I samband med en beställning från Bokbörsen tog jag med en extrabok på vinst och förlust. Birger Normans Repliker i kulturdebatten (1963). Det var en givande bekantskap! Han var kulturkritiker och folkbildare. En god stilist.

Läs här om folkbildarens kunskapssyn:

Det finns en utbredd förväntan att bildningsarbetets belysningar ska resultera i ett samlat och för alla giltigt resultat. Inte bara i fakta, utan i en absolut sanning. Det är här åter ett drag av sekularisering går i dagen. I folkrörelserna vandrar det omkring ett vilsegånget trosbehov, som klänger sig till meningar och åsikter, som till absoluter. Man saknar den tillit, som tillåter att belysningen blir så klar att det uppstår fler än en sanning. Tron är för tunn och för svag för att kunna stimulera en intellektuell skepsis. I den situationen är det en angelägen uppgift för bildningsarbetet att svika förenklingens förväntningar. Det bör anlägga de belysningar, som resulterar i tvesyn. Man ska få fakta klarlagda vid studiecirkelsammanträdet, men det måste betyda att man går hem med något att fundera på. Något man måste klara upp på egen hand.

Det är sånt här som vi får hoppas blir observerat av handledarna. de som sitter och leder studiecirklar, och de som författar studieplaner och konstruerar handledningar. Det innebär, på en smula sikt, att studieplaner och handledningar bör syfta ut över sig själva - ja, i grund och botten arbeta på att göra sig själva obehövliga. (...) [Handledaren] skall leda fram till ett vägskäl, där han överlämnar den handledde åt hans eget val. Där handledningen slutar, börjar orienteringen (s. 52-53).

Är det här självklarheter för dagens skola? Eller något att sträva efter? Eller gäller det bara vuxenstudier? Grundskolan handlar ju i hög utsträckning om att lära in kända, säkra grundfakta och metoder: Matematik, geografi, historia, kemi, fysik, grammatik, ordförråd etc. Sådant är skolan bra på. Men verkligheten består ju i hög utsträckning av värderingar och åsikter. Man hamnar lätt i ett ingenmansland mellan ämnena Svenska, samhällskunskap och filosofi... "Visst, det där låter ju angeläget och så, men det är inte mitt ämne..."

Jag minns när jag första gången hade åldern inne att delta i ett riksdagsval. Olof Palme skickade ut ett massutskick till alla förstagångsväljare om vikten att gå och rösta. Jag svarade att jag inte förstod vad det var de tvistade om: Det är ju bara att ta reda på vad som är bäst och sedan se till att genomföra det, påstod jag. Så naiv var jag alltså ännu som 20-åring! Och jag tycker mig ibland märka samma oförstående attityd mot meningsskiljaktigheter hos mina tonåringar. Men hur fostrar vi ungdom till att visa tolerans mot andra om vi inte först får dem att uppskatta meningsskiljaktigheter? Att gilla komplexiteten i sig? Och kanske en ödmjukhet inför allt man inte vet eller kan förväntas veta något om som tonåring.

Det var ju detta Håkan Boström var inne på i GP-ledaren jag länkade häromsistens , att journalistiken borde sträva efter att bredda läsarnas perspektiv, inte förenkla, inte underblåsa populistiska stämningar, drev och moralpaniker. Går det här idealet att förena med skolans kunskapssyn?


Ett praktiskt exempel på den Boströmska metoden:

Under september debatterades behovet av en litteraturkanon för skolan ännu ett varv.

Martin Tunström, Barometern 12/9 , menar att främsta argumentet för en läslista är att lyfta fram boken och stärka läsandets ställning.

 Expressens Susanna Birgersson 22/9 Nya och gamla svenskar kan mötas i Mumindalen  talar för en kanon som en nödvändig gemensam referensram för nya och gamla svenskar. 

Jacob Sidenvall i Smålandsposten 28/9 talar om bokpratets (i bokcirklar, men naturligtvis också i skolan) förmåga att visa hur olika vi läser och tolkar texter vilket kan leda till reflektioner och insikter om det egna tänkandet som man inte får när alla bara läser olika texter i enskildhet.

Och så Håkan Boström, då, GP 26/9 som skriver just så som Norman och han själv har beskrivit som idealet: Ett för-och-emotresonemang där perspektiv och argument staplas på varandra och där det inte är helt givet vad som egentligen väger tyngst i slutet. Men där läsaren har fått en hyfsad bild av sakens komplexitet - och något att fundera på.