Kb har nyligen lagt ut en ny sida med inskannade dagstidningar - "tidningar.kb", med närmare 400 olika tidningstitlar. Men. Man har lagt en 116-årig sekretess på materialet, med hänvisning till upphovsrättslagen!?!

Men det är en sekretess som bara gäller den allmänhet, allmänt intresserade eller studerande som sitter hemma vid sina datorer, på landsbygd eller i småstäder. Bor man däremot på en ort med något större högskolebibliotek så ska man kunna läsa även sekretesstidens tidningar på plats i dessa högskolebibliotek.

Det här förfarandet från Kbs sida sida tycker jag man kan ifrågasätta.

Syftet med upphovsrättslagen är ju att utövande konstnärer, författare, filmmakare, kompositörer etc ska kunna försörja sig genom att få ersättning när deras prestationer mångfaldigas. 

Upphovsman är den fysiska person som skapat verket. Blir det tvist om vem som är upphovsman utgår man från att det är den som signerat verket med sitt namn eller artistnamn. Skyddet gäller 70 år efter upphovsmannens död. 

När jag nu läser Carl Martin Roos bok Biblioteksrätt slår det mig att dagstidningar aldrig räknas upp bland de exempel som ges över lagens tillämpningsområde. Jag har också svårt att förstå vem som skulle bli lidande av att inte låta dagstidningar omfattas av upphovsrätten på detta stelbenta sätt. Är det tidningsutgivarna som vill ha det så här? Eller journalisternas organisationer? På vilket sätt skulle de i så fall mena att det gynnar dem? 

Ingen skulle väl ändå komma på idén att försöka ge ut flera decennier gamla nummer av Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Östgöta Correspondenten etc på nytt. I den mån det finns underskrivna texter i dagstidningar som kan kopplas till en särskild upphovsman, t ex artiklar, krönikor eller dagsverser, så det ju ändå inget vederbörande skulle kunna tjäna pengar på på nytt, såvida man inte samlar ihop ett antal artiklar etc för att ge ut dem i bokform som t ex någon artikelsamling eller antologi. Det var ju så Kar de Mumma, Gits Olsson, Torsten Ehrenmark m fl blev berömda och tjänade pengar på sina gamla tidningstexter. Har texterna en sådan "verkshöjd" att de kan ges ut som bok så ska naturligtvis boken vara upphovsrättsligt skyddad. Naturligtvis ska inte "vem som helst" kunna ge ut klippböcker av namngivna skribenters tidningstexter för egen vinnings skull. Men då befinner vi ju oss i ett senare moment!

Frågan nu är ju fortfarande: skulle Guillou, Lena Andersson eller Berglins etc få sälja färre "klippböcker" om deras ursprungstidningar låg fritt tillgängliga på Kbs hemsida? Det är nog möjligt, men knappast mer än 10 år efter originalinförandet.

Å andra sidan är det lätt att ge exempel på vilka möjligheter som skulle öppna sig om allmänhet och skolor hade tillgång till svenska dagstidningar i elektronisk form fritt på nätet. Jag tänker kanske närmast på hembygdsforskning eller skolornas hembygdsundervisning. Hur var det att leva i bygden för 100 år sedan? Hur fungerade den lokala demokratin? Vad var det som kom i tidningen? Tänkte människor annorlunda då? Hur såg tidens konflikter, olyckor och näringsliv ut? Den här typen av texter bestod vid denna tid nästan uteslutande av osignerade notiser. Vem skulle bli lidande av att vi utnyttjade den moderna tekniken till att göra dessa texter lätt tillgängliga för barn, unga och hembygdsforskare?

Å tredje sidan läser jag på wikipedia att Kar de Mumma började skriva krönikor i Svenska Dagbladet 1922 och dog 1997. Alf Henriksson började på DN 1929 och dog 1995. Om Kb menar allvar och tänker vara konsekventa skulle alltså Svenska Dagbladet från 1922 inte kunna göras tillgänglig på nätet förrän 2067 och DN från 1929 inte förrän 2065.

På wikipedia läser jag också om Alf Henriksson: "Hans verk karakteriseras av en överväldigande glädje inför kunskap och vetande". Är det då rimligt att hindra landsbygdsbor och barn och hembygdsforskare från att komma åt att läsa gamla dagstidningar bara för att sådana lysande skribenter som Kar de Mumma och Alf Henriksson inte hade vett att dö i unga år?