Förra söndagen såg jag nya Mamma Mia-filmen. Igår såg jag på tv Armand Duplantis ta 6.05. Och däremellan avgjordes EM på 1500m. Allt hänger ihop.

Mamma Mia spelar på att allt går igen. Vi blir äldre. Tiden går, och den far olika hårt fram med olika personer, men livet går vidare, det föds nya generationer, som utsätts för samma typ av frestelser, prövningar och händelser som de tidigare. Och i just detta kan vi känna upplevelser av gemenskap även med dem som inte längre finns kvar, som tidigare generationer. Den här typen av historier är bra på att beröra, det är "gripande". Serverar man sedan historien med musik e.d. som spelar på nostalgi så blir det ju svåremotståndligt.

Just denna typ av information kan ju också vara en framgångsfaktor. Den som vet mest om vad som hänt tidigare vinner.

Vid OS 1948 gick Henry Eriksson fram efter 800 m och drog musten ur övriga fältet.

Vid OS 1996, gick Morceli till täten efter 800 m och kunde vinna överlägset. 

Vid OS 2000, försökte El Guerrouj göra om bedriften, men blev nerspurtad av Ngeny.

Vid OS 2004, se  youtubelänken, gjorde han (E.G.) ett nytt försök, gick fram efter 700 m i ett lopp som passerat 400 på 60,4 s, och 800 på 2,01,9, och precis som 2000 blev han ordentligt utmanad på upploppet.

EM 2012 vann Henrik Ingebrigtsen på upploppet. EM 2016 vann Filip Ingebrigtsen på upploppet.

Vilken 1500-metersberättelse skulle vi få i år? Resultatet blev alltså detta, med 400 på 59,9 och 800 på 2,01,4, som en korsning av Mamma Mia, OS 2004 och EM 2016. 

I rollen som El Guerrouj - Jakob I. I rollen som utmanaren - Lewandowski.


Jag var en gång i tiden avlägset bekant med Armand Duplantis mor. Dvs vi är jämngamla, vi tävlade på samma idrottsevenemang och så småningom gick vi på samma gymnasieskola och det hände att jag deltog i friidrottsgymnasiets träningar, men jag kan inte minnas att vi någonsin pratade med varann.

Skulle jag råka möta Helena idag skulle jag inte känna igen henne. Men när jag såg Armand på tv igår, tyckte jag mig känna igen Helenas mun, sådan hon såg ut på 80-talet, i Armand. Noterar också att Armand är bara några få dagar äldre än min egen äldsta dotter.

Det finns två musikvideor som på ett ganska raffinerat sätt beskriver just detta:

Först Niagara: La fin des etoiles (från 1992) - Min generation regerar världen, står på en bergstopp och viftar med armarna och ingen 40-talist finns ens inom synhåll. Sedan går det några år... inte alls många, och sedan händer detta. (Muriel Moreno: Tout va bien si j´emite dy spenser.)