Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg i kategorin information

Tillbaka till bloggens startsida

Fjärde planet: Kvalitetskriterier

Utöver tanke, form och "kvalitet" finns det ett fjärde plan, ett metaplan om man så vill, som man skulle kunna kalla kvalitetskriterier, dvs de kriterier som etablissemanget (recensenter, priskommittéer, akademier etc) använder för att bedöma en text eller artist eller vad det nu månde vara.

Ja, eller de kriterier som de hippa, de populära, använder för att döma/bedöma sina medmänniskor eller klasskamrater.

Det här förefaller alltså vara ett område som gränsar till grupptrycksmekanismerna.

Jag hittade nämligen en helt lysande text av Jan Gradvall, "Ord och inga visor" (Artiklar, intervjuer, essäer 1981-1994) - härom dagen, se länken sid 57-61, där han tar upp några värdeladdade uttryck som rockjournalister gärna använder sig av, ord som farligt, provokativ, kompromisslös, äkta, rotmusik, rebellisk, gränsöverskridande, och hur olika olika genrer och till och med artister med olika hudfärger bedöms utifrån recensenternas stereotypa föreställningsvärldar om hur bra musik ska vara beskaffad, t ex:

"Hip hop är ett annat och ovanligt tydligt exempel. För att en hip hopartist ska bli tagen på allvar (läs: få positiv kritik) av en vit kritiker krävs det att artisten ifråga är aggressiv, tuff samt skriver starkt samhällskritiska texter. Vi ställer inga sådana krav på rockartister men vad det gäller hip hop är de uppenbarligen absolut nödvändiga för att musiken ska kännas »äkta« i våra vita ögon."

Rockjournalistiken ter sig ju ganska imbecill när man betraktar den ur Gradvalls perspektiv, ändå är den förmodligen inte principiellt ett dugg annorlunda än litteraturens, filmens, scenkonstens osv bedömningshierarkier. Ja, titta t ex på senare års prismotiveringar till barn- och ungdomslitteraturens Elsa Beskow- och Nils Holgerssonsplaketter. Vill man nå framgång får man först ta reda på vad som gäller i branschen. ( Eller på skolgården eller andra "sociala medier".) Sedan får man välja om man ska anpassa sig eller ifrågasätta eller ta strid för andra ideal och perspektiv.

Fenomenets mellanmänskliga form kan t ex illustreras av artisten Jannicke med texter som Aksepterad  eller Svake mennesker / svaga människa.

Eller på vetenskapens område:

Som vanligt finns det skäl att påminna om något av allt det som Goethe meddelade Eckerman. "Så snart man  genom sin vetenskap blivit knuten till en viss dogmatisk åsikt, går det åt skogen med varje förutsättningslös och verklighetstrogen uppfattning", sade han till sin idoge lyssnare: "Världsåskådningen hos alla sådana åt ett ensidigt håll riktade teoretiker har förlorat sin oskuld, så att objekten inte mer framträda i sin naturliga renhet."

Citerat från Peter Luthersson: Förlorare (2014), s. 62.

Svårt att inte tänka på uppsatskursen och hur jätteangeläget det påstods vara att alltid ha en teori att utgå från, att välja vilket perspektiv man skulle betrakta världen ur. Så gör forskare...

Som vuxna bland ungdomar borde vår roll kanske snarare vara att ifrågasätta grupptrycksmekanismer... eller grupptänkande som det kallas i vissa sammanhang.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tidningarna, hembygden och Kb

Kb har nyligen lagt ut en ny sida med inskannade dagstidningar - "tidningar.kb", med närmare 400 olika tidningstitlar. Men. Man har lagt en 116-årig sekretess på materialet, med hänvisning till upphovsrättslagen!?!

Men det är en sekretess som bara gäller den allmänhet, allmänt intresserade eller studerande som sitter hemma vid sina datorer, på landsbygd eller i småstäder. Bor man däremot på en ort med något större högskolebibliotek så ska man kunna läsa även sekretesstidens tidningar på plats i dessa högskolebibliotek.

Det här förfarandet från Kbs sida sida tycker jag man kan ifrågasätta.

Syftet med upphovsrättslagen är ju att utövande konstnärer, författare, filmmakare, kompositörer etc ska kunna försörja sig genom att få ersättning när deras prestationer mångfaldigas. 

Upphovsman är den fysiska person som skapat verket. Blir det tvist om vem som är upphovsman utgår man från att det är den som signerat verket med sitt namn eller artistnamn. Skyddet gäller 70 år efter upphovsmannens död. 

När jag nu läser Carl Martin Roos bok Biblioteksrätt slår det mig att dagstidningar aldrig räknas upp bland de exempel som ges över lagens tillämpningsområde. Jag har också svårt att förstå vem som skulle bli lidande av att inte låta dagstidningar omfattas av upphovsrätten på detta stelbenta sätt. Är det tidningsutgivarna som vill ha det så här? Eller journalisternas organisationer? På vilket sätt skulle de i så fall mena att det gynnar dem? 

Ingen skulle väl ändå komma på idén att försöka ge ut flera decennier gamla nummer av Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Östgöta Correspondenten etc på nytt. I den mån det finns underskrivna texter i dagstidningar som kan kopplas till en särskild upphovsman, t ex artiklar, krönikor eller dagsverser, så det ju ändå inget vederbörande skulle kunna tjäna pengar på på nytt, såvida man inte samlar ihop ett antal artiklar etc för att ge ut dem i bokform som t ex någon artikelsamling eller antologi. Det var ju så Kar de Mumma, Gits Olsson, Torsten Ehrenmark m fl blev berömda och tjänade pengar på sina gamla tidningstexter. Har texterna en sådan "verkshöjd" att de kan ges ut som bok så ska naturligtvis boken vara upphovsrättsligt skyddad. Naturligtvis ska inte "vem som helst" kunna ge ut klippböcker av namngivna skribenters tidningstexter för egen vinnings skull. Men då befinner vi ju oss i ett senare moment!

Frågan nu är ju fortfarande: skulle Guillou, Lena Andersson eller Berglins etc få sälja färre "klippböcker" om deras ursprungstidningar låg fritt tillgängliga på Kbs hemsida? Det är nog möjligt, men knappast mer än 10 år efter originalinförandet.

Å andra sidan är det lätt att ge exempel på vilka möjligheter som skulle öppna sig om allmänhet och skolor hade tillgång till svenska dagstidningar i elektronisk form fritt på nätet. Jag tänker kanske närmast på hembygdsforskning eller skolornas hembygdsundervisning. Hur var det att leva i bygden för 100 år sedan? Hur fungerade den lokala demokratin? Vad var det som kom i tidningen? Tänkte människor annorlunda då? Hur såg tidens konflikter, olyckor och näringsliv ut? Den här typen av texter bestod vid denna tid nästan uteslutande av osignerade notiser. Vem skulle bli lidande av att vi utnyttjade den moderna tekniken till att göra dessa texter lätt tillgängliga för barn, unga och hembygdsforskare?

Å tredje sidan läser jag på wikipedia att Kar de Mumma började skriva krönikor i Svenska Dagbladet 1922 och dog 1997. Alf Henriksson började på DN 1929 och dog 1995. Om Kb menar allvar och tänker vara konsekventa skulle alltså Svenska Dagbladet från 1922 inte kunna göras tillgänglig på nätet förrän 2067 och DN från 1929 inte förrän 2065.

På wikipedia läser jag också om Alf Henriksson: "Hans verk karakteriseras av en överväldigande glädje inför kunskap och vetande". Är det då rimligt att hindra landsbygdsbor och barn och hembygdsforskare från att komma åt att läsa gamla dagstidningar bara för att sådana lysande skribenter som Kar de Mumma och Alf Henriksson inte hade vett att dö i unga år?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Min relevansmodell (med perspektiv på trovärdighet)

Jag kom för en tid sedan in på begreppet relevans och tänker nu utveckla den tankegången en smula...

Psykologen Tobias Rasmussen säger på s. 27 i "Tänk först, dela sen":

"Vi reagerar framför allt på nya saker och på sådant vi har en känslomässig koppling till eller är intresserade av. Vi har inte lika lätt att minnas det som är tråkigt såvida det inte är något som gör oss upprörda..."

Sedan säger skolbibliotekarien Cilla Dalén:
När man hör ordet källkritik tänker man ofta på någon fånig reklam eller på konstiga extremister. Men det handlar lika mycket om att observera vad det är man läst och om vi har förstått det, alltså att övervaka vad det är vi har lärt oss. Källkritik är ju ett förhållningssätt till all information.
Det synsättet innebär att eleverna måste förstå vad de läser, och det visar hur viktig deras läsförståelse är. Om man inte förstår vad man läser blir det svårt att ifrågasätta källorna (187).

Detta antyder kanske snarare en hierarki där källkritik utgör ett slutsteg, än att källkritiken uppfattas som någon basfärdighet som "måste integreras i all undervisning".

Frågor: Förstod jag texten?
Minns jag texten ? (Vad var det jag läste?!)
Lärde jag mig något?
Uppfattade jag texten korrekt?
Kan jag lita på det?

Läsförståelsen är alltså grunden. Utan grunden blir källkritiken meningslös.

Rasmussen tar upp frågan om vad det är i information eller berättelser som kan fånga eller påverka oss; det nymodiga, det som väcker känslor, och det som intresserar oss.

Detta är min skiss till en ... ja vad ska vi kalla det... relevansmodell, kanske?

Är det intressant?
Underhållande-
spännande
roligt
elegant
känsloväckande
gripande
sorgligt
skrämmande
upprörande
tankeväckande
Observera t ex att texters förmåga att vara "tankeväckande" i många sammanhang har uppfattats som ett viktigt kvalitetskriterium.

Är det relevant?
kunskapsnivå+avsikter->tillämpbarhet

Dvs en information eller berättelses angelägenhet är beroende av användarens tidigare erfarenheter. Det som kan vara viktig information för elev A eller företagare A kan inför samma uppgift vara överflödig information för elev B eller företagare B, t ex beroende på att de redan kände till uppgiften eller redan läst boken.

träffsäkerhet för det aktuella ämnet
aktualitet

 Är det säreget / nymodigt?
Något som är "säreget" är något som står ut, är skarpt, oväntat,anmärkningsvärt, iögonfallande... eller otrevligt avvikande, extremt, unikt etc (Case, 2002, s. 91).
Säregenheten är ju ofta en grund för vad vi lägger märke till eller för vad vi (inte) genast glömmer.

Är det trovärdigt?

Är detta en modell som förmår att sätta in trovärdighetsfrågorna i ett vidare perspektiv?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Pella resonerar om att ställa frågor

Fjortonåringen har börjat läsa till konfirmation, och jag har börjat högläsa litteraturhistoriens eviga konfirmand Pellas bok  för henne.

Här finns ett högintressant stycke om information som jag bara måste få citera:

"Inne i kyrkan luktar det också sten, stearin samt björk och gammal fromhet. Det är svårt att säga vad fromhet luktar som, men det är en söt lukt med något fränt inunder, ungefär som liljekonvaljer innan man riktigt vill medge att man borde plocka nya. 

Jag undrar vad fromhetslukt kommer utav, för fromhet sitter ju i själen. Ibland tror jag den kommer av instängd förtvivlan. (...) Det mesta är kemi. säger Farfar. Fastän vad är kemi? säger Farmor. En svensk skald säger att förtvivlan är synd, ty tillvarons innersta är salighet. Kanske är det i förtvivlan som djävulen bor och att det är förtvivlan som är arvsynden? Och så luktar det förtvivlan i kyrkorna, där människorna söker tröst? (...)

Jag önskar det fanns någon som man kunde fråga, men vem skulle det vara? När man frågar någon äldre, säger den så kunnigt och glatt: "Det får vi slå upp i Nordiska Familjeboken, så att du får det rätt för dig från början!" Precis som om man var fem år och aldrig hade kommit på denna lysande idé. Eller så säger den: "Förklara nu exakt vad det är du vill veta."

Den sorten är värst, tycker jag. För om det inte precis handlar om blyets specifika vikt, kan man väl omöjligt förklara exakt vad det är man vill veta. I så fall visste man det ju så gott som. Och när man inte kan förklara ordentligt vad det är man vill veta, säger den äldre med riktig lättnad: "Då får du gå och tänka ut bättre vad det är du vill veta! Kom ihåg, att det man inte kan uttrycka klart, det har man heller inte tänkt igenom ordentligt." Man får vara glad om man inte får en tillsägelse att vara rakare i ryggen också!

Jag har tänkt på att kanske fråga farbror vad fromhetslukt kommer utav, men så kanske en präst inte skulle tycka att det vore vänligt. En präst kanske tycker att han inte behöver befatta sig med lukter. Jag har tänkt att jag kanske kunde fråga vår doktor hemma. Men så kanske en läkare tycker att han inte behöver befatta sig med fromhet! Möjligen kunde man fråga någon skald. Vi känner ett par skalder. Men man kan inte fråga skalder. Skalder svarar bara på sådant som de frågar sig själva. Det vore bra om det fanns läkare som var präster som var skalder som var lärare.

Och var skulle man hitta sådana kandidater?" (S. 60-63)


Kan det sägas bättre!? En lärarkandidat ska vara en blandning av präst, läkare och skald! Minns ni de tre grundläggande frågorna (efter John Lubbock) som jag skrev om i juni ? Prästen svarar på frågor om vad som är gott, vad man vill, hur man bör tänka, för att göra bra prioriteringar. Läkaren svarar på frågor om vad som är sant, som ett lexikon, om man bara visste vilket uppslagsord man bör välja. Och poeten svarar på frågor om vad som är vackert. De har olika sorters kunskap och olika perspektiv, men alla delarna behövs för att man ska få en hel bild av verkligheten.

I det här sammanhanget kommer jag också att tänka på det här med flickor och pojkar... Det är klart att det är anekdotiskt, men min minnesbild av gymnasietiden, var att vi var hemskt olika. Vi var en klass med mycket begåvat folk. Men bland oss pojkar i klassen sas det knappast några kloka tankar. All konversation gick liksom ut på att hitta de lustiga poängerna. Var det inte roligt var det inte värt att säga.
Flickorna befann sig liksom i en helt annan värld. Där var djupsinnet norm. Seriösa, visst, men herregud så tråkiga. Det sägs ju att de olika könen utvecklas i olika takt, och det kan kanske ligga något i det. Och nog har ju både trams och djupsinne sina roller i allas vår tillvaro.

Detta är också något bibliotekarierollen bör ta fasta på, menar jag. Vad som är sant, "råfakta", kan ju vilken femåring som helst hitta i Nordiska familjeboken, eller vad som nu finns till hands... men informationssökningens "proffs" måste också kunna hitta de poetiska, de idémässiga och de roliga vinklarna. Mästarens signum är förmågan att hitta det befängda, att göra de riktigt fantasifulla kopplingarna.

Pella säger: "En svensk skald säger att förtvivlan är synd, ty tillvarons innersta är salighet". Det är ett Geijercitat, om man byter ut förtvivlan mot sorg. Nog undrar man om det finns svenska fjortonåringar idag som kan citera Geijer...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Tillägg om kunskapsrelativism, diskurs och historieberättande

Angående gårdagens postning finns det ett par tillägg jag skulle vilja göra angående postmodernistiska tänkesätt.

För det första skulle jag vilja tipsa om att Lena Andersson i "Förnuft och högmod" på ett dråpligt sätt har karikerat kunskapsrelativismens ändhållplats i pjäsen "Dubbelmord - ett samtidstillstånd", ett kort exempel:

["Kommissarien" försöker hjälpa tonåringen Elsa med hemuppgifter]

"Elsa: Kunskapen förändras. Man vet idag att kartor inte speglar hur världen ser ut. Dom är konstruktioner. Maktens verktyg.

Kommissarien: Dom också. Ja. Men även dom maktlösa behöver väl ibland veta vart dom ska?

Elsa: Det funkar inte så. Du förenklar" (s. 104).


För det andra kan jag inte låta bli att nämna en rent språklig detalj som kanske inte har större relevans i det här sammanhanget än att det kanske finns en del bibliotekarier med språkvårdsintresse. Jag tror det är Foucault som brukar förknippas med begreppet "diskurs". Vad i allsindar betyder det? Och vad är "diskursanalys"? Det låter ju som något friidrottsförbundets kasttränare kan tänkas göra på någon konferensanläggning!? Men det är ju, vad jag förstår, bara en mystifikation som uppstått pga akademikernas ovilja att ge begreppet en vettig översättning. Slår du upp ordet discourse i en engelsk-svensk ordbok råder ju ingen tvekan om dess betydelse: samtal; eller i verbform: hålla tal, samtala. En diskursanalys är alltså en samtalsanalys, en utredning om vilka ord eller argument som används i en diskussion. Antagligen då en kvalitativ analys av ordens valörer eftersom kvantitativa sammanställningar ju brukar kallas "innehållsanalys". Men jag hade aldrig stött på begreppet "samtalsanalys" i dessa sammanhang förrän jag läste denna text av Thomas Söderqvist.

För det tredje har jag just varit på resa i det fjärran Hälsingland. I en turisttidning, "Hälsingesommar 2017" hittade jag en läsvärd krönika av skådespelerskan Ida Engvoll. Ett utdrag:

"Alla historier är sätt att berätta om vår gemensamma historia. Vi väljer vad som berättas, vems historia och på vilket sätt den berättas. Det skapar en del av vår uppfattning om vad som hände, hur och av vem. Det är en stor uppgift som ibland sker oreflektetrat, vi hör gärna de historier vi är vana att höra, utspelade på ett sätt vi känner igen. Jag är delaktig: i min yrkesroll får jag det hedersamma uppdraget att berätta historier. (...) Vi formar och påverkar historien om oss själva genom de val vi gör och vilka historier vi berättar."

Så självklart och, om man så vill, så klockrent postmodernistiskt!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg