Visar inlägg i kategorin trovärdighetslära

Tillbaka till bloggens startsida

Virus och kunskapsterori, eller, när Madonna blev profet

Min tolkning av skolbibliotekariens roll har ju, som denna blogg visat, haft sin tyngdpunkt i trovärdighetsfrågor, kunskapsteori, medie- och textkunskap, retorik och informationskompetens. Jag är ständigt osäker på vad ni läsare egentligen får ut av mina texter och tips och ibland tycker jag att mina aktuella intressen bara blir allt mindre relevanta för en genomsnittlig grundskolelärares behov och nyttor. Kanske borde jag bara släppa skolbiblioteksambitionerna när det ändå inte finns någon rektor som vill anställa mig... Och i  avsaknad av kommentarer blir bloggen en sorts redovisning av nyhetsflödets intressantare aktualiteter för tillfället...

Ni känner till mitt intresse för ledartexter i GP... Nu i dessa smittspridningstider har ledarsidan radat upp tre i mitt tycke mycket läsvärda texter:

Aleksandra Boscanin: Virusbekämpning är politik och måste få kritiseras 

Nyckelmening: "Expertis är ingen garanti för gott omdöme."

Håkan  Boström fortsätter och fördjupar resonemanget i sin text "Utmanat kontrollbehov ".

Citat:

 Såväl övertron på experter (teknisk, liksom psykologisk och ekonomisk expertis), som dess motsats; populismens förkastande av expertisens makt och försök att ersätta den med ”sunt förnuft”, karismatiska ledare och identitetspolitik, är försök att slippa ifrån den oro och ångest som följer av denna kontrollförlust. Vi söker helt enkelt nya gudar att hålla i handen när varken rutin, tradition eller religion kan fylla den funktionen längre.

Hmm... om x-linjen består av ett motsatsförhållande mellan experttro och "sunt förnuft"... Vad skulle då y-linjen representera för motsatsförhållande i ett fyrfältsdiagram? Kan ju jag undra.


Anna Dahlberg i Expressen: Jag tänker inte låtsas att jag är tvärsäker , sätter fingret på den genuina osäkerhet som vi faktiskt befinner oss i mitt i alla tvärsäkra påståenden.
Nyckelmening: Ju mer jag har läst desto osäkrare har jag blivit. 
Så tycker jag det ofta är. I alla möjliga sammanhang.

Jag gillar avslutningen:

Om några veckor eller månader kanske bilden har börjat klarna. Antingen kommer vi att få se krigsliknande scener från svenska fältsjukhus eller så har den stora efterdebatten redan dragit i gång om varför en hel värld överreagerade så. 

Då lovar jag att inte utbrista: ”Vad var det jag sade!” För jag har i ärlighetens namn ingen aning om var det här slutar. 


Om vi återgår till Gp har Karin Pihl skrivit en underhållande text om konspirationsteorier: Knäppa teorier har funnits i alla tider 

Slutmeningen är särskilt värd att begrunda: Dessutom har konspirationerna ofta ett visst mått av underhållningsvärde.

Allt är inte avsett att tas på allvar. Det är gråzonerna som fascinerar mest. Det som för några är en lek, att låta fantasin flyga iväg, att söka dolda tecken och betydelser, kan andra uppfatta som blodigt allvar. Klockkurvan över populationens intellektuella fattningsförmågor... Några befinner sig alltid någonstans längst åt vänster. Och ironi är svårt att uppfatta i texter.

Karin Pihl nämner inte det kanske bästa exemplet just nu: Madonnas dödsmässa från förra årets Eurovisionsschlagerfestival. 

När framförandet var färskt tycks de flesta ha tolkat in satanism eller ordningsväsende .

Plötsligt gör man helt nya tolkningar. Med "facit" i hand faller pusselbitarna på plats. Tycker man...
I kommentarsfältet: "Varför åldras hon inte? Äter hon barn?"

Plötsligt känns avståndet till 1600-talets häxprocesser svindlande kort...


 Fröding förklarar "vitsen" i Frimureran .

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Wikforss om Alternativa fakta

Åsa Wikforss är ju mycket aktuell just nu. Hon har precis installerats i Svenska akademin och hennes bok Alternativa fakta är aktuell för massutdelning på svenska gymnasieskolor, se TT-artikeln. Det är alltså förlaget Fri tanke och Björn Ulvaeus som ser detta som ett sätt att främja sina intressen. Observera hur Ulvaeus motiverar initiativet:

Julklappen motiverar han med att referera till skådespelaren Sacha Baron Cohens omskrivna tal på en konferens mot antisemitism i New York där han beskrev de sociala medierna och Google som “de största propagandamaskinerna i historien”.

Den klickbara länken till Cohens tal ger ju en tydlig illustration på hur man vill utnyttja rädslan för "alternativa fakta" eller olämpliga åsikter för att kräva att yttrandefriheten på internet begränsas, dvs exakt vad Farkas och Schou hävdat och som jag skrev om förra veckan. 

Och såväl forskarna som Ulvaeus hävdar sig försvara demokratin, trots att de hävdar diametralt motsatta ståndpunkter...

Bakgrunden till Wikforss bok beskrivs i en något enerverande artikel i tidningen Curie: 

 Hon höll egentligen på med ett projekt om självkunskap, kunskap om de egna tankarna, och skulle skriva forskningsartiklar om det när hon ”blev jättearg på Trump och skrev en populärvetenskaplig bok istället”.

Vilket ju också bekräftar Farkas och Schous tes att hela detta intresse för trovärdighetsfrågor är motiverat av politiska intressen. Jag har skrivit detta tidigare: Så fort begrepp som "alternativa fakta", "kunskapsresistens" eller "fake news" diskuteras så är det meningen att man ska påminnas om att Trump är dålig och DN är nödvändig etc...


För Åsa Wikforss är filosofin ett verktyg för att tänka klart även i det vardagliga livet. Den hjälper henne att upptäcka vissa typer av tankefel och dålig argumentation. (...)

Forskning fungerar ju inte för att forskare är genier. Vi är inte smartare än folk i allmänhet, men vi har en struktur för att se till att vi gemensamt får fram kunskap: dubbelblinda tester, laborationer, peer review. Så att det blir rätt på sikt. Det måste man upplysa om för att öka tilltron till vetenskapen.

Det Wikforss säger här är naturligtvis korrekt. Samtidigt är det ju uppenbart att hon utnyttjar världens vanligaste bondfångartrick: Måla upp ett potentiellt problem så skräckinjagande som möjligt; skräm upp, måla fan på väggen. Förklara sedan att du, just du, har lösningen, kan rädda världen etc, om allmänheten bara följer dina råd, köper din produkt etc. Här ser hon en möjlighet att slå ett slag för filosofin i synnerhet och vetenskapen i allmänhet. Naturligtvis är retorik och argumentationsanalys viktiga redskap i detta sammanhang, det är ju den linje jag drivit hela tiden på denna blogg, men det betyder inte att det samtidigt skulle finnas något behov att "öka tilltron till vetenskapen" som sådana som  Wikforss och Frans m.fl vill hävda. Tvärt om, vetenskap är, menar jag, inget man alls ska visa obetingad tilltro till.  Som Wikforss påpekar är inte forskare smartare än folk i allmänhet.  Citat från en debattör i frågan: "Vetenskap är inget man respekterar, det är något man granskar i minsta detalj, för att se om argumenten/mätningarna/beräkningarna/teorierna håller. Kom ihåg det: I minsta detalj!"

 Det största problemet med utbildat folk är just att de hyser alltför stor tilltro till påståenden om vad "vetenskapen hävdar".


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sanningsteorier


Just nu försöker jag läsa en introduktion till Habermas, Reese-Schäfer Habermas - en introduktion (1995). 

Habermas ska företräda en "konsensusteori" om sanning. Dvs naturligtvis kan något inte vara sant bara för att en gemenskap uppnått konsensus om en uppfattning, men då ser vi saken "utifrån". Befinner man sig inne i en gemenskap, t ex ett forskarsamhälle, en skolklass eller deltar i "det offentliga samtalet", då har man ju inget "historiens facit" att lita till, då blir ju det betraktat som sanning som gemenskapen enas om att uppfatta som sant. Habermas insats är, vad jag förstår, att trycka på offentlighetens betydelse för att sanningsuppfattningen ska bli så bra som möjligt. Dvs att han riktar blicken mot formerna för samtalet, "diskursen".

Alla diskursdeltagare måste ha samma möjlighet att ställa upp tolkningar, påståenden, förslag förklaringar och motiveringar samt att problematisera, motivera eller vederlägga dessas giltighetsanspråk så att ingen förutfattad mening varaktigt undandrar sig tematisering och kritik (s 20).

Eftersom åtskilligt i Reese-Schäfers bok går över min horisont kan jag inte garantera att min tolkning av Habermas ståndpunkt är riktig, jag tyckte bara att ovanstående citat verkar ligga i linje med Boströms resonemang i den föregående postningen. Rätta mig gärna om jag missförstått saken!

Förutom Habermas konsensusteori nämner boken även följande sanningsteorier:

Thomas av Aquinos korrespondensteori: Sanning är att förståndet och tinget stämmer överens. Att nå kunskap är att avbilda.

(Fenomenologernas) evidensteori: sant är det som är uppenbart.

Koherensteorin: sanna är de satser som utan motsägelser kan infogas i ett sammanhang av redan godtagna teorier.


Dvs innan man börjar diskutera vad som är sant eller falskt kanske man bör reflektera något över vad vi menar med sanning, eller åtminstone beakta ramarna för diskussionen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den svårfångade sanningen

Håkan Boström fortsätter leverera högintressanta texter, nu senast om den svårfångade sanningen, GP 16/12, Fake news är en del av demokratin , några citat:

Sanningen handlar ofta om att reda ut sakförhållanden, att göra bilden mer komplex genom att lägga till information. (...)

På senare år har det dock spridit sig en föreställning om att det finns ”sanna” svar på även de mest komplexa frågeställningar – en föreställning som varje forskare vet är falsk.(...)

Demokrati handlar nämligen i hög grad om att olika åsikter bryts mot varandra. Men den handlar i ännu högre grad om att olika verklighetsbilder bryts mot varandra. Det är något av en myt att politiska motsättningar enbart skulle bottna i värderingsskillnader. I praktiken hänger skilda värderingar nästa alltid samman med skilda synsätt på hur människan och samhället fungerar. (...)

 Det finns mer eller mindre sanna påståenden. Men sanningen kan bara komma fram genom aktiv dialog, argumentation och granskning. Sanningen är nästan aldrig given. Sanning handlar i grunden om ett kritiskt förhållningssätt, inte om att slå fast saker i sten. 

Utgångspunkten för Håkans text är alltså en debattartikel från Dagens Samhälle av forskarna Farkas och Schou:  Kriget mot fake news blir mer ett demokratiskt gift.  t ex

Vi blev vittnen till hur vaga termer som ”fake news” kidnappades av politiska aktörer som retoriska grepp för att avväpna politiska motståndare. (...)

Bekämpa (...) desinformation genom ökad transparens och ökat fokus på orkestrerade kampanjer, inte det odefinierade ”fake news” som just nu utnyttjas världen över för att förtrycka politisk opposition.

I det här sammanhanget kan det också vara givande att titta på Charlotta Levays text Tänk om jag har fel, som publicerats i NWT och Norrbottens-Kuriren. Den texten utgör liksom en brygga till en annan mycket aktuell och intressant debatt - om polarisering. Citat

Vi tenderar att identifiera oss med våra åsikter. Våra politiska ställningstaganden sammanblandas med vilka vi är som personer och vilken grupp vi tillhör, både i egna ögon och i andras. (...) 

Tänk om jag har fel? Det är en fråga var och en av oss måste våga ställa. Jag är inte mina åsikter – jag intar olika ståndpunkter. Och jag gör klokt i att då och då pröva dem kritiskt.

(Tillagt: Det verkar som om man måste klicka två gånger på nwt-länken för att komma "ända fram".)

En fjärde text på trovärdighetestemat är Lars Rundbloms Jag litar mest på den som inte vet allt, från Mölndals-Posten.


Tillagt 19/12, Stig-Björn har uppdaterat en gammal text, Folkbladet 16/12 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om folkbildarens kunskapssyn - och Boströms journalistik

I samband med en beställning från Bokbörsen tog jag med en extrabok på vinst och förlust. Birger Normans Repliker i kulturdebatten (1963). Det var en givande bekantskap! Han var kulturkritiker och folkbildare. En god stilist.

Läs här om folkbildarens kunskapssyn:

Det finns en utbredd förväntan att bildningsarbetets belysningar ska resultera i ett samlat och för alla giltigt resultat. Inte bara i fakta, utan i en absolut sanning. Det är här åter ett drag av sekularisering går i dagen. I folkrörelserna vandrar det omkring ett vilsegånget trosbehov, som klänger sig till meningar och åsikter, som till absoluter. Man saknar den tillit, som tillåter att belysningen blir så klar att det uppstår fler än en sanning. Tron är för tunn och för svag för att kunna stimulera en intellektuell skepsis. I den situationen är det en angelägen uppgift för bildningsarbetet att svika förenklingens förväntningar. Det bör anlägga de belysningar, som resulterar i tvesyn. Man ska få fakta klarlagda vid studiecirkelsammanträdet, men det måste betyda att man går hem med något att fundera på. Något man måste klara upp på egen hand.

Det är sånt här som vi får hoppas blir observerat av handledarna. de som sitter och leder studiecirklar, och de som författar studieplaner och konstruerar handledningar. Det innebär, på en smula sikt, att studieplaner och handledningar bör syfta ut över sig själva - ja, i grund och botten arbeta på att göra sig själva obehövliga. (...) [Handledaren] skall leda fram till ett vägskäl, där han överlämnar den handledde åt hans eget val. Där handledningen slutar, börjar orienteringen (s. 52-53).

Är det här självklarheter för dagens skola? Eller något att sträva efter? Eller gäller det bara vuxenstudier? Grundskolan handlar ju i hög utsträckning om att lära in kända, säkra grundfakta och metoder: Matematik, geografi, historia, kemi, fysik, grammatik, ordförråd etc. Sådant är skolan bra på. Men verkligheten består ju i hög utsträckning av värderingar och åsikter. Man hamnar lätt i ett ingenmansland mellan ämnena Svenska, samhällskunskap och filosofi... "Visst, det där låter ju angeläget och så, men det är inte mitt ämne..."

Jag minns när jag första gången hade åldern inne att delta i ett riksdagsval. Olof Palme skickade ut ett massutskick till alla förstagångsväljare om vikten att gå och rösta. Jag svarade att jag inte förstod vad det var de tvistade om: Det är ju bara att ta reda på vad som är bäst och sedan se till att genomföra det, påstod jag. Så naiv var jag alltså ännu som 20-åring! Och jag tycker mig ibland märka samma oförstående attityd mot meningsskiljaktigheter hos mina tonåringar. Men hur fostrar vi ungdom till att visa tolerans mot andra om vi inte först får dem att uppskatta meningsskiljaktigheter? Att gilla komplexiteten i sig? Och kanske en ödmjukhet inför allt man inte vet eller kan förväntas veta något om som tonåring.

Det var ju detta Håkan Boström var inne på i GP-ledaren jag länkade häromsistens , att journalistiken borde sträva efter att bredda läsarnas perspektiv, inte förenkla, inte underblåsa populistiska stämningar, drev och moralpaniker. Går det här idealet att förena med skolans kunskapssyn?


Ett praktiskt exempel på den Boströmska metoden:

Under september debatterades behovet av en litteraturkanon för skolan ännu ett varv.

Martin Tunström, Barometern 12/9 , menar att främsta argumentet för en läslista är att lyfta fram boken och stärka läsandets ställning.

 Expressens Susanna Birgersson 22/9 Nya och gamla svenskar kan mötas i Mumindalen  talar för en kanon som en nödvändig gemensam referensram för nya och gamla svenskar. 

Jacob Sidenvall i Smålandsposten 28/9 talar om bokpratets (i bokcirklar, men naturligtvis också i skolan) förmåga att visa hur olika vi läser och tolkar texter vilket kan leda till reflektioner och insikter om det egna tänkandet som man inte får när alla bara läser olika texter i enskildhet.

Och så Håkan Boström, då, GP 26/9 som skriver just så som Norman och han själv har beskrivit som idealet: Ett för-och-emotresonemang där perspektiv och argument staplas på varandra och där det inte är helt givet vad som egentligen väger tyngst i slutet. Men där läsaren har fått en hyfsad bild av sakens komplexitet - och något att fundera på.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg