På stadsbiblioteket har de köpt in Kalle Linds "88 böcker du inte behöver läsa", som jag suttit och bläddrat i. Ja, det är tur att biblioteket finns, för det är egentligen en ganska trist bok som jag verkligen inte skulle vilja äga. Dessutom tror jag det mesta redan finns publicerat på Kalle Linds blogg, En man med ett skägg. Det är ju onekligen trevligare att läsa bokbedömningar från någon som älskar det han läser och som kan förklara magin och charmen med en bok eller ett författarskap, än en gnällig Kalle Lind som bara hittar fel och dumheter.

Ett av de författarskap han ger sig på är Bengt Linder, se länken . Det intressanta med denna länk är alltså inte Kalle Linds slarviga bedömning av en Dantebok, utan kommentarerna från läsare som verkligen älskade sina Linderböcker.

Några exempel:

Mormor blev djupt imponerad när jag vid åtta års ålder berättade för henne att jag tyckte om att läsa Dante.

eller:

Jag tror att Tvärsan lärde mig väldigt mycket av grunderna i min humor, (att tänka ut vad som bör sägas och sen säga tvärtom, typ) och att en snabb replik inte behöver vara lika rolig som en sen och genomtänkt. 

eller

Gillar hur händelseutvecklingen vanligtvis börjar med att någon får en sten i huvudet för att sluta med att en magister springer genom en skog i storm med sin fru (fastbunden på en stol) i famnen och krockar med en älg ...

Men också
Jag läste några böcker i mellanstadiet men jag tyckte att de pratade så konstigt, och det tyckte jag inte om. Jag tänkte att det är nog så de pratar i Stockholm.
och
Dante var bra grejer. Men jag tyckte att "tugget" var lite otäckt.

Och i en  artikel av Petter Lindgren heter det:
[Intrigen] är bokstavligen huvudlös,  vilket absolut har sina poänger. Men det är i språket och tilltalet det verkligen händer. Dialogen urartar ofta till rena pingismatchen....

Det ligger mycket i dessa kommentarer. Jag hade också svårt för språket. Allt som liknade Stockholmsslang betraktades med djupt förakt eller motvilja i min värld.  Samtidigt var det ju svårt att förneka att de var närmast hysteriskt roliga. Magistern högläste en Dantebok för oss i sexan, och vi skrattade så vi grät.
Så vad är det nu? Är det bara nostalgi för 50 plussare? Eller har de något att lära dagens 11-åringar - om hur man tvinnar en dialog, om hur man skriver roligt eller rafflande? Skulle man kunna utnyttja Linders texter som en stilistisk mall, att kombinera med ett språk som dagens ungdomar kan känna sig bekväma med. Skulle man kunna skriva en Linderdialog på t ex östgötska?

Bara en tanke.