I föregående text berördes postmodernismen som samhällstrend helt kort. Det kan vara intressant att fördjupa sig något i detta fenomen. Jag refererar här en text av Thomas Söderqvist - "Informationssamhället och makten", som skrevs till maktutredningen 1990.

Först konstateras att vi gått in i ett samhälle där ord, texter, datorer, information, medier, kommunikation och kunskap blivit alltmer centrala i samhället och tillvaron, främst på bekostnad av varusamhället, industriproduktion, den odlade jorden etc. Redan här, 1990, förutser författaren en tid då "bokhandlarnas, tidningsbudens och brevbärarnas tid är förbi" (s. 240).

Men hur påverkar då detta maktförhållandena i samhället?

Industrisamhället med sin varuproduktion fick sin populäraste maktkritiska tolkning i marxismen. Samhället tolkades som ett klassamhälle där det förelåg en intressekonflikt mellan den kapitalägande klassen och arbetarna. Mindre uppmärksammad fanns parallellt en tradition som istället (eller dessutom) framhöll att samhällsmakten baseras på det sätt tänkandet organiseras (s. 242). Skälet till att alla vänsterrevolutioner misslyckades hävdades då vara att de intellektuella tog över. Det bildas ett nytt klassamhälle, där de intellektuella, de högutbildade, de som har kunskap, bildar en ny överklass som sedan hamnar i intressemotsättning till den grupp som saknar kunskap. På samma sätt som ägandet delar befolkningen i ekonomiska klasser så delar medvetandeproduktionen befolkningen i två kategorier: de som predikar och de som väljer vilka de vill lyssna och tro på (s. 244). I stället för denna strikta tudelning (antingen/eller) kan man förstås även tolka maktfördelningen som ett kontinuerligt spektrum mellan makthavare och maktlösa (mitt tillägg), och någon forskare har föreslagit en femstegshierarki (s. 248).

Foucault menade att kunskap och makt är oupplösligt förenade, han har t ex myntat begreppet "kunskapsmaktregim". Foucault påpekar att samhälls- och beteendevetenskapernas historia är intimt förknippade med maktinstitutioner som fängelseväsende och socialvård (s. 250).

Söderqvist konstaterar att "det är svårt att föreställa sig att institutionaliserad utbildning eller vetenskaplig forskning skulle kunna leda till befrielse från kunskaps- och informationsmakten. Dessa institutioner snarare upprätthåller dominansmönstren i det datoriserade samhället. (...) Hoppet skulle således inte ligga i att ställa vissa kunskaper och informationer mot andra (...). Den post-strukturalistiska strategin kräver ett angrepp mot kunskaps- och informationsmakten i dess hjärtpunkt - idén om den objektiva kunskapen" (s. 251). Ty, "det är inte "vad jag känner" eller "jag erfar" som räknas, utan "hur det faktiskt är". Denna objektivitetens ställning tas ofta för given." (...) "Uppfattningar som inte kan inkorporeras i den lärda kunskapens värld degraderas - de är subjektiva" (s. 252).

Vidare - "under det senaste decenniet har den s.k. post-kuhnianska kunskapssociologin argumenterat för att det vi kallar objektiv och opersonlig kunskap är socialt konstruerad under lokala, tillfälliga och historiska omständigheter. Jag tänker här särskilt på en rad fallstudier i den etnometodologiska traditionen..."  (s.253). 

Vafalls!! Den läsare som inte låter sig imponeras av "etnometodologiska fallstudier" undrar ju hur stark den post-kuhnska vetenskapsteorin egentligen står...

Söderqvist raljerar fyndigt om hur sociologer vet hur de ska underbygga sina rön genom de "korrekta" referenserna: "T ex att man för tio år sedan borde hänvisa till Jürgen Habermas, men i dag till Anthony Giddens, och definitivt inte till Ivan Illich eller Wilhelm Reich. Martin Heidegger är f.n. ett svårt gränsfall" (s. 260). Och fenomenet är inte begränsat till samhällsvetenskapen påstår Söderqvist: "molekylärbiologerna känner till alla de små knep med tabeller och figurer som ska till för att sammanfatta till synes förvirrade försöksresultat till auktoritativa påståenden. (...) Vanliga människor kan inte sådant. De tror att forskarna på ett eller annat sätt "upptäcker" molekyler och pulserande stjärnor "där ute" och att journalisterna rapporterar "hur det är" (s. 257).

Min reflektion: Det ligger förvisso mycket i vad Söderqvist säger, troligtvis också det om molekylbiologer, men samtidigt vill jag påstå att det finns klara skillnader i manipulerbarhet eller faktas konstruerbarhet mellan olika vetenskaper, och få fakta torde väl vara mer pålitliga än just kemisters och astronomers påvisande av molekyler och himlakroppar. Den där glidningen mellan samhällsvetenskap via etnofallstudier till de "hårdaste" av naturvetenskaper ger snarast ett manipulativt intryck.

Söderqvists slutkläm är härlig: "att var och en blir salig på sin tro (...) innebär (också) en vädjan till kunskapens tjänare om att uppge den arroganta föreställningen om att det vi sysslar med "objektivt" sett skulle vara riktigare och viktigare än att se den senaste rockvideon" (s. 258).

Just så. Vad som är viktigt att ta upp i skolan får väl skolbibliotekarierna med varm hand låta lärare och läroplansexperter bestämma, men frågan om hur man ska förhålla sig till vetenskapens sanningsanspråk har sannerligen inga enkla svar. Varken expertsamhället eller den fullständiga kunskapsrelativismen lockar mig.

Thomas Söderqvists "Informationssamhället och makten" ingår i Svante Beckman (red.): Miljö, media, makt (1990), s. 239-260, som alltså ingår i den då aktuella maktutredningen.