Minns ni min hänvisning och länk till Jan Gradvalls bok "Artiklar, intervjuer, essäer; 1981-1994"? Där finns också en annan text jag skulle vilja uppmärksamma. Gradvall hävdar, med hänvisning till en annan kritiker, Charles Chaar Murray, Att Ramones -

 "hackar sönder hela rockhistorien, rensar bland bråten och därefter plockar ut själva grundstenarna. De sätter sedan tillbaka stenarna i rätt ordning igen, nästan rätt ordning, innan de återigen förstör allt (...) för att sedan bara plocka ut ett halvdussin bitar, de som omöjligt går att ersätta, vilka de sedan byggt formationer av under hela sin karriär" (s. 67).

Jag tolkar detta som en generell framgångsformel. Jag vet iåförsig inget om musikteori, men för textproduktionens område har formeln något självklart över sig:
1. Tag reda på hur genretypiska texter ser ut; vad som ingår i dem och vilken funktion dessa delar har.
2. Rensa bland bråten, systematisera, skapa ordning, försök få full överblick över genrens olika byggklossar, gränser och möjligheter.
3. Plocka så ut de bitar som är oundgängliga för dina syften och koncentrera sedan skrivandet kring dessa bitar.

Som en parentes skulle man möjligen också i sammanhanget kunna påpeka att fenomenet Ramones väl också är ett exempel på att artistisk hantverksskicklighet och originalitet bara var en del i framgångskonceptet. Själva poängen med Ramones består i hög grad av attityd och "image" (men detta är kanske ett särdrag för just musikkulturen).
Alltså: man kan knappast skapa något helt nytt av ett gammalt språk i en välkänd genre. Men kombinationsmöjligheterna  är ändå närmast oändliga, inte minst i fråga om möjligheterna att påverka (upplysa, roa, skrämma, manipulera... etc) läsaren/mottagaren.
Den som vet hur man gör "behöver inte uppfinna hjulet på nytt" eller "famla i blindo". Och den mottagare som lärt sig känna igen trixen kan så att säga bedöma informationen utifrån en "högre position".