Visar inlägg i kategorin textkunskap

Tillbaka till bloggens startsida

Tillvaron och löken

Jag tittar på youtube... Hot country knights -The USA begins with US ... och kan inte sluta fascineras.

Den är så... idealtypisk för vår tid. Förr lyssnade vi på musik; endera tyckte man om det man hörde eller så gjorde man inte det. Man köpte skivor eller lät bli. Sedan kom de s.k. "musikvideorna" med, liksom, en ytterligare dimension till upplevelsen. Och numera har musikkonsumtionen till stora delar flyttat till internetsidor som youtube, där man även kan kommentera och läsa andra konsumenters kommentarer och ibland till och med läsa artisternas egna kommentarer till kommentarerna. 

I tillvarons första lager ser vi då vanligen t. ex en musikfilm: en artist framför en melodi med oftast en sjungen text, som lyssnaren kan tolka efter behag. Men så ser vi ibland, kanske allt oftare... sådana här filmer, där själva illusionen av verklighet blir huvudsaken. Det är kanske ännu vanligare att den här typen av metaberättelser får en egen film. Typ - så gick det till bakom kulisserna när Taco hej ! spelades in. Alltså: först finns det en kamera som spelar in filmen, sedan en annan kamera som riktas mot filmkamerateamet och ljudteknikerna. Och vad denna film berättar, är ju att allt är regisserat och tillrättalagt. För att skapa det du ser och hör i första lagret krävs en stor organisation; sminköser och stylister, det krävs ljussättare från någon av gymnasiets obskyrare utbildningsvägar och naturligtvis tekniker som vet vilka spakar man ska dra i och vilka rattar man måste vrida på för att uppnå de avsedda effekterna. Ingenting är lämnat till slumpen och allt är naturligtvis köns- och etnicitetskvoterat direkt ur manus och enligt gällande akademiska intersektionalistiska teorier eller principer. 

Att säga något i musik och text som faller så många som möjligt i smaken är artisteriets första nivå, gesällnivån. För mästarbrev krävs att du är så mångbottnad att alla kan tolka in sina egna värderingar eller käpphästar i konstverket. 

Det är ju en vansklig balansgång, för om alla kan tolka en text eller bild på sitt sätt så kan du också göra alla besvikna eller arga, alla kan göra illvilliga tolkningar lika väl som välvilliga. Därför är humor och skönhet  goda medel att få publiken och tolkningarna på sin sida. Kanske sentimentalitet fungerar på viss publik. Värdeladdade begrepp, kanske ledande frågor?  Artister, konstnärer eller författare har sällan någon unik sanning att meddela sin publik. Deras roll, skulle man kanske kunna hävda, är att vrida perspektiven, få publiken att tänka en gång till, att bjuda in tillvarons mångtydighet.

Alla budskap består av innehåll och form. Och med en riktigt skickligt utformad "förpackning" kan praktiskt taget vilket budskap som helst finna sin publik. Grundläggande retorik och propaganda... med den "ironiska generationen" framför mikrofonerna. Det är en möjlig tolkning av The USA begins with us. Eller:  tar man i så att man sträcker ljumskarna så ökar sannolikheten för att man åtminstone når trädtopparna.

Och i en genomformgiven värld där allt är sken och villa dyker naturligtvis snart prästerskapet upp. De som påstår sig veta hur det du just sett eller hört "egentligen" ska tolkas. De politiska kommentatorerna eller recensenterna eller "experterna" eller, ja... biblioteksbloggarna. Och längst in i lökens mitt sitter du och läser denna text och lutar endera åt att detta var intressant eller åt att texten nog var i fånigaste laget.

Tar det stopp där, eller har du ytterligare, "undermedvetna" lager på lut som styr din bedömning?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Obekväma ord

Det har skrivits några nya intressanta texter om ord. Främst en debatt i DN som är låst och som jag bara läst inledningen av men som gett en del efterskalv i andra läsbara texter. Och kanske kan debatten i viss mån rekonstrueras av ett par gamla texter...

Det var Lars Melin som inledde i DN 12/1 med "När man inte får säga vissa ord blir språket oklart” där han påtalar en tilltagande beskäftig nymoralism (fastän han inte använder just det ordet) på vår språkanvändning från språkaktivister: 

"Nyckelordet är inkluderande språk: alla ska vara med, ingen ska pekas ut. I själva verket är ingenting mer exkluderande än inkluderande språk."

 Det rör sig alltså i typfallet om en grupp som på något sätt ska få "korrektare", mer inkluderande eller mer neutrala benämningar, men resultatet blir att majoriteten språkanvändare känner sig kränkta över att deras språk ifrågasätts eller mästras samtidigt som de osäkra språkanvändarna blir ännu osäkrare. 

 Rädslan för att stämplas som cynisk, sexistisk, homofob, misogyn, rasistisk etcetera har stark repressiv verkan. 

Texten har kommenterats av Anders Gustafsson i BLT .

Och mer personligt reflekterande av Karin Pihl i GP 14/1. 

 [N]är makten - staten, vården och skolan - tar till ett språkbruk för att trixa till verkligheten blir det ett demokratiskt problem. För det första eftersom det kan vara svårt att begripa. För det andra eftersom just dessa begrepp - intersektionalitet, normkritiskt tankesätt och så vidare - inte är neutrala. De står för ett visst ideologiskt synsätt. Att köpa normkritik som idé är inte synonymt med att vara hövlig mot andra människor. Att inte köpa idén är inte synonymt med att bete sig illa mot andra. Man måste vara politiskt insatt för att se att detta är en form av ideologisk kampanjande och därmed maktutövning.

Ja, vad i allsindar är "intersektionalitet"? Vilken föreställningsvärld kommer det ifrån?

Jag drar mig till minnes en kommentar till en text på Det goda samhället av sign "Rikard":

Rektor: ”Temat för vårterminen är kritiskt tänkande, vi skall utmana gamla paradigm och arbeta intersektionellt och ämnesövergipande för att eleverna skall kunna bryta mot gamla normer och sanningar.”
Jag, och de två andra männen i kollegiet: ”Vi förstår inte vad du pratar om, kan du förklara?”
Rektor: ”Den som har funderingar kan ta det med mig på kontoret vid tillfälle, vi har inte plats för diskussion nu, det här har skolans ledning (NB: alla svenska kvinnor i övre medelåldern) bestämt under sommaren.”


Nåväl, kärnan i Melins resonemang torde kunna inhämtas från Aftonbladets recension av hans och Mikael Parkvalls bok Laddade ord 2017:  Så blev n-ordet det mest förbjudna. 

En av DN-debattörerna, Anna Vogel, har tidigare skrivit i Språktidningen om obekväma ord. 

När jag gick i mellanstadiet högläste magistern Agatha Cristies Tio små negerpojkar för oss, den lär numera vara omdöpt till Och så var de bara en. Jag tycker det är djupt obehagligt om människor ska bli stigmatiserade och trakasserade bara för att de håller fast vid sitt eget språkbruk när myndigheter eller intresseorganisationer "bestämt" att de vill ha det på något annat sätt. Naturligtvis ligger det ingen värdering i ordet "svart", eller "Montenegro", eller "neger" eller "zigenare". Inte för min generation. Är det månne det alltihop handlar om? Ett sätt för på 80- eller 90-talister att peka finger åt äldre generationer? Vem är det egentligen som är intolerant?


Å andra sidan är tycker jag heller inte att vi ska dra alla s.k. "språkpoliser" över en kam. Visst ska man kunna kritisera dåligt språkbruk. Se t ex  Fredrik Haages Ord som bör rödmärkasSmålandsposten 13/1. 

Till sist - Karin Långström i Skaraborgs läns Allehanda 4/1 som avslutning till ett referat av Strömholms artikel:

Om nu någon skulle känna sig utmanad av min text kan jag lova er: jag tar med mig tanken, jag upplever att frågan är väckt och jag låter den stanna i rummet. Texten är ju inte huggen i sten utan är ett levande dokument. Vem vet, jag kanske till och med tar höjd för att se det som en ... utmaning.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Suckarnas mystär

Yngstdottern (gymnasiet) säger att de börjat läsa dikter på svenskan och själv har jag just läst ut Ulla Torpes Dikter - lyrikantologi för skolan (1989). Det är en liten bok, omfattande 18 svenska dikter med tolkningsförslag, avsedd för högstadiet och gymnasiet. Det är faktiskt första gången jag läser en bok bestående av diktanalyser.

Tja, vad är det egentligen för behov som just dikt kan uppfylla? Och varför ska man behöva analysera eller tolka texter? Som Ulla Torpe skriver: "Vi vill att språket skall vara rakt och klart och begripligt, att det inte skall råda någon tvekan om vad som menas." - Ja, vad är det då för vits med att lägga tid på att fundera över oklara formuleringar? Det dunkelt sagda är väl också generellt det dunkelt tänkta? Varför skulle man behöva lägga ner extra möda på just texter, dvs information, i diktform? Finns det en förväntan om att just dikter ska kunna rymma någon sorts djupare sanningar om tillvaron som man behöver extra eftertanke för att uppfatta? Däremot är det naturligtvis ofta intressant att fundera över formen, dvs varför något blev så bra eller misslyckat. Hur gjorde författaren egentligen? Och vad kan man lära av exemplet?

Form och innehåll. Som två sidor av ett mynt. Två skilda storheter som smälts ihop till en text. Och kanske blir det extra tydligt just i dikter. Säger innehållet något väsentligt om tillvaron? Är formen attraktiv? Rimmar det? Går det att sjunga?

Just sångbarheten torde väl vara diktens främsta argument. Djupsinnigheter om tillvaron kanske ofta kan sägas elegantast som aforismer? Aforismer eller ordspråk eller repliker, citat, är en konstform som jag tycker är alltför underskattad som informationskälla.

Eller har jag helt fel? Eller är poängen med textanalys, som Sidenvall säger, att upptäcka hur olika vi läsare tolkar samma text?

Nåväl, låt mig ta en titt på Stagnelius Suckarnas mystär (vänd blad genom att klicka i högermarginalen).

Jag tolkar dikten som att författaren vill säga något om hur tillvaron fungerar: vi slits mellan makten att begära och tvånget att försaka. Dessa två livsvillkor utgör, menar han, en enhet, de framträder som "evig dubbelhet och enhet", och varje andetag utgör ett bevis på detta. Sedan följer hans exemplifieringar i tredje och fjärde stycket, havet som vill förenas med jorden och vinden som trånsjukt vill förlova sig med växtligheten. Exemplen frammanar bilden av ett ying-yangsystem, av motsatser som tillsammans bildar en enhet, eller, utgör två sidor av samma mynt, dvs att man inte kan få det ena utan att samtidigt få det andra. Allt har en fram- och baksida. Samtidigt ger ju även hänvisningarna till andetagen, vågorna, tidvattnet och årstidernas gång en antydan om att tillvaron inte är en linje från punkt a till b, utan främst ett evigt kretslopp.

Men vad menas egentligen med "makten att begära" och "tvånget att försaka"? Jag tänker att det måste handla om våra handlingsmotiv, bevekelsegrunder. Varför vill vi just det vi vill? För att vi tror att vi kan tjäna på det... Är inte våra önskningar just en sorts balansgång mellan "egna" motiv och saker vi önskar för andras skull? Vi försakar våra egna behov för familj, vänner, främlingar och alla sorters gruppgemenskaper vi valt. Att förverkliga sig själv som människa är att hitta en balansgång mellan kärlek till sig själv och kärlek till andra. 

Så läser jag.

Sedan läser jag om dikten i Bevingat (2000), uppslagsordet ...makten att begära...:

Dikten, som uttrycker pessimism inför jordelivets villkor, handlar om att människan kan drömma, längta och begära, men den jordiska verklighetens begränsningar gör att hon alltid blir besviken.

Verkligen!? Är min tolkning präglad av att vi lever i ett överflödssamhälle där den "jordiska verklighetens begränsningar" i form av t ex fattigdom så sällan gör sig påminda? Vaddå verklighetens begränsningar? Vi har internet, vi har information till förbannelse, det är bara att välja och vraka på sanningar och värden och uppfattningar och nöjen. Måste man verkligen bli besviken? Måste det vara så?

Hur läser du Suckarnas mystär? Finns det fler associationsbanor? Hur tänker tonåringar idag?

Jämför även, som jag nyligen länkade, Tage Danielssons egen version. 

Och vad är väl suckar om inte Djupa andetag? Visst är Anders Glenmarks Även en blomma / djupa andetag en lysande parallell till Suckarnas mystär? Eller är det bara i min värld?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mera om ängslighet och dramaturgi

 Jag gör ett litet omtag från förra postningen...

Ekenbergs text sätter på ett utmärkt sätt fingret på författarnas ängslighet för kritiken, att uppfattas som låg kvalitet, att inte vara tillräckligt "hipp" eller provocerande. Eller läsarnas undfallenhet för det dunkla och svårbegripliga. Rädslan för att bli betraktad som dum i huvudet om man erkänner att man inte begriper obegripliga texter. Att säga att "kejsaren är naken" kräver rejäla portioner självförtroende. Hellre då tro på prästerskapet, uttolkarna, litteraturvetarna, tidningsskrivarna, konsulterna, de som hittat en uppgift i att förklara hur texterna ska tolkas "korrekt", i symbios med författarna (eller konstnärerna eller vetenskapsmännen) och skilja fint från fult, sanning från lögn.

Äh... Ta en av våra mest antologiserade texter:

Någonstans inom oss där benen har vitnat

efter forskares och tvivlares nedsegnade törst

till förnekat glidande

                              till förseglat vikande

                              O moln av tröst!


Vad är detta om inte obegripligt trams!? Ett försök att utnyttja människors svaghet för sådant man inte begriper. "Det måste ju finnas någon stor djupsinnig tanke förborgad som lilla jag är för dum för att begripa"... liksom. Och så kanske man anmäler sig till en kurs eller köper en bok för att komma in i de insattas gemenskap. Och ju mer tid och kraft som lagts ner i projektet desto svårare att erkänna att allt bara bygger på luft. 

Att sedan det dunkla kan sätta fart på fantasin, associationernas flykt, är på samma gång "också en aspekt" och "en annan sak".

Det är ju en sida av saken.

Å andra sidan. Det finns ett ifrågasättande av dramaturgin i detta som i grunden är sund och framåtsyftande. Mogensens GP-reportage 7/7 illustrerades med en faktaruta om dramaturgi ur Håkan Bravingers Dramaturgiskolan. Punkt 2 lyder exempelvis: 

 Hitta din konflikt. Tänk efter: håller din konflikt för en hel bok? Alla berättelser har två motpoler – kärlek/hat, ensamhet/gemenskap, krig/fred. Under berättelsens gång ska konflikten mellan dessa trappas upp och bli mer intensiv. Det är viktigt att du har koll på vilka som är dina motpoler och vad som är din konflikt.

Det där kan ju se övertygande ut; man tänker: "Åhå, att jag inte sett detta tidigare!? Alla spännande texter måste ha en inbyggd konflikt!"

Men är det verkligen så absolut? Allt annat från de gamla grekernas tid har ju omprövats och förkastats, varför skulle just Aristoteles dramaturgi vara ofelbar? Måste vi leva i en kultur som är konfliktfixerad? Måste alla Bamseepisoder vara konfliktdrivna? Måste en askungesaga innehålla elaka styvmödrar och styvsystrar? Räcker det inte bara med att den bortkomne tönten i den lustiga hatten slår hela världen med häpnad och vinner hela kungariket ?

Och hur är det med motsättningen mellan gott och ont? Är vi på väg att komma bort från den ungefär på samma sätt som... ja, klasskampen?

Ur Goda omen (Pratchett & Gaiman):

[Crowley] ryckte på axlarna. "Varför sitter vi förresten och ältar det här med gott och ont? Det är ju bara namnen på sidorna. Det vet vi ju." [...]

Helvetet var inte någon väldig reservoar av ondska, lika litet som Himlen, enligt vad Crowley ansåg, var någon godhetens källa, de var bara olika sidor i det stora, kosmiska schackspelet. Den äkta varan, den verkliga godheten och den verkligt fasansfulla ondskan, finns i det mänskliga medvetandet.

...Vilket i så fall skulle återföra oss till den gamla motsättningen mellan äkta och falskt... 
Och vill man skapa en bättre dramaturgi än Aristoteles måste man ju först veta vad den gamla går ut på. Samt inse, som både Ekenberg och Crowley antyder - att vår eller skolans uppgift är att lära oss skilja mellan äkta och falska konflikter. Konflikten i sig är naturligtvis varken bra eller dålig, den är bara ett redskap, precis som journalistiken, tekniken, retoriken eller politiken.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En guldgruva: larare.at

Jag måste bara få slå ett slag för larare.at 

Vad jag förstår är det alltså en lärarvikarie i Falun, Joni Stam, som skapat en portal, eller vad man ska kalla det, med värdefull information för undervisning i främst svenska, men även filosofi och psykologi, m.m.

Han skriver alltså själv att sidan nära nog fördubblar antalet besök/träffar varje år, 2,5 miljoner förra året; ca 7000 per dag i snitt. 

Börja gärna med att klicka på innehållsförteckningen och botanisera runt.

Jag får en känsla av samhörighet när jag botaniserar, det är som om jag och Joni intresserar oss för samma saker; som retorik, propaganda  och stilfigurer . Språkets och informationens metastrukturer.

Äldre inlägg