Det finns en känd dikt av Siv Widerberg - "Skriv en dikt", som börjar

Skriv en dikt!

Knacka varligt på. 

Där inne står dina ord

och väntar på dig

                                        och dikten slutar...

Låt dom skratta.

Du gör väl vad du vill

- till och med skriver dikter!


Dikten är ett vackert exempel på ett visst förhållande mellan en texts avsändare och mottagare, där det i detta fall alltså finns ett personligt jag som är avsändare  (fastän ordet jag aldrig förekommer) och som riktar sig till ett tydligt, personligt "du" (fastän du i detta och alla liknande fall kan vara vilken läsare som helst).

Om man tänker efter kan det bara finnas två sätt för en avsändare att formulera sin text: Ett personligt, vanligtvis uttryckt med jagform, och ett opersonligt sätt, där avsändaren aldrig refererar till sig själv i texten.

Och på samma sätt är det med tilltalsformen: Endera har avsändaren ett personligt tilltal till den eller de läsare denne riktar sig till, eller så finns det inte något sådant. Då skulle vi kunna säga att tilltalet är "opersonligt".

Den personliga avsändaren och det personliga tilltalet kan vidare förekomma både i singular och plural. Dvs vi kan mycket väl tänka oss texter som skrivits i samförstånd av flera personer, ett "vi", och vi kan tänka oss att texten riktar sig till ett tydligt kollektiv, ett "ni".

Däremot kan jag inte tänka mig t ex att ett "du" skulle kunna vara avsändare eller ett "de" utgöra en begriplig tilltalsform.

Eller tänker jag fel? Måste det finnas ett utskrivet jag eller vi för att avsändaren ska klassas som "personlig"? Jag tänker att ett personligt tilltal alltid förutsätter en personlig avsändare...

Den opersonliga avsändarens text, kan å sin sida endera kanske vara ett exempel på "den allvetande författaren", som berättar en historia, och belyser precis alla relevanta detaljer för att berättelsen ska gå fram. Eller så är han kanske inte riktigt allvetande. Han eller hon kanske utelämnar strategiska detaljer, för att hålla spänningen uppe för läsaren, eller för att åstadkomma en överraskande poäng eller vändning i slutet på berättelsen. (Fast samma trick kan förstås även avsändare i jag- eller viform utnyttja).

Eller så har vi att göra med en text av, låt oss kalla det "dokumentär", typ, en text av journalistisk eller vetenskaplig sort. Texter som ser en dygd i att undvika det personliga, men som hänvisar till olika former av vittnen och källor. Jag läste just (ett personligt) vittnesbörd om journalistens opersonliga samhällsroll:

Men det är intressant att höra till publiken och iaktta hur människor uppträder mot varandra. (...) Jag tror inte att klockan ringer för mig, därför att den aldrig har gjort det. Jag har lämnats utanför av livet och har aldrig gjort någon ansträngning att få vara med.

Det kanske hör till yrket. En journalist som jag ser honom ska aldrig välja sida. Bara vara med och rapportera. Och överlåta till andra att ta ställning. Det anses kanske bekvämt och fegt. Men om ingen rapporterar och alla predikar, var hamnar vi då?

                                                               Torsten Ehrenmark: Går det så går det (1974) s. 9     

  

För det tredje kan ju textens olika satser alltid analyseras och klassificeras från en grammatisk vinkel.

Ta t ex en mening som "Du gör väl vad du vill": Från denna mening kan vi dels byta personligt pronomen (jag, han, hon, vi, ni, de), dels tempus, alltså från presens till imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt eller futurum. Rita upp en matris med personliga pronomen i y-led och tempusformer i x-led och roa er en stund med meningsbyggnad! Och medge att "pluskvamperfekt" är ett attans fränt begrepp!

Detta är alltså inte att uppfatta som besvärligheter för språkelever, utan som möjligheter som en skribent har att välja mellan. Som en palett av färger att måla med.

Allt detta är naturligtvis banaliteter, men undervisningen presenterades aldrig så här när jag gick i skolan. Det fanns aldrig något "författarperspektiv".

Och naturligtvis vill jag med detta också påpeka att det finns åtskilliga (men ändå ett begränsat antal) sätt för en bibliotekariesjäl att analysera och klassificera texter även utöver det ämne de behandlar.