Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg i kategorin textkunskap

Tillbaka till bloggens startsida

Modern vers

Jag har alltså läst en liten antologi som jag hittade i en välgörenhetsbod här i stan; En dikt av... (från 1992, En bok för alla). Det är en antologi där 12 poeter presenterar och kommenterar varsin egen dikt. Och jag frågar mig - vad är "grejen" med modern dikt?

Av de 12 dikterna är inte någon rimmad (fast Bodil Malmsten levererar några rim när hon ska förklara varför hon vägrar förklara sin dikt!). Av de 12 författarna är det numera bara tre (Tua Forsström, Ingela Strandberg och Magnus William - Olsson) som fortfarande verkar vara verksamma i poesibranschen. Fem är döda.

Siv Arb kommenterar att det som var personligt för författaren kan ges allmängiltiga tolkningar av läsaren.

Ernst Brunner intresserar sig för förhållandet mellan tillvarons yta och djup, spänningen mellan vad ögat ser och vad det egentligen är.

Tua Forsström funderar över om poesin "kan drabba oss i en särskild skärningspunkt mellan tanke och känsla - om de två nu går att skilja åt". Carl-Erik af Geijerstams återkommande motiv är det självklaras gåtfullhet.

Kay Glans menar att dikter är "fönster ut till den gåtfulla världen, och ett fönster skall vara klart". Han är "misstrogen mot poeter som skapar komplikationer på ytan". Och han fortsätter "verk skall kunna stå på egna ben. Det finns en mängd poesi idag som verkar skräddarsydd för de akademiska uttolkarna, som i sin tur naturligtvis prisar den konst som motiverar deras existens". Se där - en av tillvarons och kulturens inbyggda, dolda mekanismer! Glans skriver intressant och entusiasmerande om sitt skrivande. Kontrasten till Bodil Malmsten är närmast dråplig:

"Om dikten kunnat förklaras hade hon sluppit skriva den. (...) Det finns inget att säga om dikten utom dikten, vad övrigt är är verslära, vanära, plikt, skuld, skam, katekes." Reaktionen kan te sig lika mogen som en treårings trotsanfall, men kanske menar hon att dikten är avsedd att vara öppen för läsarens tolkningar, och att då "förklara" den skulle motverka syftet eller läsarens spelrum.

Ulla Olins dikt rör sig mellan det vardagliga och det existentiellt gåtfulla. Ja, märker ni hur ofta termen "det gåtfulla" dyker upp i dessa sammanhang... Är det normalt för poesi eller ringer en varningsklocka? "Det är inte bara pengar som är makt, också ord är makt. Poesin är till för att hjälpa alla med sådana ord."

Ändå är det kanske Lennart Sjögrens text som fascinerar mest. Han börjar där Brunner och af Geijerstam slutar, med förhållandet mellan yta och djup, hur t ex naturen betraktad på avstånd kan te sig som en idyll av rofylld harmoni, men där det, när man kommer närmare, försiggår en grym kamp på liv och död mellan individer och arter. Med våra mänskliga samhällen kan det vara likadant. Men därifrån hoppar han till sin förundran och beundran inför de genuint goda människor som faktiskt finns, de som genomskådat all världens brister och uselhet men ändå inte förhärdats till hårdhetsfilosofi och cynism.

Magnus William-Olsson, då till sist; trots att alla ord är bekanta så begriper jag inte ett skvatt av hans vers. Vad är meningen? Dadaism? Mycket riktigt finns det ingen mening. Vad dikten "handlar om kan jag inte säga (...) Jag har inget budskap att förmedla." Istället vill han att dikten ska läsas högt. Och mycket riktigt, det visar sig då att den är full av allitterationer, av tjusiga klanger, "något bortom det vi vanligen tror språket om att förmedla". Jaha. Okej. Men finns det verkligen läsare som anser att det är värt besväret, tiden?

Form, innehåll, klanger. 11 författare som satsar allt på innehållet, en på klangen, ingen som bryr sig om att utnyttja poesins traditionellt starkaste medel, rim och rytm. Ingen som ens försöker kombinera medlen. Jag tycker faktiskt att det är mycket, mycket märkligt. Man kan ju fråga sig om estradpoesin förändrat landskapet de senaste decennierna.

Slutomdöme: verserna var det inget särskilt med, men förklaringarna var i många fall riktigt bra!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om livets gång (och Armand Duplantis)

Förra söndagen såg jag nya Mamma Mia-filmen. Igår såg jag på tv Armand Duplantis ta 6.05. Och däremellan avgjordes EM på 1500m. Allt hänger ihop.

Mamma Mia spelar på att allt går igen. Vi blir äldre. Tiden går, och den far olika hårt fram med olika personer, men livet går vidare, det föds nya generationer, som utsätts för samma typ av frestelser, prövningar och händelser som de tidigare. Och i just detta kan vi känna upplevelser av gemenskap även med dem som inte längre finns kvar, som tidigare generationer. Den här typen av historier är bra på att beröra, det är "gripande". Serverar man sedan historien med musik e.d. som spelar på nostalgi så blir det ju svåremotståndligt.

Just denna typ av information kan ju också vara en framgångsfaktor. Den som vet mest om vad som hänt tidigare vinner.

Vid OS 1948 gick Henry Eriksson fram efter 800 m och drog musten ur övriga fältet.

Vid OS 1996, gick Morceli till täten efter 800 m och kunde vinna överlägset. 

Vid OS 2000, försökte El Guerrouj göra om bedriften, men blev nerspurtad av Ngeny.

Vid OS 2004, se  youtubelänken, gjorde han (E.G.) ett nytt försök, gick fram efter 700 m i ett lopp som passerat 400 på 60,4 s, och 800 på 2,01,9, och precis som 2000 blev han ordentligt utmanad på upploppet.

EM 2012 vann Henrik Ingebrigtsen på upploppet. EM 2016 vann Filip Ingebrigtsen på upploppet.

Vilken 1500-metersberättelse skulle vi få i år? Resultatet blev alltså detta, med 400 på 59,9 och 800 på 2,01,4, som en korsning av Mamma Mia, OS 2004 och EM 2016. 

I rollen som El Guerrouj - Jakob I. I rollen som utmanaren - Lewandowski.


Jag var en gång i tiden avlägset bekant med Armand Duplantis mor. Dvs vi är jämngamla, vi tävlade på samma idrottsevenemang och så småningom gick vi på samma gymnasieskola och det hände att jag deltog i friidrottsgymnasiets träningar, men jag kan inte minnas att vi någonsin pratade med varann.

Skulle jag råka möta Helena idag skulle jag inte känna igen henne. Men när jag såg Armand på tv igår, tyckte jag mig känna igen Helenas mun, sådan hon såg ut på 80-talet, i Armand. Noterar också att Armand är bara några få dagar äldre än min egen äldsta dotter.

Det finns två musikvideor som på ett ganska raffinerat sätt beskriver just detta:

Först Niagara: La fin des etoiles (från 1992) - Min generation regerar världen, står på en bergstopp och viftar med armarna och ingen 40-talist finns ens inom synhåll. Sedan går det några år... inte alls många, och sedan händer detta. (Muriel Moreno: Tout va bien si j´emite dy spenser.)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den skrämmande berättelsen om morbror Ruben

Mars månad är kommen...

Ja, med allt vad det innebär.

Det är ju om inte annat ett gyllene tillfälle att rikta blicken mot den sedelärande berättelsen. 

(Alltså, ni begriper säkert att jag mest bara skriver om saker som intresserar mig, utan större hänsyn till vad lärare och rektorer eventuellt begriper mycket bättre, och nu är jag väl rimligtvis inne på ett sådant område. För vari skulle lärares specialkompetens ligga om inte i just texter med uppfostrande verkan? Å andra sidan kan jag från min egen skoltid inte påminna mig att vi som elever gavs någon särskild undervisning i... ja... exemplets makt. Jag minns t.ex att vi fick se en film om ett gäng sniffare av vilka åtskilliga blev innebrända när deras tillhåll började brinna; det var nog effektiv antidrogpropaganda på 70-talet. Men aldrig att det varnande exemplet diskuterades i egen rätt. Man kan ju hoppas att dagens skola inte bara använder exemplets makt, utan också undervisar om det goda eller avskräckande exemplet som retoriskt trick, men i min svåra brist på livslevande lärare som bollplank blir mina funderingar ju på sätt och vis ett famlande i blindo. Jag kanske slår in öppna dörrar... eller inte alls, vad vet jag?)

Men om man ska lära eleverna genomskåda och använda manipulerande eller berättartekniska tekniker så är det väl här man måste börja. Att diskutera det goda och det dåliga exemplet. Dessa kan ju användas på alla tre kunskapsformerna; fakta (ex. visioner eller hotbilder), moral (föredömen eller fördömanden) och estetik (goda eller dåliga recensioner). 

Inom den samhällspolitiska sfären kan det t ex vara intressant att spekulera över om det framför allt är de positiva visionerna eller de negativa hotbilderna som dominerar, vilken typ som får mest uppmärksamhet i medierna, vilken typ som engagerar människor mest eller bäst osv. och - var det annorlunda förr?

När Luther gav ut "Hundrade Esopi fabler" (dvs Aisopos) som utgavs på svenska 1603. var det enligt Luthers förord ingen nöjesläsning utan en nyttig bok för predikare, exempel för att lära "det otamda och obändiga folket" dygd och goda seder (Den svenska litteraturen bd 1, s. 208). Fablerna är alltså ett utmärkt exempel på den sedelärande berättelsen. Ett annat känt exempel är Den barmhärtige samariten. Den sedelärande berättelsen behöver naturligtvis inte vara påhittad. Lite på en höft kan jag dra mig till minnes en tidningsnotis, "De farliga finnarna": Erik Andersson petade i förra veckan sönder en finne i ansiktet. Detta ledde till blodförgiftning och i tisdags avled han. Erik efterlämnar maka och två minderåriga barn.

 Sådant är mycket nyttigt för tonåringar att läsa...

Om man "vrider upp" det dåliga exemplet några varv kan man få "Den skrämmande hotbilden", Den skrämmande hotbilden är ju en av de mest typiska och infernaliskt manipulerande berättelserna eller bondfångartricken vi har, ni vet, skräm upp folk med ett hot, beläget lagom långt i framtiden, förklara samtidigt att det finns en bot, och att just du själv kan rädda hela situationen/landet/världen om bara din publik köper din produkt/röstar på dig/gör som du säger till dem. Ena året är det judarna, ett annat år är det koldioxid, och varje gång det är svensk försvarskonferens så är det ryssarna...

Två lite godtyckliga citat ur Peter Lutherssons "Förlorare":

"Det gäller med andra ord att sprida en rädsla som man själv framstår som enda utvägen från" (s. 281).

"I övrigt kan han [Conan Doyle] fundera över nästan vad som helst: att oljan riskerar ta slut på grund av den enorma "urtappningen", "tecken på en ny glaciärperiod" eller "den förskräckliga vanan att tugga gummi". Inför alla dessa missförhållanden och tänkbara svårigheter finns onekligen behov av en stark makt här på jorden" (s.314).

Jaa... "Josst preceis", som de ironiska skåningarna säger.
 
Lästips (i repris) som passar alla åldrar: Goscinny & Uderzo:  Asterix och spåmannen.

Men vad jag hade i åtanke med min inledning om mars månad var ju Selma Lagerlöfs underbara skröna "Morbror Ruben" , som dels är en sedelärande berättelse om vådan att sitta på en kall trapp i mars månad, men som sedan går vidare och just illustrerar  hur det avskräckande exemplet fungerar på sin publik, dess makt och vanmakt.

Överkurs: "Max och Moritz", "Kasper som inte ville äta soppa" eller t ex "Pelle Snygg" 
På nätet kan man t.ex läsa Max och Moritz på tyska.
Att göra: Konstruera en sedelärande berättelse om, förslagsvis,  nödvändigheten att lämna in sina inlämningsuppgifter i tid.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ramones och byggklossarna

Minns ni min hänvisning och länk till Jan Gradvalls bok "Artiklar, intervjuer, essäer; 1981-1994"? Där finns också en annan text jag skulle vilja uppmärksamma. Gradvall hävdar, med hänvisning till en annan kritiker, Charles Chaar Murray, Att Ramones -

 "hackar sönder hela rockhistorien, rensar bland bråten och därefter plockar ut själva grundstenarna. De sätter sedan tillbaka stenarna i rätt ordning igen, nästan rätt ordning, innan de återigen förstör allt (...) för att sedan bara plocka ut ett halvdussin bitar, de som omöjligt går att ersätta, vilka de sedan byggt formationer av under hela sin karriär" (s. 67).

Jag tolkar detta som en generell framgångsformel. Jag vet iåförsig inget om musikteori, men för textproduktionens område har formeln något självklart över sig:
1. Tag reda på hur genretypiska texter ser ut; vad som ingår i dem och vilken funktion dessa delar har.
2. Rensa bland bråten, systematisera, skapa ordning, försök få full överblick över genrens olika byggklossar, gränser och möjligheter.
3. Plocka så ut de bitar som är oundgängliga för dina syften och koncentrera sedan skrivandet kring dessa bitar.

Som en parentes skulle man möjligen också i sammanhanget kunna påpeka att fenomenet Ramones väl också är ett exempel på att artistisk hantverksskicklighet och originalitet bara var en del i framgångskonceptet. Själva poängen med Ramones består i hög grad av attityd och "image" (men detta är kanske ett särdrag för just musikkulturen).
Alltså: man kan knappast skapa något helt nytt av ett gammalt språk i en välkänd genre. Men kombinationsmöjligheterna  är ändå närmast oändliga, inte minst i fråga om möjligheterna att påverka (upplysa, roa, skrämma, manipulera... etc) läsaren/mottagaren.
Den som vet hur man gör "behöver inte uppfinna hjulet på nytt" eller "famla i blindo". Och den mottagare som lärt sig känna igen trixen kan så att säga bedöma informationen utifrån en "högre position".

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad består texter av (2)?

Jag har läst bibliotekarieutbildaren Monika Johanssons text "Serier för läsintresse" på Skolverkets lärportalen.

I textens sista tre avsnitt kommer hon in på ett begrepp "genrepedagogik" som innebär "att lära sig språkliga mönster som passar för olika tillfällen och situationer samt synliggör texters delar och vilka syften dessa har".

Monika Johansson stödjer sig här på Johansson, B & Sandell Ring (2012) "Låt språket bära, genrepedagogik i praktiken". Enligt denna framställning består texter av en metastruktur bestående av deltagare, processer och omständigheter.

 - Deltagare är förstås de som en text behandlar, "oftast människor eller ting".

- Processer - "uttrycker händelser som i den traditionella grammatiken benämns som verb", och dessa "processer" kan i sin tur delas upp i "aktionsprocesser" (dvs händelser som är synliga för ögat), mentala processer (tankar, känslor, åsiktsbildning, sinnesintryck) och "sägesprocesser" som är direkt tal eller dialog.

-  Omständigheter "beskriver de omständigheter under vilka processen äger rum , till exempel på, i eller med vem och om det till exempel sker snabbt eller mycket ofta".

För skolans arbete med genrer har J& SR konstruerat eller anammat en arbetsprocess i fyra faser som de av någon anledning kallat "cirkelmodellen", bestående av 

1. Bygg kunskap.

2 Modellering och dekonstruktion - en eller flera genretypiska modelltexter plockas isär och diskuteras.

3. Gemensam konstruktion. Klassen får gemensamt skapa en genretypisk text med lärarens hjälp.

4. Självständig konstruktion - individuellt skrivande med hjälp av stöttning, respons och återkoppling från lärare och bibliotekarier.

Monika Johanssons syfte med sin text är alltså att föreslå att serier kan vara en lämplig genre att tillämpa på "cirkelmodellen". Det är säkerligen en god idé. Men jämför gärna Johanssons och Sandell Rings tre textbyggklossar med mina förslag tanke, form och kvalitet.

Är någon tankemodell generellt ett bättre verktyg än det andra i undervisningen, eller är det så att den ena passar bättre för vissa genrer och den andra modellen för andra genrer? Eller kompletterar de varandra? Jag har ändå svårt att förstå hur man ska komma åt olika genrers olika särdrag och "vilka syften dessa har" om man inte fäster uppmärksamheten på vad man vill förmedla till läsaren (humor, spänning, tragik, skräck etc) men då har jag förstås inte läst Johanssons och Sandell Rings bok. 

Lite säreget ändå att när jag skrev min förra text om texter slogs jag av tanken att "kvaliteterna" motsvaras av adjektiv (texten är spännande, rolig...) medan J&SRs "omständigheter" motsvaras av adverb! 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg