Jag hittade Peter Hallbergs bok "Litterär teori och stilistik" i garderoben häromdagen. Jag har bara bläddrat i den, men attans så många finesser det kan finnas på ett "järnspett".

För mig är liksom en dikt en rimmad text. Finns det inga rim är det ingen "riktig" poesi. Så primitiv är jag. Karlfeldt är kung.

Jag och barnen roade oss en dag med Törnrosa. Så här gjorde vi: först skrev vi upp vad det var vi ville säga, det blev så här:

En kung och en drottning önskade sig ett barn. En groda i en damm fick reda på detta. En tid senare föddes hon. Stor dopfest i tre dagar. Till festen måste feerna bjudas. Det fanns dock en fé mer än antalet guldtallrikar. Féer kan bara äta från guldtallrikar. Alltså bjöd man bara 12 av féerna. Den trettonde blev arg. Gudmödrarna skulle ge barnet gåvor. Efter den elfte féns gåva dök den trettonde fén upp, hon var inte glad; förutsade att flickan skulle sticka sig på en slända och dö. Därefter mildrade den tolfte fén olyckan

Sedan försökte vi hålla en 10-11 vokalljud i varje rad och rimma parvis, resultat:


Det kungliga paret saknade ungen,

då från slottet gick drottning och kungen.

De talte med grodan i dammen bredvid,

och strax därpå blev vår drottning gravid.

Till barndop skall bjudas i dagarna tre

och bjuden till festen är mången fé.

Men slottets guldtallrikar var alltför få,

ett svårt problem, hur skulle det gå.

En efter en gav de bjudna feerna en gåva,

skönhet, begåvning, ja allt kunde de lova.

Men den trettonde spådde blott slända och död.

Den sista fén försökte lindra denna nöd.

"Prinsessan ska ej dö - blott sova hundra år",

ja, så kan det gå när tretton kvinnor spår.

På sextonde årsdagen skulle allt ske,

så hade hon sagt, denna ondaste fé.

Just den dagen såg  prinsessan sig om,

till ett undangömt tornrum flickan då kom.

I tornet fanns en gumma med slända,

 som undrar om flickan vill spinna, kanhända.

För flickan som aldrig en slända hade sett

kan ju därför en olycka hända så lätt.

Flickan , hon sov sen i hundrade år,

och runt slottet växte ett tätt törnesnår.

När så alla dessa hundra åren gått

så hade en prins den goda tanken fått,

att upptäcka vad innanför törnehäcken fanns

och kanske även väcka prinsessan till sans.

Häcken fick för prinsens svärd snart vika.

Därinnanför såg han saker som var antika. 

När han hade till sessan i tornet gått upp

blev han betagen och satte in sin kupp. 

När prinsessan sina blå ögon slog upp

vaknade också hovet, flugor, höns och tupp.

Så slutade dagen med buller och bång

Födelsedagsfirande och bröllopssång.


Vad tycks? Kan ni göra det bättre själva? Då ska ni göra det! Det är ju ett rent nöje...