Visar inlägg i kategorin läsfrämjande

Tillbaka till bloggens startsida

Hans Peterson - "ambassadör" och "riddare"

"1945 års debutanter" är en ofta återkommande fras i texter om svensk barnlitteratur. De som vanligen avses är alltså Tove Jansson, Astrid Lindgren, Martha Sandwall-Bergström, Sven Wernström, Hans Peterson och Sven Hemmel. Sedan Sven Wernström dog i september ifjol är har vi nu bara Hans Peterson kvar.

Av de böcker min mor läste för mig när jag var liten är det nu bara två jag ännu minns: "Jag kan köra alla bilar" av Karin Nyman och "Lill-Olle och sommardagen" av Hans Peterson. Lill-Olle och sommardagen är en lantgårdsidyllisk historia som jag sedan läste för mina barn. Jag gillar den.

Där finns en koppling. När Hans Peterson debuterade 1945 gjorde han det med en bok som kommit tvåa i en manustävling. Vann gjorde en bok som Karins mor hade skrivit för Karin, som är född 1934 och alltså var 11 år 1945. Är det en tillfällighet eller ett solklart bevis på hur liten världen kan vara?

Hans Petersons wikipediaartikel omfattar en bibliografi med 214 titlar. Hans senaste tillskott till Libris är en översättning från 2018 och åtta översättningar från 2017, så det kan kanske vara så att han börjat trappa ner på sin litterära verksamhet med ålderns rätt.

I första bandet av Ord och bilder för barn och ungdom (Barnlitteraturen, 1990) heter det t ex:

Hans Peterson (...) har i sina barn- och ungdomsböcker visat hur väl han kan skildra de mindre barnens vardag och givit prov på sin förmåga att leva sig in i hur de upplever denna verklighet (...) Det som kan vara spännande i vardagen - naturen, vädret, människorna och tingen de omger sig med - vet Hans Peterson att lyfta fram i handlingen. På senare år har han även blivit en förespråkare för den dokumentära barnboken (s.272-273).

 I Barn och Kultur 1975:1, citerad i andra bandet av Ord och bilder för barn och ungdom, säger Hans Peterson:

Det måste i det enkla språket finnas inte bara värme  utan också skönhet. Och vad man söker nå fram till - även om man aldrig kommer att klara av det - är ett slags nyenkel lyrik.

Från SvD 17/9 -95  (Artikelförfattare M. Artsman):
Genom åren har han hållit säkert tusen föredrag för lärare och föräldrar runt om i landet om ordförrådets betydelse för barnets utveckling. Han har intensivt kämpat mot nedläggning av bibliotek för den livsviktiga barnbokens skull. (...)
"Den som inte börjar läsa barnböcker blir heller ingen läsare av vuxenböcker!" (...) Resor, uppbrott och ensamhet är återkommande teman i hans böcker. På senare år har historiska motiv fått allt större betydelse. Men oavsett handling är det Hans Petersons förmåga att identifiera sig med barnen han berättar om som är viktigast. Förmågan att sätta sig in i hur det är att vara barn, är hans största tillgång, säger han. Men innerst inne är det för sig själv man skriver. Är man inte intresserad av sitt ämne kan man inte heller skriva bra barnböcker. 
SvD 24/10 -02:
"Den lärare som läser högt för sin klass en halvtimme varje dag gör en större välgärning än alla missionärer i Afrika. Och detsamma gäller föräldrar som läser högt, där finns språket, närheten och en gemenskap som barnet bär med sig genom livet."

Gp 25/10 -02:
"Boken är väsentligare än något annat. Den ger orden, språket, fantasin och erfarenheter. Du kan inte nå in i samhället utan att ha ett brett ordförråd. Du måste kunna förklara och förstå och hur i helsicke ska du kunna göra det om du inte har några ord." Så talar en författare som blivit hedersdoktor för sin envisa strävan efter att ge barn ett ordförråd och som kallats för "De osäkra läsarnas främste riddare". (...)
Att skriva är ett jäkla jobb, säger han, även om det också är lustbetonat. Det handlar om att lösa problem hela tiden. 
- I en barnbok gäller det att vara sparsmakad, hitta de exakta orden, så att barn rycks med från första meningen. Det är en kamp. 

Gp 22/10 -03:
Varför behövs barnböcker?
 - De breddar ordförrådet och stimulerar fantasin, de gör dig säkrare och du får veta att du inte är ensam om att känna dig ensam. De ger en bild av dig och världen runt omkring. 

Hallandsposten 20/5 -06:
Mamma och pappa hade många syskon och pratade ofta om de andra i släkten. Nyckelordet var varför. Varför gjorde människorna på det där viset? Varför sa de så? Och frågan om varför är grunden för en författare. (...)
Hans framstår som en man med ett rikt socialt liv men när jag frågar om centrala teman i hans författarskap pratar han om ensamhet och utanförskap. "Jag kände mig ensam och utanför som barn, men det gör väl de flesta? Det kan man göra även i stora sällskap. I grunden är vi alltid ensamma, den som inte inser det har en märklig självuppfattning."

Ulf Nilsson i Helsingborgs Dagblad 2/11 -11:
Har inte barnboken förresten alltid haft stora ambassadörer? (...) Hans Peterson var den lättlästa berättelsens talesman.
 
Helsingborgs Dagblad 3/11 -14:
Hans Peterson talar sig varm för allas rätt till en läsupplevelse på rätt nivå, efter förmåga. (...) En bok på under tjugo sidor, med ett trettiotal ord på varje kan verka lättskriven. Men det är en utmaning, intygar han. Orden ska vara enkla och lättstavade. Och med ett begränsat utrymme måste varje händelse ha en betydelse i sammanhanget, säger han.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Netlibris

Citat: Vad är Netlibris? 

Netlibris är ett forum där elever från hela Svenskfinland och varför inte med elever från övriga delar av Norden kan diskutera litteratur med varandra.

Det är alltså ett undervisningssystem för läsning och litteraturdiskussioner uppdelat i fem olika stadier:
-Emil, åk 1-2
-Gummi-Tarzan, åk 3-4
-Matilda ,åk 5-6
-Sinuhe ,åk 7-9
- Odysseus, gymnasiet

Startsidan hittar du alltså  här. 
Klickar du t ex på fältet  Sinuhe för högstadiets "litteraturbricka" så innehåller den alltså 10 olika genrer, där varje genre i nästa klick ger en bokhylla på 30 till 90 olika boktitlar som ansetts lämpliga för eleverna i den aktuella åldern.

Jag har inte fördjupat mig mera i hur systemet sedan fungerar: Jag misstänker att det kanske är meningen att eleverna ska välja egna val inom bokhyllan men att de under en viss tid måste läsa någon eller några böcker från ett flertal olika hyllor, dvs genrer, för att kunna bli en diplomerad läsare. Klicka på fältet "Smarta läsare" uppe till höger för ytterligare information.

Vare sig du nu är lärare, elev eller bibliotekarie så är ju litteraturlistorna högintressanta.
 Tycker jag.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad menas med att läsa?

Jag fick för mig att leta upp en gammal text jag skrev under utbildningen. Ni får ha lite överseende med alla hänvisningar till kurslitteratur...

Jag måste bara få skriva av mig lite frustration över hur de här akademikerna och förmenta språkfrämjarna brukar språket. Förutom det vanliga forskardravlet med "kontext", "diskurs", och "paradigm" så tycks dessa "språkfrämjare" ha väldigt svårt att klara sig utan flumord som praktik och kognitiv och nu då "litteracitet". Ord ska vara redskap som hjälper till att klargöra vad man menar. Ord med oklara betydelser hjälper inte till med detta utan förvillar. Hur svårt kan det vara? Om nu engelskan fördärvar sig självt med en massa ord med oklara betydelser så betyder ju inte det att vi ska överta deras usla begrepp bara för att det inte finns någon självklar motsvarighet i vårt normalspråk. Vad ska vi med litteracitet till? Vad betyder det? Axelsson skriver om litteracitet: "Litteracitet är en bred och samlad beteckning på aktiviteter som i ett socialt sammanhang omfattar användningen av tal, bilder, symboler och tecken i direkt eller indirekt koppling till skrift." En aktivitet, alltså. Men vad betyder "i direkt eller indirekt koppling till skrift"? Andersson & Wilhelmsson skriver i en fotnot: "Flera försök till en svensk översättning har gjorts, t.ex. Nyströms (2002) "skriftspråklighet", Karlssons (2002) "skriftkultur" och Säljös (2005) "skriftspråkliga aktiviteter"". Vi väljer här att tala om literacy då begreppet börjar bli vedertaget även på svenska." Observera att begreppet av Nyström alltså uppfattas som en egenskap, något som kan vara mer eller mindre välutvecklat. Andersson & Wilhelmsson väljer sedan trots allt att använda begreppet literacyaktiviteter. Gör de det för att betona att literacy är en aktivitet, eller gör de det för att särskilja aktiviteterna från den färdighet eller egenskap som aktiviteterna är avsedda att främja? Ja, redan i tredje meningen skriver de: "De nya samhälleliga förutsättningar som råder för skriftspråklighet behandlas bland annat inom besläktade forkningsfält som new literacy studies, multiliteracies, digital literacies eller new literacies." Jag har svårt att tolka det som något annat än att de själva menar att literacy står för skriftspråklighet.

 Utanför kurslitteraturen citeras en Kress på s. 58 i Barnet platsen tiden: "Tal, gester, symboler, bilder och musik räknas numera även in i det nya bredare perspektivet på vad läsa och skriva kan vara".

 Stopp! Detta är språkförstöring! Så här får man inte göra! Vad ska vi använda för ord om vi specifikt vill tala om att lära barn att läsa, dvs avkoda texter av alfabetisk skrift, om texter kan betyda vilka tecken som helst och läsning kan betyda vilken tolkning som helst? Observera även likheten med Axelssons litteracitetsdefinition. Vidare står på s. 60: (litteracitet) "står för ett överordnande, vitt begrepp, som har rötterna i engelskans literacy och som på ett eller annat sätt kan relateras till läsande och skrivande". Ni ser ju själva. Det betyder allting, dvs ingenting... men det låter ju lite märkvärdigt.

 Menar man skriftspråkskompetens kan man skriva "textkompetens", ja, förstås under förutsättning att man med text verkligen och endast menar skrivna ord. Vill man inbegripa tal får man använda "språkkompetens" och menar man något ännu vidare får man väl använda kommunikations- eller mediakompetens. Menar man å andra sidan aktiviteter får det heta text-, språk-, kommunikationsaktiviteter etc. Men det finns absolut ingen anledning att använda ett slaskord som uppenbarligen kan betyda lite vadsomhelst. Det blir ju som de där 21 betydelsena som Kuhn påstås ha nyttjat begreppet paradigm för. 

Då blir man ju som mottagare i alla fall tvungen att översätta, dvs verbalisera begreppet till något annat i ens skalle för att begripa vad som eventuellt menas. Och det är ju så jag reagerar på litteracitet. 

Det vore förstås önskvärt om akademikerna använde pregnanta och begripliga uttryck från början. I andra sammanhang brukar man ju hävda att det vetenskapliga språket just är och skall vara pregnant. Att engelskspråkiga inte begriper bättre är banne mig ingen ursäkt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om serier

Jag skulle vilja uppmärksamma att Ica-kurirens kulturredaktör Oskar Ekman skriver om serier i dagens nummer av tidningen (nr 11/18). Jag citerar:

...serier är oöverträffade som inkörsport till läsning och har den unika förmågan att fängsla alla, oavsett kön, ålder, social bakgrund eller läsvana.

Allt jag själv har lärt mig om skrivande kommer från min barndoms serievärld. Hur man får en läsare att älska såväl en hjälte (Bamse) som en antihjälte (Kalle Anka). Konsten att bygga upp ett äventyr (Tintin och Fantomen), att åstadkomma en oväntad vändning i dramaturgin (Snobben), att tajma en dräpande replik (Katten Gustaf) eller att skapa identifikation över generationsgränserna (Ensamma mamman). Den lilla gnutta världshistoria jag känner till kommer givetvis från Asterix.

Det var väl vackert formulerat!?

I januari förra året var jag opponent då mina kurskamrater Andrea Johansson och Gabriella Larsson redovisade sitt examensarbete "Det är ju bara en serie" - en studie av läsfrämjande verksamhet. Uppsatsen godkändes, men skulle omarbetas på vissa punkter, och sedan vet jag inte vad som hände med den, för den har fortfarande inte offentliggjorts på Diva-portal. Jag misstänker dock att det är skolan som är bromsklossen i det här fallet, då jag vet att jag har flera godkända kurskamrater som inte heller fått sina uppsatser publicerade. Jag tar mig nu friheten att förmedla Johanssons och Larssons resultat från sin studie om hur skolbibliotekarier för närvarande arbetar med serier, så som den förelåg i januari förra året:

Uppsatsens tre frågeställningar:

Hur använder skolbibliotekarier serier som medel i läsfrämjande arbete:

- Presenterar serier vid bokprat

- Presenterar serier i sociala medier

- Låter eleverna teckna egna serier

- Författarbesök

- Samarbete med lärare i svenska och bild om serier, temaprojekt

- Information om serier som berättarform

(I analysen nämns även:)

- Referenssamtal


Upplevda fördelar med serier som medel i läsfrämjande arbete

- Exemplifierar litteraturens mångfald

- Tycks tilltala film- och spelintresserade

- Väcker läslust, tilltalar läsovilliga

- Bildförstärkning 

- läsning och bildtolkning ger tillsammans god grundförståelse (av texten?)

- Seriefigurer är ofta kända karaktärer som är tacksamma att arbeta med

- tacksamt tema för samarbeten med svensk- och bildlärare


(I analysen nämns även:)

- serier kan bidra till ökad förståelse och utveckling av ordförrådet för elever som kämpar med sin läsning

- barn är ofta bekanta med serier från tidig ålder


Upplevda utmaningar för arbetet med serier som medel i läsfrämjande arbete

- lärarna föredrar kapitelböcker

- serier har låg status

- vissa elever tycker inte att serier var tillräckligt utmanande

- begränsat utbud

- bibliotekets begränsade budget

- lämpar sig dåligt för högläsning


Detta med att serier "tycks tilltala film- och spelintresserade" är en intressant iakttagelse. Jag har vid ett par tillfällen lyssnat på (lysande) föredrag av förre läsambassadören och serietecknaren Johan Unenge. Han säger bl a att det finns ett tydligt statistiskt samband mellan serietidningsprenumerationer i ett land och resultat på PISA-testen. Det verkar alltså som om Sveriges problem följer samma kurva som Kalle Ankas prenumerationssiffror! Är det så att finländska barn läser så mycket bättre än svenska för att de i högre grad än svenska läser serier!? Johan själv funderade på om seriernas minskande popularitet bland svenska barn berodde på att skolan alltmer börjat utnyttja serier i undervisningen!? Som om allt som skolan rör vid skulle ha en negativ effekt på attraktionen... Tanken förefaller ioförsig inte orimlig. Men finns det verkligen en sådan "motvallseffekt"? Finns det forskning på det? Kan det inte snarare vara så som Johansson & Larsson hävdar, att de som främst utgör seriernas kärnkonsumenter är samma grupp som i hög grad dras till film och spel, ja, att det finns en konkurrenssituation här som har drabbat serieläsandet?

Kombinationen text och bild - "läsning och bildtolkning ger tillsammans god grundförståelse (av texten)" är ju det som gör serier så lämpligt för nybörjarläsare... på alla stadier. Alla tänker på 7-åringarnas möda med läsningen, men varför utnyttjas serier i så liten utsträckning för b-språksundervisningen? Hade jag inköpsansvar över ett skolbibliotek skulle jag köpa in massor av Kalle Anka-pocket på franska och tyska. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Läsebokens uppgift (1900)

Jag upptäckte i går det mest magnifika företal jag någonsin läst. Jag måste bara få återge det i sin helhet. Det kommer från "ABC- och läsebok I - för småskolor" av Olof Rosenborg och är daterat år 1900:

Gå ut du lilla bok! Gå ut i den stora Barnavännens tjänst! Leta dig väg till de små i skola och hem, i hydda och palats! Utså några kunskapens frön, som kunna spira, bära frukt och omsättas i livet! Lägg grunden till och väck upp några dygdens och gudaktighetens krafter i de spädas själ! Väck håg till det goda, det sanna och rätta! Väck lust till vetande och förkovran! Bliv en kär vän för de små, och nödgas du än under arbetet pressa en och annan tår ur deras ögon, så torka själv med varsamhet bort tårarna! Locka däremellan fram ett glatt leende på de spädas läppar, ty sådant gör sinnet friskt och arbetet lätt! Väck barmhärtighetens känslor i barnahjärtan; barmhärtighet mot de lidande, de arma och svaga; barmhärtighet mot allt levande i Guds skapade värld! Visa hän till det goda, det lärorika i denna värld, men glöm ej att tillika visa hän mot evighetens värld! Tänd hos de unga en gnista av kärlek till Gud, kärlek till nästan, kärlek till konung och fädernesland!                                                                                                  Olof Rosenborg


Vilka stolta ideal, vilka mäktiga ambitioner! Jag blir tagen ...och betagen. Ja, det gäller att ta sin uppgift på allvar, vare sig man nu är läroboksförfattare, bibliotekarie eller lärare. 

Och Rosenborg följer faktiskt sitt program. Det är en fullkomligt oemotståndlig läsebok med ett pärlband av bedårande sedelärande stycken. Den sedelärande berättelsen är en charmfull konstart som är väl värd en renässans!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg