Yngstdottern (gymnasiet) säger att de börjat läsa dikter på svenskan och själv har jag just läst ut Ulla Torpes Dikter - lyrikantologi för skolan (1989). Det är en liten bok, omfattande 18 svenska dikter med tolkningsförslag, avsedd för högstadiet och gymnasiet. Det är faktiskt första gången jag läser en bok bestående av diktanalyser.

Tja, vad är det egentligen för behov som just dikt kan uppfylla? Och varför ska man behöva analysera eller tolka texter? Som Ulla Torpe skriver: "Vi vill att språket skall vara rakt och klart och begripligt, att det inte skall råda någon tvekan om vad som menas." - Ja, vad är det då för vits med att lägga tid på att fundera över oklara formuleringar? Det dunkelt sagda är väl också generellt det dunkelt tänkta? Varför skulle man behöva lägga ner extra möda på just texter, dvs information, i diktform? Finns det en förväntan om att just dikter ska kunna rymma någon sorts djupare sanningar om tillvaron som man behöver extra eftertanke för att uppfatta? Däremot är det naturligtvis ofta intressant att fundera över formen, dvs varför något blev så bra eller misslyckat. Hur gjorde författaren egentligen? Och vad kan man lära av exemplet?

Form och innehåll. Som två sidor av ett mynt. Två skilda storheter som smälts ihop till en text. Och kanske blir det extra tydligt just i dikter. Säger innehållet något väsentligt om tillvaron? Är formen attraktiv? Rimmar det? Går det att sjunga?

Just sångbarheten torde väl vara diktens främsta argument. Djupsinnigheter om tillvaron kanske ofta kan sägas elegantast som aforismer? Aforismer eller ordspråk eller repliker, citat, är en konstform som jag tycker är alltför underskattad som informationskälla.

Eller har jag helt fel? Eller är poängen med textanalys, som Sidenvall säger, att upptäcka hur olika vi läsare tolkar samma text?

Nåväl, låt mig ta en titt på Stagnelius Suckarnas mystär (vänd blad genom att klicka i högermarginalen).

Jag tolkar dikten som att författaren vill säga något om hur tillvaron fungerar: vi slits mellan makten att begära och tvånget att försaka. Dessa två livsvillkor utgör, menar han, en enhet, de framträder som "evig dubbelhet och enhet", och varje andetag utgör ett bevis på detta. Sedan följer hans exemplifieringar i tredje och fjärde stycket, havet som vill förenas med jorden och vinden som trånsjukt vill förlova sig med växtligheten. Exemplen frammanar bilden av ett ying-yangsystem, av motsatser som tillsammans bildar en enhet, eller, utgör två sidor av samma mynt, dvs att man inte kan få det ena utan att samtidigt få det andra. Allt har en fram- och baksida. Samtidigt ger ju även hänvisningarna till andetagen, vågorna, tidvattnet och årstidernas gång en antydan om att tillvaron inte är en linje från punkt a till b, utan främst ett evigt kretslopp.

Men vad menas egentligen med "makten att begära" och "tvånget att försaka"? Jag tänker att det måste handla om våra handlingsmotiv, bevekelsegrunder. Varför vill vi just det vi vill? För att vi tror att vi kan tjäna på det... Är inte våra önskningar just en sorts balansgång mellan "egna" motiv och saker vi önskar för andras skull? Vi försakar våra egna behov för familj, vänner, främlingar och alla sorters gruppgemenskaper vi valt. Att förverkliga sig själv som människa är att hitta en balansgång mellan kärlek till sig själv och kärlek till andra. 

Så läser jag.

Sedan läser jag om dikten i Bevingat (2000), uppslagsordet ...makten att begära...:

Dikten, som uttrycker pessimism inför jordelivets villkor, handlar om att människan kan drömma, längta och begära, men den jordiska verklighetens begränsningar gör att hon alltid blir besviken.

Verkligen!? Är min tolkning präglad av att vi lever i ett överflödssamhälle där den "jordiska verklighetens begränsningar" i form av t ex fattigdom så sällan gör sig påminda? Vaddå verklighetens begränsningar? Vi har internet, vi har information till förbannelse, det är bara att välja och vraka på sanningar och värden och uppfattningar och nöjen. Måste man verkligen bli besviken? Måste det vara så?

Hur läser du Suckarnas mystär? Finns det fler associationsbanor? Hur tänker tonåringar idag?

Jämför även, som jag nyligen länkade, Tage Danielssons egen version. 

Och vad är väl suckar om inte Djupa andetag? Visst är Anders Glenmarks Även en blomma / djupa andetag en lysande parallell till Suckarnas mystär? Eller är det bara i min värld?