Jag har läst Göran Hasslers diktantologi Århundradets ordmusik (1991), utgiven av En bok för alla. Det är ett 50-tal poeter som debuterade under 1900-talets första halva som presenteras. Boken har naturligtvis både förtjänster och mindre lyckade drag. Redaktören har ansträngt sig att hitta passande illustrationer till varje uppslag, oftast från bildkonsten, och han ger en kort personlig introduktion till varje konstnär och de presenterade dikterna. Det är utmärkt och ger ofta god information.

Däremot kan jag ju tycka att en antologi med titeln Århundradets ordmusik även kunde förväntas ha med texter som skrivits för musik, men så är det alltså inte. Om man nu är intresserad av att läsa århundradets bästa texter i versform, de texter som bäst tolkat eller påverkat en tidsanda, då har åtminstone jag en känsla av att det är till de tonsatta texterna man bör gå. I många fall är det ju just därför att de är så bra som de blivit tonsatta. Hassler försvarar sig på följande sätt:

Många gånger har jag förebråtts för att jag inte tagit med tonsatta dikter och visor. I och för sig är det självklart - det handlar ju om ordens musik - inte tonernas. det skall ju också kunna läsas högt. Går det att recitera t ex Calle Schewens vals utan att melodin tar över hur man än anstränger sig? Många gånger försvinner ordens skönhet i tonernas slagskugga.

Det kan han ju tycka förstås och om jag eller du tycker annorlunda får vi väl skriva den boken själva. För övrigt är jag inte särskilt förtjust i urvalet heller. Det är få dikter jag tycker är riktigt bra, och jag slås av hur många som tycks handla om döden. Urvalet torde knappast kunna övertyga ungdomar om den svenska modernismens storhet.

Intressant är däremot förordet där Hassler formulerar sin kunskapssyn på följande sätt:

"Tro inte på allt som är sant" - det är en devis som är värd att ta till sig och fundera över. Allt för många sanningar har fått styra och leda utan att ha andra kvaliteter än just att vara "sanningar". Mycket av eländet i världen beror på att man förblindats av enskilda sanningar utan att vara medveten om att de inte har kvar sin sanningshalt om de feltolkas eller sätts in i felaktiga sammanhang.Tio rena sanningar kan bli en fet lögn - det beror på hur man buntar ihop dem. (...) Med poesi kan det vara tvärtom. Några fantastiska, osannolika och verklighetsfrämmande infall kan, sammanställda till en dikt, ge kristallklara sanningar med knivskärpa i konturerna.

Och med exemplet Picassos målning Guernica hävdar han att

Tidningsreportage, intervjuer, ögonvittnesskildringar och historiska avhandlingar, byggda på fakta och vetenskapliga sanningar, har inte kunnat visa den sanna bilden av vad som verkligen hände så intensivt och slående som den konstruerade fantasibilden gjorde.

Poesin är hävstången som kan ge oss en djupare mening och andra perspektiv än de sanningar som enbart prosaiskt och i inskränkt bemärkelse är "sanna".

Nyckeln för både poesi och annan verklighetsbeskrivning är att de skall vara betydelsefulla - att de ska angå oss och vara viktiga. Uppfylls inte det kravet är sanningen, vare sig den är prosaisk eller poetisk, meningslös.


Tillägg. Helt utan samband med kunskapssyn men dock till frågan om ord och musik skulle jag vilja citera berättelsen om Gläns över sjö och strand från Bevingat (2000).

Tonsättningen gjordes av Alice Tegnér till en julavslutning i Djursholms läroverk där Viktor Rydberg var inspektor.

Mitt i sången kastade jag en blick på Viktor Rydberg. Vad tyckte han? Vad tänkte han? (...) Då ser jag att hans ögon är tårfyllda och att ett par stora tårar sakta tillrar ner i bäverkragen på hans päls. Hans gripenhet glömmer jag aldrig. (...) och då jag frågade om han tog illa upp att jag måst göra några små ändringar i texten svarade han: "Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom förrän den sjunges."