Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg i kategorin Klassifikation

Tillbaka till bloggens startsida

Perspektiv, tilltal, skrivsätt


Det finns en känd dikt av Siv Widerberg - "Skriv en dikt", som börjar

Skriv en dikt!

Knacka varligt på. 

Där inne står dina ord

och väntar på dig

                                        och dikten slutar...

Låt dom skratta.

Du gör väl vad du vill

- till och med skriver dikter!


Dikten är ett vackert exempel på ett visst förhållande mellan en texts avsändare och mottagare, där det i detta fall alltså finns ett personligt jag som är avsändare  (fastän ordet jag aldrig förekommer) och som riktar sig till ett tydligt, personligt "du" (fastän du i detta och alla liknande fall kan vara vilken läsare som helst).

Om man tänker efter kan det bara finnas två sätt för en avsändare att formulera sin text: Ett personligt, vanligtvis uttryckt med jagform, och ett opersonligt sätt, där avsändaren aldrig refererar till sig själv i texten.

Och på samma sätt är det med tilltalsformen: Endera har avsändaren ett personligt tilltal till den eller de läsare denne riktar sig till, eller så finns det inte något sådant. Då skulle vi kunna säga att tilltalet är "opersonligt".

Den personliga avsändaren och det personliga tilltalet kan vidare förekomma både i singular och plural. Dvs vi kan mycket väl tänka oss texter som skrivits i samförstånd av flera personer, ett "vi", och vi kan tänka oss att texten riktar sig till ett tydligt kollektiv, ett "ni".

Däremot kan jag inte tänka mig t ex att ett "du" skulle kunna vara avsändare eller ett "de" utgöra en begriplig tilltalsform.

Eller tänker jag fel? Måste det finnas ett utskrivet jag eller vi för att avsändaren ska klassas som "personlig"? Jag tänker att ett personligt tilltal alltid förutsätter en personlig avsändare...

Den opersonliga avsändarens text, kan å sin sida endera kanske vara ett exempel på "den allvetande författaren", som berättar en historia, och belyser precis alla relevanta detaljer för att berättelsen ska gå fram. Eller så är han kanske inte riktigt allvetande. Han eller hon kanske utelämnar strategiska detaljer, för att hålla spänningen uppe för läsaren, eller för att åstadkomma en överraskande poäng eller vändning i slutet på berättelsen. (Fast samma trick kan förstås även avsändare i jag- eller viform utnyttja).

Eller så har vi att göra med en text av, låt oss kalla det "dokumentär", typ, en text av journalistisk eller vetenskaplig sort. Texter som ser en dygd i att undvika det personliga, men som hänvisar till olika former av vittnen och källor. Jag läste just (ett personligt) vittnesbörd om journalistens opersonliga samhällsroll:

Men det är intressant att höra till publiken och iaktta hur människor uppträder mot varandra. (...) Jag tror inte att klockan ringer för mig, därför att den aldrig har gjort det. Jag har lämnats utanför av livet och har aldrig gjort någon ansträngning att få vara med.

Det kanske hör till yrket. En journalist som jag ser honom ska aldrig välja sida. Bara vara med och rapportera. Och överlåta till andra att ta ställning. Det anses kanske bekvämt och fegt. Men om ingen rapporterar och alla predikar, var hamnar vi då?

                                                               Torsten Ehrenmark: Går det så går det (1974) s. 9     

  

För det tredje kan ju textens olika satser alltid analyseras och klassificeras från en grammatisk vinkel.

Ta t ex en mening som "Du gör väl vad du vill": Från denna mening kan vi dels byta personligt pronomen (jag, han, hon, vi, ni, de), dels tempus, alltså från presens till imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt eller futurum. Rita upp en matris med personliga pronomen i y-led och tempusformer i x-led och roa er en stund med meningsbyggnad! Och medge att "pluskvamperfekt" är ett attans fränt begrepp!

Detta är alltså inte att uppfatta som besvärligheter för språkelever, utan som möjligheter som en skribent har att välja mellan. Som en palett av färger att måla med.

Allt detta är naturligtvis banaliteter, men undervisningen presenterades aldrig så här när jag gick i skolan. Det fanns aldrig något "författarperspektiv".

Och naturligtvis vill jag med detta också påpeka att det finns åtskilliga (men ändå ett begränsat antal) sätt för en bibliotekariesjäl att analysera och klassificera texter även utöver det ämne de behandlar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vad är det som händer?

Hur ska man på ett rättvisande sätt beskriva vad som händer... i ett samhälle... eller världen?

Tänk dig t ex att du om 10, 100 eller 1000 år vill ta reda på hur det var att leva i Skänninge (eller vilket samhälle du nu är intresserad av) 2018. 

I teorin skulle man kunna tänka sig att alla skrivkunniga invånare förde någon form av dagbok som kunde bevaras för framtiden. Sedan kunde forskare göra statistiska analyser av materialet och på så vis kunna ge en så rättvis bild det någonsin vore möjligt att göra. I verkligheten får vi försöka hantera att vår information aldrig blir fullständig.

Vad är det egentligen som händer? Fångar dagens nyhetsmedier verkligen verkligheten? Hur ska verkligheten beskrivas för att bli så rättvis som möjligt?

- För det första tänker jag mig att det finns objektiva företeelser och subjektiva företeelser. Äh, det här blir inte åskådligt om jag inte försöker rita en modell, och det är svårt att få det snyggt på en sådan här blogg...

                         Objektiva företeelser                                                 subjektiva företeelser

                                /                  \                                                                 /             \

               saker som finns     saker som händer                               åsikter              värderingar

                            \                 /          \                                                   /                     

               planerade händelser    oplanerade händelser

                        /            \                   /                 \

     återkommande  engångs     "normala"     "ovanliga"  

Jag tänker mig att modellen skulle kunna användas som stomme till ett klassifikationssystem över information om ett visst samhälle, t ex tidningsartiklar.

För att komma i närheten av sanningen om Skänninge 2018 bör du väl för det första berätta om de verksamheter, människor, föreningar, byggnader, vägar, arbetsplatser etc som finns här idag.  Det är en typ av fakta som man inte så lätt kommer åt genom att bevaka vad som skrivs i tidningarna, just eftersom de per definition inte är några "nyheter".

Tidningarna skriver ju hellre om "saker som händer",dvs händelser, vare sig de är planerade eller oplanerade. Det hålls sammanträden, föreningsmöten, på kommunal nivå hålls kommunalfullmäktigemöten, det ordnas marknader och kulturevenemang och idrottstävlingar. Och så sker det olyckor, kriminella handlingar eller märkliga misstag. Träget, målmedvetet arbete ger ofta resultat... men ibland inte alls. Människor upptäcker saker och får ibland märkliga insikter och snilleblixtar. Slumpen spelar sitt spel som leder till sammanträffanden och tillfälligheter. Vi är utsatta för väder och oväder. Människor föds och dör. De bildar familj och får barn. Företag, föreningar, byggnader och landskap förändras med tiden, ibland plötsligt, ibland långsamt, knappt märkbart för samtiden.

Om du om 10 år skulle läsa vad som idag skrevs om staden i exempelvis Östgötatidningen (gratistidning), Länstidningen (endagarstidning) och "Corren" (sexdagarstidning) skulle du antagligen få tre tämligen olikartade bilder av tillvaron i staden 2018. Lade du samman dem skulle bilden bli fylligare. Men om du inte har tillgång till ett representativt urval av invånarnas vardagsberättelser med tankar och åsikter om livet och tillvaron kommer du ändå att ha ganska långt kvar till en verklig förståelse av Skänninge anno 2018. Vad var viktigt för invånarna, vilka angelägenheter lokalt, kommunalt, på riksplan och globalt brydde man sig om? Vilka livsåskådningar, verklighetsuppfattningar och livssyner omfattades? Var man övervägande förtröstansfulla eller ängsliga?

-Oavsett hur mycket information du har behöver den antagligen gallras. Antag att du har tillgång till dagstidningar, kanske ett antal bloggar och övriga statistiska uppgifter, tänk dig att materialet omfattar 500 sidor. Om du om tio eller hundra år vill berätta om Skänninge 2018  kanske materialet måste bantas till 5 sidor. Vad tror du blir kvar? Vad är det som är intressant? Var hittar man de goda berättelserna? Det representativa eller det konstiga? Kanske kommer någon i något sammanhang att vilja sammanfatta året i en enda händelse.  Kommer denna händelse att vara något som fick tidningsrubriker när det begav sig? Det kan vi inte veta. Kanske kommer 2018 att minnas som året då det föddes ett barn som med tiden skulle göra storartade bedrifter, eller året då någon fick en idé som tio år senare bar frukt. Poängen är alltså att bilden av Skänninge år 2018 med nödvändighet kommer att påverkas av de värderingar som ditt urval styrs av.

- Samma resonemang kan naturligtvis föras med andra "fokuseringar", jag tänker då närmast på kommunal nivå, landskapsnivå, riksnivå, Europa etc. Vilken nivå är egentligen viktigast för oss? Ger skolan och läroplanen en rimlig prioritering av livsvärld? Sker det någon sorts svårupptäckt indoktrinering? Bör den kommunala skolan vara mera kommunal?

- Eller så har du en speciell mottagare som informationen ska skräddarsys för, säg, mellanstadiebarn, gymnasister, lärare, jägare, kulturengagerade eller fackföreningsombudsmän etc. 

Fundera gärna på "berättelsernas" plats i verkligheten.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Botanik är ett godtyckligt system (2)

Den yngsta biologibok jag har tillgång till är dotterns aktuella; Gleerups och Anders Henrikssons TitaNo Biologi från 2008. Här delas växterna in i undergrupperna alger, mossor, ormbunksväxter och fröväxter. Citat: "[En växt] äter inte. Den tillverkar själv sina näringsämnen" (s.34). Detta är ju en glidning. Det skulle alltså inte vara cellstrukturen klorofyll i sig som definierar växter, utan förmågan att själv tillverka sina näringsämnen... Tillverkar inte lavar sina egna näringsämnen? Om klassifikationen heter det:

Innan det fanns tillräckligt bra mikroskop visste man inte att bakterier och svampceller har egenskaper som inte finns hos växter eller djur. Därför ansåg man att alla levande varelser var antingen växter eller djur. Man sa att de tillhörde växtriket eller djurriket. När biologerna insåg att bakterier och svampar skiljde sig från både växter och djur behövdes fler riken. I ett system som fortfarande används i vissa läroböcker ingår faktiskt fem riken. Fyra av dessa är bakterier, växter, svampar och djur. I det femte riket ingår alla encelliga varelser med cellkärna...(s. 23).

Det här stämmer ju inte. Det är inte så att biologerna under de allra senaste decennierna kommit till några nya insikter om hur svamparna skiljer sig från (de övriga) växterna. Redan i Linnmans Grundskolans biologi, från 1963, där alla organismer endera tillhör växtriket eller djurriket, heter det: "Svamparna saknar klorofyll. Därför kan de inte som de gröna växterna använda solljuset som energikälla och bereda näring åt sig själva" (s. 25). Växter är de i alla fall, precis som lavarna också är det.

Det enda som har ändrats är synen på klassifikationen; vilket perspektiv den ska inta eller vilket syftet är. Från pedagogisk överskådlighet till strikt uppvisande av utvecklingshistorisk divergens, dvs dess mångfald. Den bild som framträder när vi på detta sätt jämför biologiböcker är ju inte klassificeringens objektivitet, utan tvärt om godtycket som styr dess kriterier. Hur ska man kunna hävda att ett visst system är bättre än något annat?

Man måste välja vad det är man vill få ut av ett system och sedan värdera systemen utifrån denna prioritering. Det är bedömningar som måste göras, inte fakta som behöver upptäckas.  Om elev A säger att svampen är en växt för att svampcellen har cellvägg medan elev B säger att den inte är en växt för att den saknar klorofyll, har då en av dem fel?

Fortsättningen på Henrikssons text visar hur dråpligt det blir när biologerna får hållas eller när de försöker vara konsekventa:

                                          Från riken till domäner

På 1990-talet insåg biologerna att gruppen bakterier borde delas och bli två olika huvudgrupper. Det var "vanliga bakterier" och "arkebakterier". Den senare är en grupp märkliga bakterier som ofta lever i mycket tuffa miljöer. (...) Den nya kunskapen om bakterier gjorde att man införde tre domäner som huvudgrupper för allt levande. Domänerna är

-vanliga bakterier

- arkebakterier

- alla med cellkärna (växter, svampar och djur), (s.23).

Så där är vi nu. Från två riken (växter och djur), via system med 4-8 riken till tre domäner, där växter och djur hamnar i samma! Henriksson fortsätter

Arbetet med att sortera varelser i naturliga grupper pågår hela tiden (s. 23).

"Naturliga grupper", ja jusst precis... En hand upp alla som tycker att det går bra för dem!

Som klassifikationsfantast tycker jag ju gott att ni kan ta er en funderare över (eller låta ev. elever diskutera) hur ni skulle lägga upp ert eget klassifikationssystem över biologins "naturliga grupper".

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Botanik är ett godtyckligt system (1)

Vi måste tala om svamp. 

Som gammal naturvetare och lantmästare trodde jag mig faktiskt om att veta vad en växt var för något. Ja, ända tills jag härom dagen ville visa sambon en i mitt tycke urtjusig botanikbok och hon konstaterade att den var omodern eftersom den tog upp en massa organismer som inte längre var växter! - Vaddå inte längre växter!?

När jag gick i skolan fick jag i biologin lära mig att de levande organismerna kunde delas in i två "riken" - växtriket och djurriket. Ja, och så fanns det bakterier som varken var det ena eller andra, samt en grupp "gisselorganismer" som visst kunde omfatta både växter och djur. Det som skiljde växterna från djuren var en cellstruktur: växtcellerna begränsades av en cellvägg medan djurcellerna begränsades av ett tunt cellmembran. Så enkelt och otvetydigt var det! Konsten att vidare indela växterna i kategorier kallas botanik, och botanikens första indelningsgrund var växternas förökningssätt, dvs man delade upp växterna i huvudkategorierna fröväxter (fanerogamer) och sporväxter (kryptogamer). Sporväxterna sönderföll i sin tur i undergrupperna alger, svampar, lavar, mossor och ormbunksväxter. Fröväxterna delades i första instans upp i nakenfröiga och gömfröiga. Dvs det fanns en mycket enkel hierarkisk struktur. Först tittar man på cellväggen, sedan bedöms spridningssättet.

Hur man sedan skulle gå vidare för att dela in mossor eller lavar eller alger gick man väl aldrig in på i högstadieläroböckerna, men något gemensamt system kunde i alla fall inte skönjas. Blågröna alger var alger även om de "saknar cellkärna och liknar därigenom bakterierna". Jaha, "men vari ligger då skillnaden mellan blågröna alger och bakterier?" torde mången sjundeklassare ha frågat sig.

Vilken är då egentligen klassifikationens syfte? Har den någon objektivt sett "korrekt" grundprincip? Jag citerar från (Esseltes) Linnman m fl - Biologiboken (1975):

Innan vi kan studera ett ämne måste vi ordna upp det - klassificera det - för att få en överblick. (...) Detta har man gjort för att få ordning på mångfalden (s. 4).

Vi klassificerar således för att få en ordning på kaoset, för att därigenom underlätta våra studier. Är detta en rimlig grundprincip?

Min egen högstadiebiologi hette Nova - Biologi för högstadiet, av Andreasson, Bondeson, Edström, Forsberg, Gedda, Luksepp och Zachrisson... (Läroboksförfattaren Kurt Forsberg var min biologilärare.) Bokens upplaga från 1979 har just den indelning jag inledningsvis redogjorde för. 1986 kom en uppfräschad utgåva av läromedlet (med samma författargrupp) kallad "Bios". Där hade avsnittet om svampar lyfts ut från växtriket. 

Många biologer anser att svamparna inte bör räknas till växtriket utan föras till ett eget rike vid sidan av växtriket och djurriket (s. 18).

Vilket författarna i handling visar att man godtar... utan närmare förklaring. Efter läromedlets nästa metamorfos hette det "Puls - Grundbok biologi" (2001). Där har man tagit ytterligare ett steg och uteslutit lavarna... som förts till svampkapitlet. Här är det alltså inte cellväggen som definierar växtriket, utan cellens klorofyllkorn!

En annan utvecklingshistoria kan skönjas i läromedlet Biologi Spektrum (Fabricius m fl). I den första upplagan från 1995 har "alger och urdjur" också ett eget kapitel (alltså utöver svampar och lavar). Här räknas alltså inte ens algerna till växtriket, trots att de innehåller klorofyll. Någon förklaring ges inte. 1995 års upplaga:

[Algerna] kan föröka sig könlöst med sporer, eller med ägg och spermier som förenas i vattnet (s 32).

2001 års upplaga av samma bok:

Alger kan föröka sig både könlöst genom att dela sig, och sexuellt med ägg och spermier (s.32).

Så mysko?! Är det därför de inte klassas som växter? Vad hände med sporerna?

Om klassificeringen 1995:

När man delar in dagens organismer utgår man bland annat från likheten i den inre byggnaden, utseendet, ursprunget, levnadssättet och beteendet. Organismerna delas inte bara in i växter och djur som på Linnés tid. Det finns ytterligare några stora grupper - bakterier och virus - alger och urdjur -svampar och lavar (s.16).

Jaha, ja, så klassifikationsgrunden är en mix av flera olika faktorer, men där ingen av dessa förefaller ta några pedagogiska hänsyn... Är detta en rimlig grundprincip?

Om klassificeringen 2001:

Med hjälp av ett så kallat släktträd kan vi visa hur livet har utvecklats från enkla bakterier. I släktträdet ritas bakteriegruppen längst ner. (...) Forskarna gör hela tiden nya upptäckter som förändrar vår bild av hur livet har utvecklats och hur olika organismer är släkt med varandra. Därför kommer säkert indelningen ändras i framtiden (s. 11).

Hur långt har vi inte nu kommit från Nils Linnmans syfte att skapa ordning på mångfalden och underlätta studierna? Liknar detta inte snarare att skapa mångfald av ordningen? Nu tycks alltså syftet istället vara att ge en rättvis bild av utvecklingsprocessen! Jag frågar igen: Är detta en rimlig grundprincip?

0 kommentarer | Skriv en kommentar