Det har skrivits några nya intressanta texter om ord. Främst en debatt i DN som är låst och som jag bara läst inledningen av men som gett en del efterskalv i andra läsbara texter. Och kanske kan debatten i viss mån rekonstrueras av ett par gamla texter...

Det var Lars Melin som inledde i DN 12/1 med "När man inte får säga vissa ord blir språket oklart” där han påtalar en tilltagande beskäftig nymoralism (fastän han inte använder just det ordet) på vår språkanvändning från språkaktivister: 

"Nyckelordet är inkluderande språk: alla ska vara med, ingen ska pekas ut. I själva verket är ingenting mer exkluderande än inkluderande språk."

 Det rör sig alltså i typfallet om en grupp som på något sätt ska få "korrektare", mer inkluderande eller mer neutrala benämningar, men resultatet blir att majoriteten språkanvändare känner sig kränkta över att deras språk ifrågasätts eller mästras samtidigt som de osäkra språkanvändarna blir ännu osäkrare. 

 Rädslan för att stämplas som cynisk, sexistisk, homofob, misogyn, rasistisk etcetera har stark repressiv verkan. 

Texten har kommenterats av Anders Gustafsson i BLT .

Och mer personligt reflekterande av Karin Pihl i GP 14/1. 

 [N]är makten - staten, vården och skolan - tar till ett språkbruk för att trixa till verkligheten blir det ett demokratiskt problem. För det första eftersom det kan vara svårt att begripa. För det andra eftersom just dessa begrepp - intersektionalitet, normkritiskt tankesätt och så vidare - inte är neutrala. De står för ett visst ideologiskt synsätt. Att köpa normkritik som idé är inte synonymt med att vara hövlig mot andra människor. Att inte köpa idén är inte synonymt med att bete sig illa mot andra. Man måste vara politiskt insatt för att se att detta är en form av ideologisk kampanjande och därmed maktutövning.

Ja, vad i allsindar är "intersektionalitet"? Vilken föreställningsvärld kommer det ifrån?

Jag drar mig till minnes en kommentar till en text på Det goda samhället av sign "Rikard":

Rektor: ”Temat för vårterminen är kritiskt tänkande, vi skall utmana gamla paradigm och arbeta intersektionellt och ämnesövergipande för att eleverna skall kunna bryta mot gamla normer och sanningar.”
Jag, och de två andra männen i kollegiet: ”Vi förstår inte vad du pratar om, kan du förklara?”
Rektor: ”Den som har funderingar kan ta det med mig på kontoret vid tillfälle, vi har inte plats för diskussion nu, det här har skolans ledning (NB: alla svenska kvinnor i övre medelåldern) bestämt under sommaren.”


Nåväl, kärnan i Melins resonemang torde kunna inhämtas från Aftonbladets recension av hans och Mikael Parkvalls bok Laddade ord 2017:  Så blev n-ordet det mest förbjudna. 

En av DN-debattörerna, Anna Vogel, har tidigare skrivit i Språktidningen om obekväma ord. 

När jag gick i mellanstadiet högläste magistern Agatha Cristies Tio små negerpojkar för oss, den lär numera vara omdöpt till Och så var de bara en. Jag tycker det är djupt obehagligt om människor ska bli stigmatiserade och trakasserade bara för att de håller fast vid sitt eget språkbruk när myndigheter eller intresseorganisationer "bestämt" att de vill ha det på något annat sätt. Naturligtvis ligger det ingen värdering i ordet "svart", eller "Montenegro", eller "neger" eller "zigenare". Inte för min generation. Är det månne det alltihop handlar om? Ett sätt för på 80- eller 90-talister att peka finger åt äldre generationer? Vem är det egentligen som är intolerant?


Å andra sidan är tycker jag heller inte att vi ska dra alla s.k. "språkpoliser" över en kam. Visst ska man kunna kritisera dåligt språkbruk. Se t ex  Fredrik Haages Ord som bör rödmärkasSmålandsposten 13/1. 

Till sist - Karin Långström i Skaraborgs läns Allehanda 4/1 som avslutning till ett referat av Strömholms artikel:

Om nu någon skulle känna sig utmanad av min text kan jag lova er: jag tar med mig tanken, jag upplever att frågan är väckt och jag låter den stanna i rummet. Texten är ju inte huggen i sten utan är ett levande dokument. Vem vet, jag kanske till och med tar höjd för att se det som en ... utmaning.