Jag har ju länge letat efter någon sorts förteckning över vad man egentligen menar med begreppet "medielogik".

Jag har hittat några ledtrådar i ett par texter ingående i Martin Kylhammar, Jean-Francois Battail (red): På väg mot en kommunikativ demokrati (2003).

...journalistiken [har] under de senaste åren professionaliserats och institutionaliserats, vilket innebär att en viss medielogik till stor del styr villkoren för journalistiken. Med medielogik avses då att vissa journalistiska arbetsvillkor och tänkesätt - bl a konkurrenstänkande, tidspress, utrymmesbrist, villkoret att så många som möjligt ska förstå osv - gör att innehållet bl a utmärks av tillspetsningar, förenklingar, polariseringar, personifiering och dramatisering ,,, (Svensson Limsjö, s 160-161).

Uppräkningen tycks främst härröra från Francis Sejerstad i samma antologi, s 99 och 102, Sejerstad förklarar att detta är tekniker för att fånga uppmärksamhet, men istället för personifiering och dramatisering nämner han konkretisering. Vad menas då med konkretisering?

Medievridningen innebar, som vi var inne på, en dramatisering genom en koncentration på det individuella livet och den konkreta händelsen De stora samhällsfrågor som bara kan fångas in med abstrakta kategorier blir liggande i skuggan (Sejerstad, s. 111).

Ha! Koncentration... Minns ni tiden när vi koncentrerade oss på saker, innan "fokus", "fokusera", "fokusering" invaderade språkarenan...

I ett annat stycke om debattprogram i tv heter det:

Man har också kritiserat programmens inriktning på enskilda personers erfarenhet. Faran med detta anses vara tvåfaldig. Om alla frågor personifieras riskerar vi dels att förlora förmågan att underhålla idéer, att generalisera från vår egen till andras erfarenhet, att tänka abstrakt; dels att se den  individuella erfarenheten som den primära källan till sanning. (...) Risken skulle alltså vara att programmen individualiserar vad som borde förstås som sociala frågor (Svensson Limsjö, s. 148).

De debatter som iscensätts vilar enkelt uttryckt i någon mening på motsättningen mellan "folket" och "makten" (s. 153).

Den ensidiga inriktningen på kritik, skuld, ansvar och avslöjande verkar också resultera i att det negativa och problematiska blir en given utgångspunkt för att diskutera samhällsfrågor. Man kan naturligtvis ifrågasätta om  alla intressanta samhällsfenomen måste behandlas som problem där risker framhävs på bekostnad av möjligheter (s. 159)?

[Eftersom missnöjda och kritiker] alltid ges förtur och fungerar som utgångspunkt i programmen verkar kritiker på förhand ha ett mer gynnsamt utgångsläge än personer som positivt förespråkar olika beslut och förändringar (s 160).

Och med citat från Martin Kylhammar:

Vi lever i en tid då utvecklingspessimisterna och civilisationskritikerna systematiskt gynnas. De klassificeras aldrig som naiva, utan antas både ha genomskådat lögnerna och vara de svagas verkliga försvarare... (s. 160).

Allt detta blir en grogrund för att samhällsdebatt och politik uppfattas som olustbetonade, det göder bilden av "de goda journalisterna" som vår enda räddning undan "de onda makthavarna" och som i förlängningen leder till politikerförakt, alldeles oavsett politikernas eventuella fel eller förtjänster.

På tidningsfältet diskuteras följderna av att tidningarna avpolitiserats i så motto att de gamla ägarna ofta hade politiska syften med ägandet, medan de nya mediekoncernerna enbart har kommersiella mål.

Vad händer när en förutsättning för själva tidningsverksamheten blir att man går till en publik inte för att vinna gehör för sitt uppmärksamhetsfokus och sin ståndpunkt utan för att efterhöra vilket uppmärksamhetsfokus och vilken ståndpunkt som önskas? Jo, det händer att själva det samhällsformande samtalet blir behärskat av det populäras dramaturgi, underställt kravet på att vara god underhållning. Informationsspridning och meningsutbyte blir alltmer intimiserade, inriktade på person och inte på sak. Man ska ha ansikten och ögon i en tidning. Skall det vara sak, bör den vara enkel och lättfattlig. (...)

Åsikter lyfts fram inte om de är omsorgsfullt argumenterade och välgrundade utan om de är sensationella och framförda av en person som tilldrar sig intresse... (Luthersson, s. 173-174).

Och med hänvisning till Bourdieus pamflett om tv:

Konformism, banalisering, brådska och bildningslöshet följer med kommersialiseringen, med hänsynstagandet till det populäras dramaturgi (s. 176).

Banalisering, t ex att det vidriga och udda framstår som banalt och gängse. Vidare med hänvisning till Göran Sommardal:
[Medierna försöker] inte ens rapportera om och komma till klarhet med verkliga händelser. I stället söker man (...) efter illustrationer till ett antal grundberättelser vilka man vet är publikknipande. Genom själva sitt genresortiment förvränger man verkligheten, bekräftar man fördomar om den.

Och vidare:
Vd:n för en kommersiell tv-kanal punkterade en gång för några år sedan min naivitet med sin cynism. Han berättade att det för honom gällde inte bara att locka en stor publik utan till yttermera visso en sådan publik som attraherade annonsörer, köpare av reklamtid. Och den publiken är ung och lågutbildad. Äldre och högutbildade människor påverkas inte så mycket av reklam. Deras konsumtionsmönster ligger fast, och deras grundinställning är mer kritisk. Verksamheten var med andra ord inriktad på att svara mot intressen och prioriteringar inte hos upplysta medborgare utan hos mindre upplysta och oupplysta. Obildning var norm och ideal (Luthersson, 179-180).