Några länkar om fenomenet "klickjakt":

Eva Bofride, ledarskribent på Gotlänningen, ger ett exempel på  "klickjournalistik"  och ger referenser till Jack Werner och (kollegan) Patrik Oksanen.

Elise Karlsson ger i en UNT från 2016 en framställning som kopplar ihop klickjakten med åsiktspolarisering.

I dag kan vi bättre än någonsin mäta hur många som läser texter. De texter som regerar på nätet är de som väcker upprördhet, som har mest potential att splittra läsarna. Det har bidragit till en hätskhet på nätet som är svår att kontrollera. (…) En artikel som ger långa, arga kommentarstrådar är mer värd än en som får dig att luta dig tillbaka i din fåtölj och fundera. Ilska säljer och så länge vi fortsätter att räkna artiklars värde efter deras delningsvärde kommer ilska att vara en värdefull handelsvara. (…)

Paradoxalt nog innebär det en rörelse bort från läsarna, mot annonsörerna.


Dvs läsarna, "klickboskapen" är handelsvaran som medierna levererar till annonsörerna. Om ilska säljer så borde man ju samtidigt uppmärksamma att oro säljer ännu mera.

För övrigt har ju, som Fredrik Haage påpekade, det den senaste tiden varit en intensiv debatt i kölvattnet av Filters artikel om de apatiska barnen. En utmärkt länksamling från Filter till och med 7/10 finns  här. 

Apropå Jack Werner har han tydligen medverkat i den senaste upplagan av Torsten Thuréns  Källkritik,  vars andra upplaga jag skrev om  här. Citat ur (den förra) länken:

”Sanningen är att vi alla har benägenhet att ta fel. Vi ägnar oss åt önsketänkande och grupptänkande. Vi tänker slentrianmässigt. Vi tror på falska auktoriteter. Källkritikens första regel blir därför: Rikta först källkritiken mot dig själv”.

 En bekräftelse på hur svårt det kan vara är ju just det märkliga förhållandet att Jack Werner engagerat sig för Gellert Tamas trovärdighet i flera fall. Se t ex Rebecca Weidmo Uvells text.