Angående gårdagens postning finns det ett par tillägg jag skulle vilja göra angående postmodernistiska tänkesätt.

För det första skulle jag vilja tipsa om att Lena Andersson i "Förnuft och högmod" på ett dråpligt sätt har karikerat kunskapsrelativismens ändhållplats i pjäsen "Dubbelmord - ett samtidstillstånd", ett kort exempel:

["Kommissarien" försöker hjälpa tonåringen Elsa med hemuppgifter]

"Elsa: Kunskapen förändras. Man vet idag att kartor inte speglar hur världen ser ut. Dom är konstruktioner. Maktens verktyg.

Kommissarien: Dom också. Ja. Men även dom maktlösa behöver väl ibland veta vart dom ska?

Elsa: Det funkar inte så. Du förenklar" (s. 104).


För det andra kan jag inte låta bli att nämna en rent språklig detalj som kanske inte har större relevans i det här sammanhanget än att det kanske finns en del bibliotekarier med språkvårdsintresse. Jag tror det är Foucault som brukar förknippas med begreppet "diskurs". Vad i allsindar betyder det? Och vad är "diskursanalys"? Det låter ju som något friidrottsförbundets kasttränare kan tänkas göra på någon konferensanläggning!? Men det är ju, vad jag förstår, bara en mystifikation som uppstått pga akademikernas ovilja att ge begreppet en vettig översättning. Slår du upp ordet discourse i en engelsk-svensk ordbok råder ju ingen tvekan om dess betydelse: samtal; eller i verbform: hålla tal, samtala. En diskursanalys är alltså en samtalsanalys, en utredning om vilka ord eller argument som används i en diskussion. Antagligen då en kvalitativ analys av ordens valörer eftersom kvantitativa sammanställningar ju brukar kallas "innehållsanalys". Men jag hade aldrig stött på begreppet "samtalsanalys" i dessa sammanhang förrän jag läste denna text av Thomas Söderqvist.

För det tredje har jag just varit på resa i det fjärran Hälsingland. I en turisttidning, "Hälsingesommar 2017" hittade jag en läsvärd krönika av skådespelerskan Ida Engvoll. Ett utdrag:

"Alla historier är sätt att berätta om vår gemensamma historia. Vi väljer vad som berättas, vems historia och på vilket sätt den berättas. Det skapar en del av vår uppfattning om vad som hände, hur och av vem. Det är en stor uppgift som ibland sker oreflektetrat, vi hör gärna de historier vi är vana att höra, utspelade på ett sätt vi känner igen. Jag är delaktig: i min yrkesroll får jag det hedersamma uppdraget att berätta historier. (...) Vi formar och påverkar historien om oss själva genom de val vi gör och vilka historier vi berättar."

Så självklart och, om man så vill, så klockrent postmodernistiskt!