Ja, så klart. Efter gårdagens postning där jag försökte tacka för uppmärksamheten har jag naturligtvis inte fått en enda träff. Så straffas hybris.

Biblioteksutbildningens B&I-vetenskap visar egentligen inget intresse för informationen som sådan. Vi läste visserligen en kursbok om källkritik på utbildningen, "Källkritik på internet", men för en bibliotekariesjäl är det något enerverande anekdotiskt över de texter som utger sig för att handla om källkritik. Var finns systematiken? 

Jag skulle vilja se någon form av klassifikation eller åtminstone förteckning över de olika slag av information eller desinformation som finns. För vad har man för nytta av en källkritisk granskning utförd efter konstens alla regler om det är vetenskapsmän, riksradion eller myndigheter som skickar ut osann, tendentiös eller vilseledande information?

Jag är intresserad av dramaturgi, men då är jag inte bara intresserad av hur en bra historia byggs upp, utan också någon sorts typologi över vilka olika slags berättelser som finns. När nyhetsförmedlarna börjar bygga dramaturgiskt medvetna berättelser av nyhetsstoffet måste det vara en uppgift för t ex bibliotekarien att visa detta. Här kommer vi alltså in på sådant som "härskartekniker", retoriska grepp, logiska felslut och andra typer av medvetna eller omedvetna manipulationstekniker, tankefel och misstagstyper. Vad är det för mekanismer som gör vissa berättelser så effektiva? Tänk t ex på askungesagan, S:t Göran och draken / det onda mot det goda, vi mot de andra, skräckhistorien, domedagsberättelsen, hjältesagan, den sedelärande berättelsen, snyftaren...

Vad är det för mekanismer som styr journalistiken, politiken, näringslivet eller den kulturella smaken, och hur uppkommer en "tidsanda"? Vem vänder vindarna? Hur skapas en moralisk panik eller en masshysteri eller masspsykos? Är det förmätet att vilja hitta en systematik för dessa mekanismer?

Om en av bibliotekariens roller är att hantera information om information, så är ju en annan att systematisera. Dokument är bara en typ av information som kan systematiseras. Att skapa ordning ur kaos är helt enkelt bibliotekariens uppgift i samhället.

Carl von Linné hade således, med denna definition, en bibliotekariesjäl.

Jag läser i Den svenska litteraturen (bd II) om Linné som på sin ålderdom försökte systematisera olika former av "gudomlig rättvisa", dvs hur syndarna får sina rättmätiga straff... "Förblindad av denna ordningslidelse", detta "tvång att finna sammanhang och system"...

Ja, tanken svindlar förvisso, men kanske bör man vara på sin vakt mot överdrifter även på systematikens område!?


Och förresten: 

En sanning kan behöva ändras

Skrönor för vår tid

Lätt att se att fakta ändras

Nya meningar tar vid ...

(Callis, Oakey & jag)


... Är det ett hot eller en möjlighet?