Jag läser vidare i Den svenska litteraturen... märkligt nog skrivet Den Svenska Litteraturen; lika språkvidrigt som smaklöst, jag antar att det är den grafiska formgivaren som tillåtits löpa amok.

Hursomhelst: Sent 1700-tal; förnuftets, upplysningens epok håller på att ersättas av romantiken. Här finns ett utmärkt stycke av Horace Engdahl om den sentimentala eller känslosamma texten som blev tidens mode. Det är de starka känslorna som anger tidens ideal. Att kunna framkalla gråt och skratt var viktiga kvalitetsmarkörer. Medlidandet var en känsla eller karaktärsdrag som tidens författare gärna utnyttjade eller exploaterade. 

Tidens populära teman var, för det första, Trängda, oskyldiga unga kvinnor i nöd (förförare, elakt folk, naturkatastrofer etc), för det andra, familjeband (t ex återförening eller försoning mellan föräldrar och barn), samt, för det tredje, generositet (endera i form av bortskänkande av egendom eller förlåtelse). Engdahl skriver:

"De känslor sådana scener rörde upp riktades både utåt och inåt. Dels var de en del av en medlidandemoral, byggd på idén om hjärtats naturliga godhet. Dels var de en form av självnjutning. En raffinerad narcissism blandar sig i intresset för de olyckliga. Genom att följa den utsatta möns öden, genom att bevittna familjebandens (och fadermaktens) bekräftelse, genom att delta i förlåtandet av brottsliga, gavs läsaren eller åskådaren tillfälle att uppleva sin egen godhet. Det är grunden för all sentimentalitet. Denna upplevelse påkallar inte aktiv handling utan snarare ett förnyat försjunkande i känslor, och är därför idealisk som litterär stimulanskälla" (1988/1997, s. 167).

Vare sig medkänslan är äkta eller en självförhärligande fasad så är den tydligen, tycks Engdahl mena, en företeelse som textförfattarna, då som nu, kan utnyttja och därmed skapa ett sug efter liknande texter och upplevelser. Engdahl frammanar ju närmast en bild av läsaren som en godhets- eller känslonarkoman. Samtidigt är väl också medkänslan en medfödd, naturlig del av vår mänsklighet, vår mänskliga natur. Det gör den också så tacksam att utnyttja. Och i förlängningen kan man fråga vad som händer med en medkänsla som ofta blir utnyttjad.

Nå, hur skriver vi för att spela på de sentimentala strängarna idag? En huvudperson som det är lite synd om - kan väl lika gärna vara ett gulligt djur med stora ögon (Disney) eller miljön, regnskogen etc. Eller de stackars flyktingarna eller vemsomhelst som inte är medelålders svenska män.

Familjeband fungerar ju fortfarande. Tänk på Mamma Mia, "Jag och min far " eller "Strövtåg i hembygden". Ja, om det är sentimentalitet vi eftersträvar fungerar det kanske även med hembygd, hemlängtan, saknad och nostalgi. Schablonbilden av den finska sentimentaliteten är ju just sådan.

Förlåtelse fungerar säkert fortfarande men det är kanske tveksamt om materiell generositet har samma effekt i dagens överflödssamhälle. Kan man tänka sig några andra, tidsenliga former av ädelmod (för textproducenter)? Å andra sidan har vi ju hela organisationer som gjort det till sin affärsidé att  trigga och ta hand om ädelmodiga, samhällsengagerade personers generositet.

Jag har även läst en recension av en avhandling av Karin Strand: "Känsliga bitar"  - om sentimentala schlagertexter, med exempel som Sven-Olof Sandberg, Bertil Boo och "Snoddas" Nordgren. De tillhör ju redan en annan tid, men jag vill ändå gärna slå ett slag för "Snoddas" vän och artistkollega Arne Qvick som liksom förmår ta sentimentaliteten till nya nivåer, hör t ex denna länk . Strand tillägger naturromantiken som ett viktigt tema för den sentimentala schlagern, vilket även är ett vanligt tema i Qvicks repertoar.

Så, försök nu skriva en dikt utifrån de teman vi tagit upp, eller en fiktiv journalistisk text som talar till läsarens medfödda sinne för medkänsla.