Jag fortsätter med ytterligare en bunt citat från Bard & Söderqvist: Nätokraterna:

Medierna och politiken

Mediernas strategi i kampen mot Staten har byggts upp kring en fiktion: myten om politikerföraktet. Stommen i denna myt är föreställningen att man inom de breda folklagren i det senkapitalistiska samhället uppfattar de folkvalda politikerna som en samling korrumperade roffare som närmast tvångsmässigt skor sig på väljarnas/skattebetalarnas bekostnad, och som på ett utstuderat sätt missköter de uppgifter de är valda att utföra (84).

Problemet med den här profetian är att den är självuppfyllande: genom att ständigt påtala det påstådda politikerföraktet skapar medierna ett mediafenomen som sedan, genom sin blotta existens, ger upphov till ständigt nya larmrapporter (85). 

Vi kan se hur såväl opinion som lagstiftning numera uppstår och utformas i medierna. Politikerna är producenter, väljarna är konsumenter, medan medierna tillskansat sig den allt viktigare curatorrollen i den politiska sfären och utövar därigenom, enligt nätokratiska principer, total kontroll över den politiska processen i det informationella samhället (85). 

Nyckelordet här är nätverk. (…) Tocquevilles civila samhälle, detta nätverk av intressegrupper, har i och med informationalismen frigjort hela sin potential och förvandlats till en omättlig gökunge, en parasit på det allmänna, ett månghövdat hänsynslöst monster, den representativa demokratins fångvaktare och överman (90).

Teknologins snabba utveckling har resulterat i att nätverken av intressegrupper har blivit oändligt mycket mer slagkraftiga, och deras möjligheter att utöva politiska påtryckningar har nått en nivå där de i praktiken tagit över och faktiskt styr den politiska processen (91).

Så snart någon inom den marginaliserade politikerklassen försöker driva en enskild fråga i en viss riktning, trummar de berörda lobbygrupperna och remissinstanserna snabbt och behändigt fram en så kallad opinionsyttring, det vill säga en artificiell och välregisserad mediapöbel som, om så behövs, både fysiskt och virtuellt går till angrepp mot det aktuella politiska projektet. Från Greenpeace till legitimerade vita rockar, från advokatsamfund till diverse nätokratiska mailinglistor, arrangeras och produceras bestörtning och förtrytelse på beställning. Så lamslås gång på gång den demokratiska processen för att slutligen helt inordna sig under intressegruppernas kontroll. De får helt enkelt själva diktera propositionerna mot att de stackars politikerna slipper medial misshandel (91-92).

Det centrala i sociala konflikter är att erövra makten över definitionerna (138). 

Detta intima samspel mellan politiken, forskningen och media har varit så finurligt ordnat att man helt har organiserat bort varje tillstymmelse till en kritisk instans Det har sannerligen inte legat i de rubriksugna mediernas intresse att utsätta någon av larmrapporterna för en närmare granskning. Och de kommersiella krafterna har kunnat betrakta hela spektaklet som en enda gigantisk reklamkampanj för alla upptänkliga sorters jagstärkande produkter och tjänster. En medborgare som är missnöjd med sig själv är i regel en högpresterande konsument. Perfektion är en omöjlighet, men det kommer alltid nya produkter och tjänster att pröva, förkunnar de envägskommunicerande massmedierna, och att åtminstone försöka förbättra sig är en medborgerlig plikt. (…) Det ständigt påspädda självföraktet är själva grunden för den terapeutiska hyperkonsumtionen som håller de senkapitalistiska hjulen snurrande på högvarv. Reklamen är moroten och larmrapporterna är piskan. Staten och kapitalet sitter fastsurrade i samma båt (222). 


Ja, numera tänker vi ju snarare på div. miljö- och klimathot i dessa sammanhang, men principen är ju densamma; skam och skuldpåläggande... vidare

Detta distanserade förhållningssätt till omvärlden, detta byggande av en parallell verklighet, är något som faller sig helt naturligt för medborgarna i det höggradigt medialiserade samhället, där gränsen mellan den under kapitalismen starkt omhuldade ”verkligheten”och den mediesufflerade fantasin blir allt svårare att uppfatta och allt mindre intressant att upprätthålla. Nyheterna är underhållning, redigerade och presenterade enligt underhållningens estetik, politiken har, (…) blivit ”show business för fula människor”, ett slags tv-teater om sensationaliserade samhällsproblem (284).