För något år sedan hade jag planer på att skriva en post om åsiktsbubblor med utgångspunkt i Åke Ortmarks bok Jasägarna (1996). Nu noterar jag att Cecilia Blomberg på GPs ledarsida skrivit just den text jag tyckte behövdes. Klicka här GP 27/12 .

Texten får mig att tänka på en anekdot som Peter Kadhammar berättade i Aftonbladet 20/11 -19, låst och den är egentligen för politisk för att vara ett riktigt bra " skolexempel", men en tänkvärd berättelse är det dock:


Direkt efter tsunamin i Thailand julhelgen 2004 skyndade ambassadör Jonas Hafström från Bangkok till katastrofområdet. Han gjorde allt en ambassadör ska göra och lite till. På förödda vägar arbetade han sig fram genom ett landskap där husen var raserade och kroppar låg kringslängda. (...) Han lyckades få igenom ett samtal till utrikesdepartementet i Stockholm. Han kopplades in till sin chef, den socialdemokratiska utrikesministern Laila Freivalds. Hafström bröt samman när han berättade vad han sett.

Han grät i telefonen. (...) Regeringen hade fått en dramatisk förstahandsrapport men reagerade inte. Det var en gåta.

Jag fick ett svar en tid senare när jag frågade en gammal socialdemokratisk insider.
Svaret var enkelt. Ambassadör Hafström hade tidigare varit utrikespolitisk rådgivare till den moderate statsministern Carl Bildt. Sedan var Hafström kanslichef hos Moderaterna.

En moderat fjant alltså. En av Bildts pojkar. Ingen som en socialdemokratisk minister kunde ta på allvar.
Det lät otroligt men min mycket initierade socialdemokratiska källa argumenterade för att det är så det fungerar. Känslor. Impulser. Avstängning om budbäraren är fel person.


Jag noterar också att GPs ledarsida hade en kunskapsteoretisk text även den 25/12, Olof Hallonstens  Politikerna missförstår vad forskningen kan bidra med : Särskilt inledningen:

 Idag finns stora förväntningar och krav på att beslut av tjänstemän och politiker ska vara evidensbaserade, det vill säga grundade i vetenskap och beprövad erfarenhet.

I praktiken verkar dock sådan evidensbasering alltför ofta handla om att lyfta fram de vetenskapliga rön och slutsatser som råkar stödja den linje eller det argument just man själv förespråkar. Ibland ligger säkert en cynisk ambition bakom: Vetenskapens aura av allmängiltighet, neutralitet, och objektivitet kan användas för att göra ideologiskt eller praktiskt motiverade ståndpunkter närmast oantastliga.

Men den strategin funkar inte alltid. Ibland gör oenigheten inom vetenskapen, och de synbart motstridiga beskeden från expertisen på ett område, att man som beslutsfattare måste välja själv vilken ”sanning” man vill tro på. Då spelar fenomenet bekräftelsebias in: Det tycks vara så att vi människor har en grundläggande psykologisk instinkt att skilja ut, och tro på, de fakta som stärker våra redan etablerade uppfattningar.

Men är då inte vetenskapen allmängiltig, neutral, och objektiv? Knappast.

Ja, sedan kan man ju reflektera över att jag länge haft ett "ont öga" till begreppet "evidensbaserad" och nu tyckte mig få... ja... bekräftelse på vad jag alltid tyckt...