Det har nyligen skrivits några läsvärda ledartexter om vetenskap och politik och värderingar.

Janerik Larsson, ledarskribent på Svenska Dagbladets hemsida, men som, vad jag förstår, sällan syns i papperstidningen, uppmärksammar ett resonemang som Katarina Barrling fört i radions Godmorgon Världen

Om forskning som politiskt slagträ. 

Uttrycket ”forskning visar” utgör något av debattens hårdvaluta. Därför rycks och slits det i forskare som aldrig förr. Den som kan lägga in en länk till vad ”forskning visar” behöver ofta inte bemöda sig om att göra så mycket mer för att styrka sina påståenden. Ibland känns det som om vi människor slutat lita på vår egen förmåga att argumentera. I stället efterfrågar vi forskningsresultat. Och eftersom forskningen ofta kan peka i olika riktningar så kan var och en finna något som passar de egna syftena. (- - -)

Det finns en varningssignal att vara uppmärksam på: tvärsäkerhet, till exempel kategoriska påståenden om komplicerade samband på samhällsnivå. För att ta den nu så intensiva debatten om kriminalitet som exempel, bör man vara vaksam både vad gäller påståendet om att hårdare straff leder till lägre brottslighet och påståendet att hårdare straff inte leder till lägre brottslighet. I båda fallen beror det på. Vad menas med hårdare straff? Hur är straffen utformade? Vilken typ av brottslighet? Och så vidare.

Det här är en form av skepsis som är viktig att upprätthålla. Och den ska inte förväxlas med relativism eller bristande respekt för kunskap. Tvärtom tyder sådan skepsis på just respekt för alla de komplikationer verklig kunskap rymmer. En respekt inte minst forskare har ett särskilt ansvar att försvara.
Och i Dn 28/9 skriver Lena Andersson om just ett utmärkt sådant exempel, under rubriken Demokratin är hotad om vetenskapen ensam ska styra klimatpolitiken.
I alla tider har ungdomen anklagat tidigare generationer för förstockelse. Ingen före dem har tänkt, förstått eller åstadkommit något av värde. Bedriften att ha fört mänskligheten ur enkelhet och fattigdom till komplexitet och välstånd utgör så att säga själva vidrigheten att komma till rätta med. Någon insikt om de delikata avvägningar mellan legitima intressen som har gjorts och måste göras märks inte, och ingen påminner om det. (...)
Vi syndiga vuxna som bara tänker på pengar anmodas att lyssna på vetenskapen. Men vetenskapen har inga svar på filosofiska frågor. Det är idéer som avgör hur samhällen inrättas. Om dessa idéer är vi inte överens. När vagheten ibland ger vika skymtar föreställningen om en global planekonomi grundad i fakta. Det är ett filosofiskt förslag, inte ett vetenskapligt. (...) 
Att således hävda att det inte finns något att debattera eftersom sanningen redan föreligger är fel. Dels för att forskningen sällan har helt rätt och forskare sällan är helt eniga. Men mest för att svaret i den politisk-filosofiska frågan kan vara att det saknar värde att leva förslavad av en torftighet där varje utandning är en skymf.

Vad Lena Andersson här är inne på, tror jag, är Humes lag. Från ett är, dvs ett påstått faktaförhållande finns det inga logiskt bindande kopplingar till ett bör, dvs en moralisk eller politisk värdering. Dessa värderingar är eller innebär ju, som Lena Andersson uttrycker det, "avvägning mellan legitima intressen". Och den skillnaden hade åtminstone jag svårt att inse ännu någon tid efter gymnasiet. Mina skolböcker berättade inte om Humes lag. Hur det är med dagens vet jag inte, men här  är en bloggare, Eddy på Flyktlinjer, som vill se den mer uppmärksammad. Se särskilt andra halvan av texten.
Jag misstänker att åtskilliga, såväl skolungdom, lärare som övriga vuxna, aldrig reflekterat över detta.