Jag gör ett litet omtag från förra postningen...

Ekenbergs text sätter på ett utmärkt sätt fingret på författarnas ängslighet för kritiken, att uppfattas som låg kvalitet, att inte vara tillräckligt "hipp" eller provocerande. Eller läsarnas undfallenhet för det dunkla och svårbegripliga. Rädslan för att bli betraktad som dum i huvudet om man erkänner att man inte begriper obegripliga texter. Att säga att "kejsaren är naken" kräver rejäla portioner självförtroende. Hellre då tro på prästerskapet, uttolkarna, litteraturvetarna, tidningsskrivarna, konsulterna, de som hittat en uppgift i att förklara hur texterna ska tolkas "korrekt", i symbios med författarna (eller konstnärerna eller vetenskapsmännen) och skilja fint från fult, sanning från lögn.

Äh... Ta en av våra mest antologiserade texter:

Någonstans inom oss där benen har vitnat

efter forskares och tvivlares nedsegnade törst

till förnekat glidande

                              till förseglat vikande

                              O moln av tröst!


Vad är detta om inte obegripligt trams!? Ett försök att utnyttja människors svaghet för sådant man inte begriper. "Det måste ju finnas någon stor djupsinnig tanke förborgad som lilla jag är för dum för att begripa"... liksom. Och så kanske man anmäler sig till en kurs eller köper en bok för att komma in i de insattas gemenskap. Och ju mer tid och kraft som lagts ner i projektet desto svårare att erkänna att allt bara bygger på luft. 

Att sedan det dunkla kan sätta fart på fantasin, associationernas flykt, är på samma gång "också en aspekt" och "en annan sak".

Det är ju en sida av saken.

Å andra sidan. Det finns ett ifrågasättande av dramaturgin i detta som i grunden är sund och framåtsyftande. Mogensens GP-reportage 7/7 illustrerades med en faktaruta om dramaturgi ur Håkan Bravingers Dramaturgiskolan. Punkt 2 lyder exempelvis: 

 Hitta din konflikt. Tänk efter: håller din konflikt för en hel bok? Alla berättelser har två motpoler – kärlek/hat, ensamhet/gemenskap, krig/fred. Under berättelsens gång ska konflikten mellan dessa trappas upp och bli mer intensiv. Det är viktigt att du har koll på vilka som är dina motpoler och vad som är din konflikt.

Det där kan ju se övertygande ut; man tänker: "Åhå, att jag inte sett detta tidigare!? Alla spännande texter måste ha en inbyggd konflikt!"

Men är det verkligen så absolut? Allt annat från de gamla grekernas tid har ju omprövats och förkastats, varför skulle just Aristoteles dramaturgi vara ofelbar? Måste vi leva i en kultur som är konfliktfixerad? Måste alla Bamseepisoder vara konfliktdrivna? Måste en askungesaga innehålla elaka styvmödrar och styvsystrar? Räcker det inte bara med att den bortkomne tönten i den lustiga hatten slår hela världen med häpnad och vinner hela kungariket ?

Och hur är det med motsättningen mellan gott och ont? Är vi på väg att komma bort från den ungefär på samma sätt som... ja, klasskampen?

Ur Goda omen (Pratchett & Gaiman):

[Crowley] ryckte på axlarna. "Varför sitter vi förresten och ältar det här med gott och ont? Det är ju bara namnen på sidorna. Det vet vi ju." [...]

Helvetet var inte någon väldig reservoar av ondska, lika litet som Himlen, enligt vad Crowley ansåg, var någon godhetens källa, de var bara olika sidor i det stora, kosmiska schackspelet. Den äkta varan, den verkliga godheten och den verkligt fasansfulla ondskan, finns i det mänskliga medvetandet.

...Vilket i så fall skulle återföra oss till den gamla motsättningen mellan äkta och falskt... 
Och vill man skapa en bättre dramaturgi än Aristoteles måste man ju först veta vad den gamla går ut på. Samt inse, som både Ekenberg och Crowley antyder - att vår eller skolans uppgift är att lära oss skilja mellan äkta och falska konflikter. Konflikten i sig är naturligtvis varken bra eller dålig, den är bara ett redskap, precis som journalistiken, tekniken, retoriken eller politiken.