Jag tittar på youtube... Hot country knights -The USA begins with US ... och kan inte sluta fascineras.

Den är så... idealtypisk för vår tid. Förr lyssnade vi på musik; endera tyckte man om det man hörde eller så gjorde man inte det. Man köpte skivor eller lät bli. Sedan kom de s.k. "musikvideorna" med, liksom, en ytterligare dimension till upplevelsen. Och numera har musikkonsumtionen till stora delar flyttat till internetsidor som youtube, där man även kan kommentera och läsa andra konsumenters kommentarer och ibland till och med läsa artisternas egna kommentarer till kommentarerna. 

I tillvarons första lager ser vi då vanligen t. ex en musikfilm: en artist framför en melodi med oftast en sjungen text, som lyssnaren kan tolka efter behag. Men så ser vi ibland, kanske allt oftare... sådana här filmer, där själva illusionen av verklighet blir huvudsaken. Det är kanske ännu vanligare att den här typen av metaberättelser får en egen film. Typ - så gick det till bakom kulisserna när Taco hej ! spelades in. Alltså: först finns det en kamera som spelar in filmen, sedan en annan kamera som riktas mot filmkamerateamet och ljudteknikerna. Och vad denna film berättar, är ju att allt är regisserat och tillrättalagt. För att skapa det du ser och hör i första lagret krävs en stor organisation; sminköser och stylister, det krävs ljussättare från någon av gymnasiets obskyrare utbildningsvägar och naturligtvis tekniker som vet vilka spakar man ska dra i och vilka rattar man måste vrida på för att uppnå de avsedda effekterna. Ingenting är lämnat till slumpen och allt är naturligtvis köns- och etnicitetskvoterat direkt ur manus och enligt gällande akademiska intersektionalistiska teorier eller principer. 

Att säga något i musik och text som faller så många som möjligt i smaken är artisteriets första nivå, gesällnivån. För mästarbrev krävs att du är så mångbottnad att alla kan tolka in sina egna värderingar eller käpphästar i konstverket. 

Det är ju en vansklig balansgång, för om alla kan tolka en text eller bild på sitt sätt så kan du också göra alla besvikna eller arga, alla kan göra illvilliga tolkningar lika väl som välvilliga. Därför är humor och skönhet  goda medel att få publiken och tolkningarna på sin sida. Kanske sentimentalitet fungerar på viss publik. Värdeladdade begrepp, kanske ledande frågor?  Artister, konstnärer eller författare har sällan någon unik sanning att meddela sin publik. Deras roll, skulle man kanske kunna hävda, är att vrida perspektiven, få publiken att tänka en gång till, att bjuda in tillvarons mångtydighet.

Alla budskap består av innehåll och form. Och med en riktigt skickligt utformad "förpackning" kan praktiskt taget vilket budskap som helst finna sin publik. Grundläggande retorik och propaganda... med den "ironiska generationen" framför mikrofonerna. Det är en möjlig tolkning av The USA begins with us. Eller:  tar man i så att man sträcker ljumskarna så ökar sannolikheten för att man åtminstone når trädtopparna.

Och i en genomformgiven värld där allt är sken och villa dyker naturligtvis snart prästerskapet upp. De som påstår sig veta hur det du just sett eller hört "egentligen" ska tolkas. De politiska kommentatorerna eller recensenterna eller "experterna" eller, ja... biblioteksbloggarna. Och längst in i lökens mitt sitter du och läser denna text och lutar endera åt att detta var intressant eller åt att texten nog var i fånigaste laget.

Tar det stopp där, eller har du ytterligare, "undermedvetna" lager på lut som styr din bedömning?