Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg i kategorin trovärdighetslära

Tillbaka till bloggens startsida

Hygienord

Ja, ni vet ju vid det här laget att "hållbar utveckling" är det värsta jag vet. Här är några ytterligare visdomsord i ämnet av Stig-Björn Ljunggren, från en krönika i Upphandling24 10/12 2015. Han introducerar ett eget uttryck för fenomenet värdeladdade modeord, "hygienord". Jag förstår inte riktigt vari skillnaden skulle ligga mot det gamla inkörda begreppet "floskel". Detta är en komponent i vad jag menar med att ord används för manipulation, på ett sätt som barn och ungdomar måste lära sig genomskåda.


» DET KANSKE MEST populära hygienordet i dag är "hållbart". Ett hygienord är ett nyckelbegrepp som alla svänger sig med när de ska prata om samhällsfrågor, ekonomi och politik.

Det är något vi stoppar in i våra ordmassor för att visa att vi är med i vår tid och inte asociala.

För några år sedan var det "globalisering" som var hygienord nummer 1. Liksom "kunskapssamhälle". Och det är svårt att prata om samtidsfrågorna utan att lägga in något om "klimatsmart" eller "integration".

Det finns ingen direktör eller politiker av kvinna född som kan säga mer än tio meningar utan att lägga in något om att "vi står inför stora utmaningar".

Således är "hållbart" något som slängs in överallt, från det givna miljöområdet ner till spelpolitik och musikbranschen.

Däremot ska vi försöka se bakom användningen av hygienorden - och ständigt fråga oss "vad tusan menar de egentligen med hållbart i just det här fallet? " Ett bra sätt att avslöja tom betydelse av hygienord är att göra om dem till en negation. Tänk er exempelvis följande: "Vi vill ha en hållbar social utveckling. " Det är en meningslös utsaga, eftersom det motsatta blir absurt, vem säger "vi vill inte ha en hållbar social utveckling".

» SÅLEDES. SKA HÅLLBARHETSBEGREPPET ha någon betydelse måste vi börja fråga oss vad som egentligen avses.

Det gängse sättet att arbeta för den som driver ett intresse är att försöka klä in sina speciella käpphästar i det för tillfället rådande språkbruket.

Om du vill ha bättre betalt för mjölken du producerar är det exempelvis inte speciellt smart att säga som det är, rätt upp och ner: "Jag vill ha mer betalt", utan att försöka få detta till att vara en fråga som gäller att motverka klimathotet, främja integration eller helt enkelt vara kärnan i kampen för ett hållbart samhälle.

Således. Vi håller på med det vi håller på med därför att vi vill ha fred på jorden... (Undertext: "...och ett bankkonto i Schweiz. )

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ljunggren om "faktaresistens"

 Jag har börjat intressera mig för en proffstyckare vid namn Stig-Björn Ljunggren; krönikör, ledarskribent, politikexpert, statsvetare, socialdemokrat, föreläsare etc. Här är några rader ur en krönika från "Upphandling 24", 21/4 2017 angående värdeladdade ord, förföriska ord och floskler. "Filterbubbla" och "hållbart" som utmärkta skolexempel på bedrägliga ord!



 I POLITIKEN FINNS också ett antal ord som används för att kleta fast på motståndarna, som typ "faktaresistens" eller "filterbubbla". Men dessa uttrycker också den egna präktigheten. 

Undertexten är att uttrycka den egna kärleken till vetenskapligt belagda sanningar - samt vara öppen för dialog med andra, att nå utanför bubblan. 


Ett annat popord är "hållbart". 

Fördelen med detta är att det går att stoppa in varsomhelst. Vem kan vara emot att exempelvis alla upphandlingar borde vara hållbara? 

Så varför har inte ett parti som säger sig vilja ha ett "hållbart Sverige där människor får bestämma mer själva" egen majoritet? 

Kanske det är därför att konkurrenterna hävdar att "varje människa ska vara fri att forma sitt liv, växa på egna villkor och ta ansvar för sig själv och sina medmänniskor". 

Vem är emot detta?


Följande är också en skarp iakttagelse av ett märkligt modefenomen oavsett om nivån är språket eller samhället:

Politikernas svar på utmaningen är dock inte att prata om "politik". Utan de säger sig vilja lösa problemet genom utarbeta "en nationell strategi" under ledning av en "nationell samordnare". Exempelvis "nationell upphandlingsstrategi". 

Undertext: Vi har genom politiska åtgärder tagit oss in i denna återvändsgränd. Nu ska vi ta oss härifrån med hjälp av nya politiska åtgärder. 



ps. Hoppsan - Bloggens hundrade postning!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ungdomens svagaste gren?

Observerade du hur Torsten Thurén i Orientering i källkritik  tog avstamp i värdeteori för sin framställning om källkritik på ett sätt som man sällan ser i dagens manualer från Skolverket?

Jag läser i Den svenska litteraturen, band V, s. 71 om Olle Hedberg:

Olle Hedberg var hela sitt liv en smula juvenil. På gott och ont. (...) Han har mycket av den unge mannens förmåga att förtörnas, mindre av den mogna mannens förmåga att analysera och förstå.

Ja, vad är det som är gott och vad är ont i att vara "juvenil"? Det goda med ungdomen, kan jag tänka, är att världen är så ny, så full av möjligheter, man engagerar sig med entusiasm i dagens aktuella frågor. Dvs engagemanget, entusiasmen är, i den mån den ges konstruktiva uttryck, i sig en god kraft. Men medaljens baksida är ofta en svartvit, polariserad verklighetsuppfattning; man älskar och hatar "med samma varma själ". Ungdomens svagaste gren är då, kanske, förmågan att analysera och förstå.

Att det unga sinnet är lättrörligt måste rimligtvis vara en del av dess natur, dvs en naturlig följd av avsaknaden av egna erfarenheter. Men oförmåga att analysera och förstå behöver väl inte på samma sätt vara ungdomens lott? Eller naiviteten.

Om eleverna saknar vissa analysverktyg måste det väl vara skolans uppgift att ge dem till dem...  Jag läser vidare i Den svenska litteraturen, band V, s 89, angående viss kritik mot Piratens bok "Tre terminer":

Den vanlige, genomsnittlige studenten pluggar och tenterar, festar och förälskar sig, ser fram mot examen och yrke, men bara i förbigående noterar han den intellektuella debatten.

Visst är det så. Samtidigt som de som ändå engagerar sig i något, kan jag tänka, påfallande ofta hamnar anmärkningsvärt snett.

Mina egna skolor har då varit rent usla om man ser till ämnen som argumentationsanalys, kunskapsteori och värdeteori. Nu tycker jag visserligen att dessa ämnen är intressanta, men nog är det väl märkligt att de inte ens förekom på bibliotekarieutbildningen?

Skolan och dess läroböcker har väl liksom alltid haft en ambition att fastslå vad som är riktigt och sant av fakta i första hand... Att uppfostra till de korrekta värderingarna (värdegrunden) är en mer ifrågasatt och grannlaga uppgift. Kan det vara så att dagens starka intresse för (vissa delar av) källkritiken riskerar att förvärra tron på den enda stora Sanningen, "den svartvita verkligheten"? T ex om man inte samtidigt vinnlägger sig om att lära dem skilja på fakta och åsikter, drillar dem i värdeteori och låter dem ta del av den stora mångfalden av åsikter i dagens intellektuella samhällsdebatt i olika medier.

Kan man se det som skolans och vuxenvärldens uppgift komplicera deras värld och verklighetsuppfattning istället för att förenkla den, att inveckla dem samtidigt som de utvecklas?

Ett annat lager i detta är att rikta strålkastaren just mot verklighetens "metastrukturer". Hur språket fungerar och hur det kan användas för att manipulera. Hur vår mänsklighet, vår biologi och vårt psyke fungerar och hur kunskap om oss kan utnyttjas för manipulation. Hur medierna fungerar och de lagar som styr dess mekanismer. Propaganda. Maktspel. Informationskunskap.

Eller är jag helt ute och cyklar? Skulle sådan information "hänga i luften" utan en solid grund av geografi, historia, matematik, kemi och tyska?

Men att döma av platsannonsernas formuleringar tycks det ju ändå förväntas av skolbibliotekarierna att de ska kunna hjälpa, stimulera och kanske i viss mån bevaka lärarnas insatser på detta område.

Och om det nu är så angeläget att integrera källkritiken ända från början är huvudfrågan kanske vad vi ska stoppa in i detta ämne. Så det inte blir som barnens vittnesmål (framförda med suckar och himlande ögon) om hur samma självklarheter repeteras gång på gång i årskurs efter årskurs. Kan det vara så att skolverket hamnat en smula snett i denna fråga?

Ja, jag har skrivit samma sak tidigare, i januari, fast med andra ord.


Lästips

Roland Poirier Martinsson har skrivit en, tycker jag, utmärkt text om retorikens fulgrepp . Att kunna svänga sig med de latinska facktermerna är respektingivande i vilken nätdebatt som helst, jag önskar bara att han lite tydligare gett svenska översättningar av begreppen.

Bo Edvardssons Tankefel i mängder - Ett diskussionsunderlag, är en helt makalös, 477-sidig katalog av tankefel, (där vissa förvisso kan diskuteras).

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Klassisk källkritik

Några nedslag från Torsten Thurén - "Orientering i källkritik" (1986). (Thurén har skrivit åtskilliga böcker i ämnet genom åren. Den första upplagan av "Orientering i källkritik" kom 1976.)

Källkritik är inte någon exakt, ofelbar metod att finna sanningen utan endast sunt förnuft satt i system. Varje fall måste behandlas utifrån sina förutsättningar... (s. 2).

Han börjar med att titta på värdeteorier och påpekar vikten av att skilja mellan påståenden om verkligheten och värderingar. 

För det första kan det i klarhetens intresse vara viktigt att reda ut vad som är uttryck för skilda värderingar i t ex politiska debatter (s. 11).

Det andra skälet (...) är att inställningen till oliktänkande påverkas av uppfattningen om värderingarna. Tror man att värderingar kan vara sanna uppfattar man gärna en person med andra värderingar som felinformerad eller onormal. Det logiska blir då att han bör upplysas eller omskolas till de rätta åsikterna. En värdenihilist, däremot, kan avsky vissa värderingar hur mycket som helst, men han anser inte därför att det behöver vara något fel på den som hyser dem. Värdenihilisten har därför anledning att vara relativt tolerant  mot oliktänkande men kanske också en aning sval i sitt engagemang. (...)

Slutligen påverkas människornas verklighetsuppfattning av deras värderingar (s. 12).

Han går sedan grundligt igenom vittnesuppgifters svagheter, uppdelade i nio kategorier:

Vittnet ser vad han väntar sig att se.

Vittnet lägger bara märke till en del av vad han faktiskt ser.

Vittnet tolkar det han ser felaktigt.

Vittnet blir lurat.

Vittnet glömmer och förvränger under tidens lopp.

Vittnet påverkas av andra.

Vittnesmålet har gått i flera led.

Vittnet är beroende av andra källor.

Vittnet ljuger eller förvränger medvetet.


För att kunna bedöma ett vittnesmål måste man alltså tänka på när det avges, vem som avger det och vad han vill minnas (s.33).

Därefter följer ett kapitel om partsinlagor och propaganda som framför allt understryker svårigheten i att göra trovärdighetsbedömningar.

Det är mycket svårt att bedöma vilka uppgifter som är rimliga och vilka fakta som är väsentliga. Till stor del är man hänvisad till mer eller mindre välgrundade gissningar. Och då frestas man lätt att låta sin verklighetsbild präglas av värderingar och önsketänkande (s.52).

Och som belägg för hur alla urval är vinklade följer nu ett citat med direkt relevans för min käpphäst om det tveksamma i samhällets HU-mani:

Somliga experter påstår att jordens naturresurser snart är uttömda, medan andra spekulerar om ett framtida överflödssamhälle.

Det tycks finnas experter som ställer sig bakom de flesta politiska förslag (s. 53).

Det motsatta gäller förstås också, dvs att impulserna kommer från forskare eller "experter" och finner genklang hos politiker... och det går knappast att tänka sig något som är så dumt att det inte på fullt allvar hävdats av någon professor...

Man måste välja perspektiv när man ska berätta något (s. 63).

Det är (...) möjligt att ge nästan vilken bild som helst av vad som helst med hjälp av enbart korrekta fakta, om man enbart väljer de fakta som passar en själv (s.64).

Flera perspektiv ger en fylligare bild (s.66).

Vill man få ett allsidigt urval av fakta är två partiska berättelser vanligen värdefullare än en som ger sig ut för att vara opartisk, även om den senare är lika utförlig som de två tillsammans (s.67).

Det finns inga pålitliga källor. Den som talar sanning ena gången kan ljuga den andra. Varje berättelse måste behandlas för sig, och man måste förutsätta att alla kan ljuga eller förvränga hur pålitliga de än verkar (s.72).

Bokens första hälft avslutas med tre exempel: Baltutlämningen; fallet med CJL Almqvists reverser (och förgiftningsförsöket), samt fallet Cederholm.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Konsten att sälja - med berättelser

Om vi vill göra affärer - sälja någon form av vara eller tjänst, kan man endera börja konkurrera på en befintlig marknad om en befintlig kundkrets, t ex försäljning av böcker, gurkor eller korv, eller hitta på en ny produkt, eller skapa ett köpsug som inte fanns tidigare. Det finns företagsekonomiska modeller som åskådliggör hur pris, efterfrågan och utbud samvarierar, dvs på en marknad där priset styr; billigast vinner, alltså den med den mest rationella produktionen. Det är den mekanism som styr eller tvingar företag till ständiga rationaliseringar.

Alternativet, för den som inte klarar av eller vill konkurrera med priset, är att försöka skapa berättelser om produkten eller passa in produkten i en lämplig befintlig berättelse, som ger produkten vissa s.k. "mervärden" för den tilltänkta konsumenten. Det kan t ex vara lokal förankring, man vill vädja till patriotism eller annan form av gruppsolidaritet, identitet etc. Eller så vill man vädja till konsumentens vilja att känna sig god eller duktig, t ex i hälso- eller miljösammanhang. Och de konsumenter som inte självmant vill "göra rätt för sig", dem kan man ju alltid försöka skrämma till lydnad/konsumtion; genom att måla fan på väggen. Hot och oro är verkligen "big business". Basvaror, som korv, gurka, cyklar och bilar, köper folk bara till en viss gräns. Men oro, hot, skam och dåliga samveten är som en bottenlös brunn, de kan förmå eljest rationellt tänkande människor att betala tills plånboken är tom. Ja, bryr folk sig inte för egen del så är det effektivt att ta "gisslan", bildligt eller bokstavligt. Vi måste ju tänka på barnen eller kommande generationer eller djuren osv. Fundera gärna över om det finns någon principiell skillnad mellan utpressarens och "mervärdesskaparens" metoder.

Om vi inte kan eller vill konkurrera med priset behöver vi alltså en berättelse om vilka andra värden som vi kan locka eller hota konsumenten med. Miljövänlighet, nyttighet, högtstående moral, "hippfaktor"; och för att tricket ska fungera krävs det förstås en fond av miljöhot, hälsorisker, omoral eller skamlig töntighet att skrämma med eller pådyvla konkurrenterna. Steg 1 är alltså att skapa eller underblåsa en berättelse som man, med ett "pejorativt" uttryck, kan profitera på, som lockar de välviljande eller godtrogna och / eller hotar de likgiltiga eller skeptiska. Steg 2 blir sedan att skapa ett certifieringssystem, en byråkrati, som kan garantera att produkten eller produktionen av produkten verkligen skapar de värden som utlovas, för att ge produkten trovärdighet.

Ofta kan certifieringen i sig också fungera som en spärr mot ocertifierade produkter på marknaden. Man försöker göra certifieringen obligatorisk för alla i branschen eller tvinga alla att betala för den. Både hotberättelsen och certifieringen har många beröringspunkter med maffiaverksamhet. Jämför även RFSL:s hbtq-certifiering av offentlig verksamhet som exempelvis bibliotek.

Det är så tekniken, mekanismerna fungerar.Tekniken i sig är varken ond eller god, men naturligtvis kan mekanismerna utnyttjas av alla - trohjärtade och illistiga, Bandidos lika väl som anhängare av ekologisk odling. Och vem är god och vem är ond... egentligen?

Den som ska fostras till att bli "en kritiskt tänkande individ" måste väl rimligtvis informeras om hur marknadsföring fungerar, och kanske om hur samhällsproblem som på detta sätt kan utnyttjas av kommersiella krafter kan marknadsföras på ett helt annat sätt än andra problem.


Annica von Ahn har nyligen gjort ett examensarbete vid BHS, "I betraktarens ögon", som irriterande nog fått underrubriken "En studie av begreppet Greenwashing inom svenska livsmedelsföretags gröna marknadsföring". Det handlar alltså om organisationer som försöker slå mynt av konsumenters vilja att göra gott för miljön, att sälja på människors engagemang och oro utan att, kanske, ha "den korrekta" ideologiska övertygelsen... Naturligtvis borde fenomenet kallas "grönmålning" på svenska, med den närliggande associationen till skönmålning. Och naturligtvis uppfattar miljöengagerade det som hotfullt ifall en cynism mot miljömärkningar skulle sprida sig bland allmänheten.

Följande sex eller sju fula trix presenteras i studien:

 - Förtiga nackdelar, (dvs ensidigt urval av fakta),

            - Eller skryta med att vara bra inom produktområdet, när hela produktområdet egentligen är en miljöbov,

- Ge påståenden som inte kan beläggas,

- Man kan genom vaga påståenden ge en missvisande bild utan att ljuga,

- Falsk miljömärkning (där certifieringssystemet inte är oberoende av producenten),

- Irrelevanta påståenden, som att framhålla positiva fakta som i själva verket gäller alla i branschen eller är lagstadgade, eller

 - ge falska påståenden.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg