Som en uppföljning av den fiktive juristen Masons kunskapsåskådning vill jag nu uppmärksamma en prästs.

Den fanns naturligtvis en präst också i min hembygd under min uppväxt. Han hette Anders Åkerlund och jag blev klasskamrat med ett av hans barn. Senare blev han krönikör i Dalabygden med en betraktelse varje vecka under åtskilliga år. Jag råkade nyss läsa en av dessa och tyckte den var intressant. Den är ett svar på en tidningsartikel där en ateistisk forskare lagt fram sin syn på religion:

"Det är viktigt att människor får en naturvetenskaplig världsbild. Religiösa profeter säger: 'Så här är det. Punkt och slut...' Vetenskapsmännen är försiktigare, mindre bergsäkra. De säger: 'Så här tror vi att det är'. Inte bara att något är..."

Så långt DD fredagen den 7 september 1990. Jag ifrågasätter inte [forskarens] ateism. Det finns skäl för Guds existens och emot. Ingen har facit och monopol på sanningen: Inte vetenskapsmän, inte teologer, inte politiker, inte lärare.

Jag sätter inte heller ifråga kravet på förnuftets klarhet och sanningens renhet. Det kan självklart inte finnas olika sanningar. Tro och vetande måste vara samtalspartners och söka beskriva samma verklighet, även om man valt olika språk. 

Att hävda t ex att skapelseberättelserna skulle vara beskrivningar av hur det ungefärligen gått till i världsutvecklingen är naturligtvis ohållbart. Deras sanningshalt ligger i bildspråkets försök att beskriva idealtillståndet, av harmoni, närhet, orädsla, vibrationer, sensualism, yttre fred och inre frid.

Sund teologi baseras i själva verket på ifrågasättande, sökande, värderande. När tro hemfaller åt förenklingar, halvsanningar och kategoriska påståenden har man för länge sedan lämnat den lekfullhet, humor och undersökande inställning, som utmärker bibelns värld. Där finns glädjen att upptäcka nytt och nya dimensioner. Där finns olika meningar. 

(Det sant enkla, Dalabygden 21/9 -90)

Jag måste medge att jag inte förväntat mig en så progressiv kunskapssyn från en sådan teolog. Vilket naturligtvis bara visar hur fördomsfull jag är. Nu är ju inte Anders Åkerlund heller någon perifer prelat med obskyra ståndpunkter. Han har varit kyrkoherde i en av Sveriges tio största församlingar, Stora Tuna, i 19 år och har nu i sommar fått förtroendet att göra några helgmålsbetraktelser för Svt, se här och här . I den senare börjar han med följande ord:

Vår själ behöver också stimulans, som man kan ha vatten som en bild för: stimulans i mötet med spännande historier och berättelser som man kan hitta i böcker, där vi lever oss in i andra människors historier, i mötet med musiken som smeker vårt inre (...).

Naturligtvis är teologerna experter på att handskas med ord, texter, berättelser. Liknelsernas matadorer. Vi tänker på Hasse Alfredssons pastor Jansson . Samtidigt är det svårt att skaka av sig känslan av att Åkerlunds kunskapssyn är en stor revidering mot hur den gängse synen på tro och vetande var utformad i kyrkan under ganska nyss flydda decennier. Det brukar påstås att institutioner som förlorat sitt ursprungliga syfte aldrig låter sig nöja med att ha gjorts överflödiga, de hittar snart nya domäner att arbeta på. Och föralldel - varför inte? Visst finns det ett behov av kyrkans tjänster även för folk som "tappat tron". Eller just därför. Kyrkan är väl numera en institution vi vänder oss till för att få tröst, livsmod, uppmuntran. Å ena sidan kan ju detta ske i konkurrens med föreläsarbranschen, som t ex Åkerlund själv tyck göra. Å andra sidan: om nu tröst och uppmuntran blivit kyrkans nya huvudmission, så ligger det väl i utvecklingens inneboende logik att man också börjar hämta sina exempel från andra källor och mytologier än bibelns texter, även om de sannerligen tycks kunna använda Jesu ord och gärningar i alla sammanhang och syften.

Ja, detta var alltså några egna reflektioner utan några som helst anspråk på att ha begripit något alls - mer än att jag är full av fördomar.