Bibliotekariens roll är ju delvis att behandla information om information, medan det är lärarens roll att ge information. Men som ett exempel på hur man kan använda ett modernt fenomen som youtube i undervisning vill jag nu ge en lektion i ...

Konsten att springa 1500 meter

På en normalstor löparbana (400 m) omfattar ett 1500-meterslopp tre varv plus 300m. Om man vill nå framgång på 1500 m finns det några olika strategier att välja mellan. Valet av strategi är naturligtvis också beroende av löparnas egna kvaliteter. Om styrkan framför allt ligger i snabbheten kan man förväntas gynnas av långsamma lopp och spurtavgöranden, medan löpare med styrkan i snabba sluttider torde gynnas av snabba lopp som drar musten ur spurtkanonerna.

Vidare beror valet av strategi av löparens standard gentemot övriga fältet, dvs om han uppfattar sig själv som bäst, näst bäst, eller bara är med för att göra sitt eget bästa. Låt oss titta på några historiska exempel och låt oss börja med spurtavgöranden. Observera att jag väljer exempel för att visa några taktiska varianter, inte för att hålla spänningen vid liv. Spurtkanonen avfyras i regel vid 200 kvar (typexempel Cacho OS-92 och Coe, OS -84), eller ibland så sent som upploppets början ( Coe OS -80), (dvs Straub försöker en långspurt men lyckas inte skaka av sig Coe). Ett vackert exempel på spurtkanon är också Peter Snells 250 m i OS -64 (överkurs).

"Steget över" spurtkanonerna är sistavarvsrökarna. Där märks framför allt Morcelis Vm-lopp -91, -93 och -95, med -93  som kronan på verket med ett slutvarv på 50,6, (överkurs Mekhissis mäktiga EM-14).

Därefter kommer vi till de som tar till hårdkörning under hela andra halvan av loppet, dvs då löparen går upp till täten med två varv kvar. Det bästa exemplet är OS -68, Keino mot världsrekordhållaren Ryon, tidernas häftigaste 800-metersavslutning, se och lär...

Men om man nu ser sig själv som den starkaste löparen, varför då inte löpa linan ut? Farthållare ("harar") är för veklingar, se och njut - Samväldsspelen 1974. Som Bayi säger i en youtubeintervju - "Fånga mig om du kan!". Ett helt annat upplägg som kan ge samma förlopp är när en betald farthållare i en vanlig arenatävling tillåts sticka iväg och tar chansen att hålla undan, se Bislett 1981. 

Men även om man, rimligt att döma, inte är fältets starkaste löpare, finns det ändå goda möjligheter att vinna. Om den löpare som gör rycket, eller står för farthållningen inte lyckas skaka av sig medtävlarna, så är det ju ändå på upploppet det kommer att avgöras. Vid OS 2000 var väl Morceli rimligtvis den starkaste löparen, men genom att hänga på till varje pris kunde Ngeny ändå ta favoriten i spurten, dvs med ett förlopp snarlikt då Coe vann -80. Ett ytterligare exempel är OS -72, Vaasala mot Keino.

På senare år har det dykt upp ytterligare en taktik. Man går upp till täten, inte för att öka farten, utan bara för att försvara ledningen mot varje utmanare. Vi såg det kanske först vid OS -88. Vid OS 2008 såg vi för första gången i världsmästerskapssammanhang att en löpare som haft täten i loppets inledning också kom att stå som segrare (Kiprop). Och som den logiska förlängningen av OS -88 och -08 fick vi ju senare det märkliga loppet i OS 2016 . Som att hitta den sista saknade samlarbilden som gör albumet komplett!

Antag nu för ett ögonblick att du är en amerikansk 1500-meterslöpare som tror dig om att kunna besegra denna olympiske triumfator Centrowitz. Hur skulle du då lägga upp din taktik? 

Ben Blankenship var just en sådan löpare i samband med amerikanska mästerskapen nyligen, klicka och se vad som hände! Scenariot är snarlikt OS 1928  då finnarna Purje och Harry Larva (alias Harry Lagerström) lyckades utmanövrera en troligtvis överlägsen motståndare.

Om ni följt mina nio länkar torde ni nu vara fullärda experter i konsten att löpa 1500 meter!