Ibland blir det kanske inte som man tänkt sig, något gör en kanske ledsen eller oroad eller nedtryckt. Ett sätt att bearbeta sådant skulle t ex kunna vara att söka upp positiva upplevelser från musik, t ex just "rockvideor" (eller "melodifilmer" som mästerliga Melody Club så sympatiskt kallar dem), från exempelvis Youtube. Jag har några låtar som nästan alltid fungerar humörhöjande på mig och Youtubes filmer tillför onekligen en ny dimension till dem. På Youtube kan man även hitta användare som försökt sätta samman sina egna spellistor med alla möjliga inriktningar. "Musik som gör dig lycklig" kan vi väl alla behöva ibland, även om olika individer rimligtvis har helt olika kriterier för hur sådan musik skall vara. Men varför sätter någon samman listor på musik som gör en ledsen? Och varför söker somliga sig till sådana böcker?

Jag tycker det kan vara lite intressant att fundera över begreppet kvalitet just mot bakgrund av musikfilmerna. (Detta skriver jag helt efter "eget huvud" utan att ha läst på i ämnet.) Vad är det egentligen i en musikfilm som jag uppskattar? Som gör den "bra"?

Ja, man har en viss musiksmak och söker efter sådan musik, på samma sätt som man väljer att lyssna på skivor. Youtube fungerar ju också som ett arkiv för svåråtkomlig musik som det inte finns några filmer till. Man är nyfiken på något man hört talas om, eller vill återuppliva minnet av något man hört förr eller man vill förkovra sig i något man inte är så bekant med. I ett arkiv som alltså omfattar alla stilar från musikupptagningshistoriens hela vidd och världens alla hörn. Det är häftigt.

Så tillkommer ju då filmdimensionen. Det kan röra sig om en "officiell" musikfilm som gjorts just med syftet att konsumeras tillsammans med musiken, dvs en konstprodukt där snabba klipp och artister som mimar till sin egna studioinspelning liksom ingår i konceptet. Eller så är det en konsertupptagning där det man ser utspelar sig på en scen och det man hör faktiskt är just det som spelades in samtidigt med filmen. Eller så är det något TV-framträdande där artisterna kör "playback", dvs mimar eller spexar till sin egen förinspelade musik. Alla sådana inspelningsgenrer har ju sina egna möjligheter och begränsningar och får liksom bedömas efter sina egna förutsättningar.

Och vad är det egentligen som fångar mig? Det kan vara artisternas utseende; ungdomlig fräschör, oskuldsfullhet, en attityd, ett ansiktsuttryck, en dans, en färgkombination, en frisyr eller andra bildmässiga finesser.

Eller något i berättandet: det originella, något exotiskt, något gripande eller humoristiskt, det genomarbetade eller det enkla, det poetiska eller befängda. Jag har märkt att jag är märkligt förtjust i filmer där artisterna i något skede hoppar jämfota. Originalartister slår oftast efterföljare, men alls inte alltid. Ibland kan det vara publikens reaktioner eller brist på reaktioner som "blir hela grejen". Ibland, som på Youtube, kan det vara andra användares kommentarer som ger filmen en extra dimension eller avslöjar aspekter av filmen som man själv inte hade tänkt på, en "berättelse om berättelsen".

Det är således en närmast oändlig mängd faktorer som kan tillföra kvalitet till en film. Men det finns en klart dominerande faktor som fördärvar eller kan sänka en film: dåligt ljud. Positiva ljudfaktorer kan annars vara speciella röster, klanger, sångsätt.

Youtube är ju också fascinerande skickligt på att liksom känna av vad man letar efter och ge rekommendationer på filmer och musik man inte visste fanns men som lockar att klicka sig till. Jag är helt enkelt barnsligt förtjust i detta forum.

Ja, detta var kanske bara banala självklarheter, men de säger kanske ändå något om hur personligt och svårfångat begreppet "kvalitet" kan vara, även i andra sammanhang.