Några nedslag från Torsten Thurén - "Orientering i källkritik" (1986). (Thurén har skrivit åtskilliga böcker i ämnet genom åren. Den första upplagan av "Orientering i källkritik" kom 1976.)

Källkritik är inte någon exakt, ofelbar metod att finna sanningen utan endast sunt förnuft satt i system. Varje fall måste behandlas utifrån sina förutsättningar... (s. 2).

Han börjar med att titta på värdeteorier och påpekar vikten av att skilja mellan påståenden om verkligheten och värderingar. 

För det första kan det i klarhetens intresse vara viktigt att reda ut vad som är uttryck för skilda värderingar i t ex politiska debatter (s. 11).

Det andra skälet (...) är att inställningen till oliktänkande påverkas av uppfattningen om värderingarna. Tror man att värderingar kan vara sanna uppfattar man gärna en person med andra värderingar som felinformerad eller onormal. Det logiska blir då att han bör upplysas eller omskolas till de rätta åsikterna. En värdenihilist, däremot, kan avsky vissa värderingar hur mycket som helst, men han anser inte därför att det behöver vara något fel på den som hyser dem. Värdenihilisten har därför anledning att vara relativt tolerant  mot oliktänkande men kanske också en aning sval i sitt engagemang. (...)

Slutligen påverkas människornas verklighetsuppfattning av deras värderingar (s. 12).

Han går sedan grundligt igenom vittnesuppgifters svagheter, uppdelade i nio kategorier:

Vittnet ser vad han väntar sig att se.

Vittnet lägger bara märke till en del av vad han faktiskt ser.

Vittnet tolkar det han ser felaktigt.

Vittnet blir lurat.

Vittnet glömmer och förvränger under tidens lopp.

Vittnet påverkas av andra.

Vittnesmålet har gått i flera led.

Vittnet är beroende av andra källor.

Vittnet ljuger eller förvränger medvetet.


För att kunna bedöma ett vittnesmål måste man alltså tänka på när det avges, vem som avger det och vad han vill minnas (s.33).

Därefter följer ett kapitel om partsinlagor och propaganda som framför allt understryker svårigheten i att göra trovärdighetsbedömningar.

Det är mycket svårt att bedöma vilka uppgifter som är rimliga och vilka fakta som är väsentliga. Till stor del är man hänvisad till mer eller mindre välgrundade gissningar. Och då frestas man lätt att låta sin verklighetsbild präglas av värderingar och önsketänkande (s.52).

Och som belägg för hur alla urval är vinklade följer nu ett citat med direkt relevans för min käpphäst om det tveksamma i samhällets HU-mani:

Somliga experter påstår att jordens naturresurser snart är uttömda, medan andra spekulerar om ett framtida överflödssamhälle.

Det tycks finnas experter som ställer sig bakom de flesta politiska förslag (s. 53).

Det motsatta gäller förstås också, dvs att impulserna kommer från forskare eller "experter" och finner genklang hos politiker... och det går knappast att tänka sig något som är så dumt att det inte på fullt allvar hävdats av någon professor...

Man måste välja perspektiv när man ska berätta något (s. 63).

Det är (...) möjligt att ge nästan vilken bild som helst av vad som helst med hjälp av enbart korrekta fakta, om man enbart väljer de fakta som passar en själv (s.64).

Flera perspektiv ger en fylligare bild (s.66).

Vill man få ett allsidigt urval av fakta är två partiska berättelser vanligen värdefullare än en som ger sig ut för att vara opartisk, även om den senare är lika utförlig som de två tillsammans (s.67).

Det finns inga pålitliga källor. Den som talar sanning ena gången kan ljuga den andra. Varje berättelse måste behandlas för sig, och man måste förutsätta att alla kan ljuga eller förvränga hur pålitliga de än verkar (s.72).

Bokens första hälft avslutas med tre exempel: Baltutlämningen; fallet med CJL Almqvists reverser (och förgiftningsförsöket), samt fallet Cederholm.