Jag har alltså läst en liten antologi som jag hittade i en välgörenhetsbod här i stan; En dikt av... (från 1992, En bok för alla). Det är en antologi där 12 poeter presenterar och kommenterar varsin egen dikt. Och jag frågar mig - vad är "grejen" med modern dikt?

Av de 12 dikterna är inte någon rimmad (fast Bodil Malmsten levererar några rim när hon ska förklara varför hon vägrar förklara sin dikt!). Av de 12 författarna är det numera bara tre (Tua Forsström, Ingela Strandberg och Magnus William - Olsson) som fortfarande verkar vara verksamma i poesibranschen. Fem är döda.

Siv Arb kommenterar att det som var personligt för författaren kan ges allmängiltiga tolkningar av läsaren.

Ernst Brunner intresserar sig för förhållandet mellan tillvarons yta och djup, spänningen mellan vad ögat ser och vad det egentligen är.

Tua Forsström funderar över om poesin "kan drabba oss i en särskild skärningspunkt mellan tanke och känsla - om de två nu går att skilja åt". Carl-Erik af Geijerstams återkommande motiv är det självklaras gåtfullhet.

Kay Glans menar att dikter är "fönster ut till den gåtfulla världen, och ett fönster skall vara klart". Han är "misstrogen mot poeter som skapar komplikationer på ytan". Och han fortsätter "verk skall kunna stå på egna ben. Det finns en mängd poesi idag som verkar skräddarsydd för de akademiska uttolkarna, som i sin tur naturligtvis prisar den konst som motiverar deras existens". Se där - en av tillvarons och kulturens inbyggda, dolda mekanismer! Glans skriver intressant och entusiasmerande om sitt skrivande. Kontrasten till Bodil Malmsten är närmast dråplig:

"Om dikten kunnat förklaras hade hon sluppit skriva den. (...) Det finns inget att säga om dikten utom dikten, vad övrigt är är verslära, vanära, plikt, skuld, skam, katekes." Reaktionen kan te sig lika mogen som en treårings trotsanfall, men kanske menar hon att dikten är avsedd att vara öppen för läsarens tolkningar, och att då "förklara" den skulle motverka syftet eller läsarens spelrum.

Ulla Olins dikt rör sig mellan det vardagliga och det existentiellt gåtfulla. Ja, märker ni hur ofta termen "det gåtfulla" dyker upp i dessa sammanhang... Är det normalt för poesi eller ringer en varningsklocka? "Det är inte bara pengar som är makt, också ord är makt. Poesin är till för att hjälpa alla med sådana ord."

Ändå är det kanske Lennart Sjögrens text som fascinerar mest. Han börjar där Brunner och af Geijerstam slutar, med förhållandet mellan yta och djup, hur t ex naturen betraktad på avstånd kan te sig som en idyll av rofylld harmoni, men där det, när man kommer närmare, försiggår en grym kamp på liv och död mellan individer och arter. Med våra mänskliga samhällen kan det vara likadant. Men därifrån hoppar han till sin förundran och beundran inför de genuint goda människor som faktiskt finns, de som genomskådat all världens brister och uselhet men ändå inte förhärdats till hårdhetsfilosofi och cynism.

Magnus William-Olsson, då till sist; trots att alla ord är bekanta så begriper jag inte ett skvatt av hans vers. Vad är meningen? Dadaism? Mycket riktigt finns det ingen mening. Vad dikten "handlar om kan jag inte säga (...) Jag har inget budskap att förmedla." Istället vill han att dikten ska läsas högt. Och mycket riktigt, det visar sig då att den är full av allitterationer, av tjusiga klanger, "något bortom det vi vanligen tror språket om att förmedla". Jaha. Okej. Men finns det verkligen läsare som anser att det är värt besväret, tiden?

Form, innehåll, klanger. 11 författare som satsar allt på innehållet, en på klangen, ingen som bryr sig om att utnyttja poesins traditionellt starkaste medel, rim och rytm. Ingen som ens försöker kombinera medlen. Jag tycker faktiskt att det är mycket, mycket märkligt. Man kan ju fråga sig om estradpoesin förändrat landskapet de senaste decennierna.

Slutomdöme: verserna var det inget särskilt med, men förklaringarna var i många fall riktigt bra!