Det har precis kommit ett nytt examensarbete från BHS (eller vad de numera kallar sig...)

"Vårt gemensamma intresse: en diskursanalytisk studie om synen på läsning i svensk dagspress hösten 2019 " (klicka för direktlänk) av författarna Julia Granberg och Elin Vilhelmsson.

Ja, ni ser ju själva, dagspressdebatt hösten 2019 och läsning... Varför är det inte mitt namn som står som författare??? Somliga får saker uträttade, andra kommer aldrig vidare i tillvaron... 

Det är en välgjord studie som iåförsig inte gör någon vidare reflektion över sammanhanget och orsaken till den debatt som fördes i höstas, dvs Ungar och medier 2019, som jag skrev om här  och här .

Som man lätt kan konstatera av de länkar jag gav i höstas handlade debatten i hög grad om skärmarna som potentiellt hot mot läsningen. Men i dessa texter fanns förvisso massor av goda argument för läsningens värden. Att göra en sammanställning av dessa argument är ju en lysande idé. Samtidigt kan man kanske fråga sig om inte debattens fokusering på skärmarna hade varit värd en egen studie.

Författarna har valt att inskränka sig till debatten i de fyra stora Stockholmstidningarna och de hittade 40 artiklar för ändamålet genom sökordet *läsning* på databasen Mediearkivet.

Granberg & Vilhelmsson har en utmärkt litteraturstudie på sid. 7-10. Sedan hoppar man med fördel till resultatavsnittet, där citat ur debatten ges, uppdelade på tre "diskurser", dvs  i det här fallet argumentationslinjer som de tyckt sig urskilja, nämligen argument för läsningens nyttighet som medel för andra nyttor, en s k "instrumentell diskurs", s 18-20, sedan argument för läsningen som egenvärde, "essentialistisk diskurs", s 21-23, och till sist en "alarmistisk diskurs", s. 25-28, som uppmärksammar de aktuella hoten mot läsningen. Upplägget har både för- och nackdelar. Det är egentligen inte tre olika förhållningssätt eftersom det finns starka kopplingar mellan de instrumentalistiska och de alarmistiska perspektiven, citat, s. 32:

 Den alarmistiska och den instrumentalistiska diskursen har ett symbiotiskt förhållande till varandra: medan utsagor inom den instrumentalistiska diskursen framhäver läsningens betydelse för samhällets fortskridande, uttrycks inom den alarmistiska diskursen stark oro inför minskad läsning, som relateras till en samhällelig tillbakagång.

Dvs det kan vara rimligt att för överblickens skull skilja positiva och negativa nyttoargument men man bör inte av terminologin förledas glömma att de egentligen verkar i samma riktning.

I skolans värld har ju lärarna gärna lagt tyngdpunkten vid läsningens nyttor, medan det många gånger blivit bibliotekariernas lott att försvara läsningen som nöje.

Studien pekar också på skillnader mellan dagspressdebatten och vad forskningen intresserat sig för i sammanhanget.

Ett exempel på texter som ingår i studien är Karin Olssons Bokslukarnas tid är förbi. Med tidstypiska referenser till mediekunskap, polarisering och bildningsluckor.

En lysande text som inte ingår i studien har jag hittat i Karlskoga Tidning 21/9 -19, Catarina Lindström: Läsning måste vara en del av livet. En provkarta på instrumentella argument, inklusive en förklaring på ordet essentiell!