Observerade du hur Torsten Thurén i Orientering i källkritik  tog avstamp i värdeteori för sin framställning om källkritik på ett sätt som man sällan ser i dagens manualer från Skolverket?

Jag läser i Den svenska litteraturen, band V, s. 71 om Olle Hedberg:

Olle Hedberg var hela sitt liv en smula juvenil. På gott och ont. (...) Han har mycket av den unge mannens förmåga att förtörnas, mindre av den mogna mannens förmåga att analysera och förstå.

Ja, vad är det som är gott och vad är ont i att vara "juvenil"? Det goda med ungdomen, kan jag tänka, är att världen är så ny, så full av möjligheter, man engagerar sig med entusiasm i dagens aktuella frågor. Dvs engagemanget, entusiasmen är, i den mån den ges konstruktiva uttryck, i sig en god kraft. Men medaljens baksida är ofta en svartvit, polariserad verklighetsuppfattning; man älskar och hatar "med samma varma själ". Ungdomens svagaste gren är då, kanske, förmågan att analysera och förstå.

Att det unga sinnet är lättrörligt måste rimligtvis vara en del av dess natur, dvs en naturlig följd av avsaknaden av egna erfarenheter. Men oförmåga att analysera och förstå behöver väl inte på samma sätt vara ungdomens lott? Eller naiviteten.

Om eleverna saknar vissa analysverktyg måste det väl vara skolans uppgift att ge dem till dem...  Jag läser vidare i Den svenska litteraturen, band V, s 89, angående viss kritik mot Piratens bok "Tre terminer":

Den vanlige, genomsnittlige studenten pluggar och tenterar, festar och förälskar sig, ser fram mot examen och yrke, men bara i förbigående noterar han den intellektuella debatten.

Visst är det så. Samtidigt som de som ändå engagerar sig i något, kan jag tänka, påfallande ofta hamnar anmärkningsvärt snett.

Mina egna skolor har då varit rent usla om man ser till ämnen som argumentationsanalys, kunskapsteori och värdeteori. Nu tycker jag visserligen att dessa ämnen är intressanta, men nog är det väl märkligt att de inte ens förekom på bibliotekarieutbildningen?

Skolan och dess läroböcker har väl liksom alltid haft en ambition att fastslå vad som är riktigt och sant av fakta i första hand... Att uppfostra till de korrekta värderingarna (värdegrunden) är en mer ifrågasatt och grannlaga uppgift. Kan det vara så att dagens starka intresse för (vissa delar av) källkritiken riskerar att förvärra tron på den enda stora Sanningen, "den svartvita verkligheten"? T ex om man inte samtidigt vinnlägger sig om att lära dem skilja på fakta och åsikter, drillar dem i värdeteori och låter dem ta del av den stora mångfalden av åsikter i dagens intellektuella samhällsdebatt i olika medier.

Kan man se det som skolans och vuxenvärldens uppgift komplicera deras värld och verklighetsuppfattning istället för att förenkla den, att inveckla dem samtidigt som de utvecklas?

Ett annat lager i detta är att rikta strålkastaren just mot verklighetens "metastrukturer". Hur språket fungerar och hur det kan användas för att manipulera. Hur vår mänsklighet, vår biologi och vårt psyke fungerar och hur kunskap om oss kan utnyttjas för manipulation. Hur medierna fungerar och de lagar som styr dess mekanismer. Propaganda. Maktspel. Informationskunskap.

Eller är jag helt ute och cyklar? Skulle sådan information "hänga i luften" utan en solid grund av geografi, historia, matematik, kemi och tyska?

Men att döma av platsannonsernas formuleringar tycks det ju ändå förväntas av skolbibliotekarierna att de ska kunna hjälpa, stimulera och kanske i viss mån bevaka lärarnas insatser på detta område.

Och om det nu är så angeläget att integrera källkritiken ända från början är huvudfrågan kanske vad vi ska stoppa in i detta ämne. Så det inte blir som barnens vittnesmål (framförda med suckar och himlande ögon) om hur samma självklarheter repeteras gång på gång i årskurs efter årskurs. Kan det vara så att skolverket hamnat en smula snett i denna fråga?

Ja, jag har skrivit samma sak tidigare, i januari, fast med andra ord.


Lästips

Roland Poirier Martinsson har skrivit en, tycker jag, utmärkt text om retorikens fulgrepp . Att kunna svänga sig med de latinska facktermerna är respektingivande i vilken nätdebatt som helst, jag önskar bara att han lite tydligare gett svenska översättningar av begreppen.

Bo Edvardssons Tankefel i mängder - Ett diskussionsunderlag, är en helt makalös, 477-sidig katalog av tankefel, (där vissa förvisso kan diskuteras).