nu. Hon har precis installerats i Svenska akademin och hennes bok Alternativa fakta är aktuell för massutdelning på svenska gymnasieskolor, se TT-artikeln. Det är alltså förlaget Fri tanke och Björn Ulvaeus som ser detta som ett sätt att främja sina intressen. Observera hur Ulvaeus motiverar initiativet:

Julklappen motiverar han med att referera till skådespelaren Sacha Baron Cohens omskrivna tal på en konferens mot antisemitism i New York där han beskrev de sociala medierna och Google som “de största propagandamaskinerna i historien”.

Den klickbara länken till Cohens tal ger ju en tydlig illustration på hur man vill utnyttja rädslan för "alternativa fakta" eller olämpliga åsikter för att kräva att yttrandefriheten på internet begränsas, dvs exakt vad Farkas och Schou hävdat och som jag skrev om förra veckan. 

Och såväl forskarna som Ulvaeus hävdar sig försvara demokratin, trots att de hävdar diametralt motsatta ståndpunkter...

Bakgrunden till Wikforss bok beskrivs i en något enerverande artikel i tidningen Curie: 

 Hon höll egentligen på med ett projekt om självkunskap, kunskap om de egna tankarna, och skulle skriva forskningsartiklar om det när hon ”blev jättearg på Trump och skrev en populärvetenskaplig bok istället”.

Vilket ju också bekräftar Farkas och Schous tes att hela detta intresse för trovärdighetsfrågor är motiverat av politiska intressen. Jag har skrivit detta tidigare: Så fort begrepp som "alternativa fakta", "kunskapsresistens" eller "fake news" diskuteras så är det meningen att man ska påminnas om att Trump är dålig och DN är nödvändig etc...


För Åsa Wikforss är filosofin ett verktyg för att tänka klart även i det vardagliga livet. Den hjälper henne att upptäcka vissa typer av tankefel och dålig argumentation. (...)

Forskning fungerar ju inte för att forskare är genier. Vi är inte smartare än folk i allmänhet, men vi har en struktur för att se till att vi gemensamt får fram kunskap: dubbelblinda tester, laborationer, peer review. Så att det blir rätt på sikt. Det måste man upplysa om för att öka tilltron till vetenskapen.

Det Wikforss säger här är naturligtvis korrekt. Samtidigt är det ju uppenbart att hon utnyttjar världens vanligaste bondfångartrick: Måla upp ett potentiellt problem så skräckinjagande som möjligt; skräm upp, måla fan på väggen. Förklara sedan att du, just du, har lösningen, kan rädda världen etc, om allmänheten bara följer dina råd, köper din produkt etc. Här ser hon en möjlighet att slå ett slag för filosofin i synnerhet och vetenskapen i allmänhet. Naturligtvis är retorik och argumentationsanalys viktiga redskap i detta sammanhang, det är ju den linje jag drivit hela tiden på denna blogg, men det betyder inte att det samtidigt skulle finnas något behov att "öka tilltron till vetenskapen" som sådana som  Wikforss och Frans m.fl vill hävda. Tvärt om, vetenskap är, menar jag, inget man alls ska visa obetingad tilltro till.  Som Wikforss påpekar är inte forskare smartare än folk i allmänhet.  Citat från en debattör i frågan: "Vetenskap är inget man respekterar, det är något man granskar i minsta detalj, för att se om argumenten/mätningarna/beräkningarna/teorierna håller. Kom ihåg det: I minsta detalj!"

 Det största problemet med utbildat folk är just att de hyser alltför stor tilltro till påståenden om vad "vetenskapen hävdar".


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sanningsteorier


Just nu försöker jag läsa en introduktion till Habermas, Reese-Schäfer Habermas - en introduktion (1995). 

Habermas ska företräda en "konsensusteori" om sanning. Dvs naturligtvis kan något inte vara sant bara för att en gemenskap uppnått konsensus om en uppfattning, men då ser vi saken "utifrån". Befinner man sig inne i en gemenskap, t ex ett forskarsamhälle, en skolklass eller deltar i "det offentliga samtalet", då har man ju inget "historiens facit" att lita till, då blir ju det betraktat som sanning som gemenskapen enas om att uppfatta som sant. Habermas insats är, vad jag förstår, att trycka på offentlighetens betydelse för att sanningsuppfattningen ska bli så bra som möjligt. Dvs att han riktar blicken mot formerna för samtalet, "diskursen".

Alla diskursdeltagare måste ha samma möjlighet att ställa upp tolkningar, påståenden, förslag förklaringar och motiveringar samt att problematisera, motivera eller vederlägga dessas giltighetsanspråk så att ingen förutfattad mening varaktigt undandrar sig tematisering och kritik (s 20).

Eftersom åtskilligt i Reese-Schäfers bok går över min horisont kan jag inte garantera att min tolkning av Habermas ståndpunkt är riktig, jag tyckte bara att ovanstående citat verkar ligga i linje med Boströms resonemang i den föregående postningen. Rätta mig gärna om jag missförstått saken!

Förutom Habermas konsensusteori nämner boken även följande sanningsteorier:

Thomas av Aquinos korrespondensteori: Sanning är att förståndet och tinget stämmer överens. Att nå kunskap är att avbilda.

(Fenomenologernas) evidensteori: sant är det som är uppenbart.

Koherensteorin: sanna är de satser som utan motsägelser kan infogas i ett sammanhang av redan godtagna teorier.


Dvs innan man börjar diskutera vad som är sant eller falskt kanske man bör reflektera något över vad vi menar med sanning, eller åtminstone beakta ramarna för diskussionen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den svårfångade sanningen

Håkan Boström fortsätter leverera högintressanta texter, nu senast om den svårfångade sanningen, GP 16/12, Fake news är en del av demokratin , några citat:

Sanningen handlar ofta om att reda ut sakförhållanden, att göra bilden mer komplex genom att lägga till information. (...)

På senare år har det dock spridit sig en föreställning om att det finns ”sanna” svar på även de mest komplexa frågeställningar – en föreställning som varje forskare vet är falsk.(...)

Demokrati handlar nämligen i hög grad om att olika åsikter bryts mot varandra. Men den handlar i ännu högre grad om att olika verklighetsbilder bryts mot varandra. Det är något av en myt att politiska motsättningar enbart skulle bottna i värderingsskillnader. I praktiken hänger skilda värderingar nästa alltid samman med skilda synsätt på hur människan och samhället fungerar. (...)

 Det finns mer eller mindre sanna påståenden. Men sanningen kan bara komma fram genom aktiv dialog, argumentation och granskning. Sanningen är nästan aldrig given. Sanning handlar i grunden om ett kritiskt förhållningssätt, inte om att slå fast saker i sten. 

Utgångspunkten för Håkans text är alltså en debattartikel från Dagens Samhälle av forskarna Farkas och Schou:  Kriget mot fake news blir mer ett demokratiskt gift.  t ex

Vi blev vittnen till hur vaga termer som ”fake news” kidnappades av politiska aktörer som retoriska grepp för att avväpna politiska motståndare. (...)

Bekämpa (...) desinformation genom ökad transparens och ökat fokus på orkestrerade kampanjer, inte det odefinierade ”fake news” som just nu utnyttjas världen över för att förtrycka politisk opposition.

I det här sammanhanget kan det också vara givande att titta på Charlotta Levays text Tänk om jag har fel, som publicerats i NWT och Norrbottens-Kuriren. Den texten utgör liksom en brygga till en annan mycket aktuell och intressant debatt - om polarisering. Citat

Vi tenderar att identifiera oss med våra åsikter. Våra politiska ställningstaganden sammanblandas med vilka vi är som personer och vilken grupp vi tillhör, både i egna ögon och i andras. (...) 

Tänk om jag har fel? Det är en fråga var och en av oss måste våga ställa. Jag är inte mina åsikter – jag intar olika ståndpunkter. Och jag gör klokt i att då och då pröva dem kritiskt.

(Tillagt: Det verkar som om man måste klicka två gånger på nwt-länken för att komma "ända fram".)

En fjärde text på trovärdighetestemat är Lars Rundbloms Jag litar mest på den som inte vet allt, från Mölndals-Posten.


Tillagt 19/12, Stig-Björn har uppdaterat en gammal text, Folkbladet 16/12 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg