Just nu försöker jag läsa en introduktion till Habermas, Reese-Schäfer Habermas - en introduktion (1995). 

Habermas ska företräda en "konsensusteori" om sanning. Dvs naturligtvis kan något inte vara sant bara för att en gemenskap uppnått konsensus om en uppfattning, men då ser vi saken "utifrån". Befinner man sig inne i en gemenskap, t ex ett forskarsamhälle, en skolklass eller deltar i "det offentliga samtalet", då har man ju inget "historiens facit" att lita till, då blir ju det betraktat som sanning som gemenskapen enas om att uppfatta som sant. Habermas insats är, vad jag förstår, att trycka på offentlighetens betydelse för att sanningsuppfattningen ska bli så bra som möjligt. Dvs att han riktar blicken mot formerna för samtalet, "diskursen".

Alla diskursdeltagare måste ha samma möjlighet att ställa upp tolkningar, påståenden, förslag förklaringar och motiveringar samt att problematisera, motivera eller vederlägga dessas giltighetsanspråk så att ingen förutfattad mening varaktigt undandrar sig tematisering och kritik (s 20).

Eftersom åtskilligt i Reese-Schäfers bok går över min horisont kan jag inte garantera att min tolkning av Habermas ståndpunkt är riktig, jag tyckte bara att ovanstående citat verkar ligga i linje med Boströms resonemang i den föregående postningen. Rätta mig gärna om jag missförstått saken!

Förutom Habermas konsensusteori nämner boken även följande sanningsteorier:

Thomas av Aquinos korrespondensteori: Sanning är att förståndet och tinget stämmer överens. Att nå kunskap är att avbilda.

(Fenomenologernas) evidensteori: sant är det som är uppenbart.

Koherensteorin: sanna är de satser som utan motsägelser kan infogas i ett sammanhang av redan godtagna teorier.


Dvs innan man börjar diskutera vad som är sant eller falskt kanske man bör reflektera något över vad vi menar med sanning, eller åtminstone beakta ramarna för diskussionen.