Åh, vilken härlig julklapp jag fått! Så här var det: I samband med julmarknadsdagen här i stan i början av månaden tittade jag till skivhandlarens utbud i de backar han ställt ut på gatan. Där fanns det mesta och det bästa av svenska cd-skivor från de senaste decennierna till ett mycket fördelaktigt pris. Så jag gick hem och beklagade min nöd för familjen: om den oemotståndliga samlingsskivan med den oemotståndliga artisten till det oemotståndliga priset som jag sett... (djup suck)... "och snart är det jul..."

Och tänka sig - det tog skruv! Så numera är man lycklig ägare av cd:n "Lena 20 år" (utgiven 2007).

Jag såg henne första gången sommaren 1986. Jag hade fått mitt första riktiga jobb - som bonddräng (lantarbetare) hos en kobonde i Hoverberg i södra Jämtland, hon var ute på sin första turné och hade en spelning i Svenstavik. Jag tror jag cyklade dit. Hon var ju folkparkssommarens bästa "dragplåster" den sommaren. Hon var Lena - 20 år, jag var 21 och mycket mottaglig för... äh, ja, Torgny Söderbergs texter i Lenas mun.

Andra gången jag såg henne var i Stockholm i början av 90-talet. Hon hade nu övergett svenskan för engelska texter och blivit Lena Ph - agent 006, med show på Hamburger börs. Efter föreställningen skrev jag ett kort brev till henne på det jag råkade ha till hands, jag tror det var programbladet, där jag tackade för underhållningen  men beklagade mig över utrikiskan. Jag tyckte det var ett misstag, "utlänningarna har ju redan Madonna som sjunger på engelska för dem, de behöver dig inte, men vi svenskspråkiga har bara dina två första skivor!" Brevet gav jag till en tjej i garderoben som lovade förmedla det. Och som alla vet gick Lena sedan tillbaka till svenskan och har sedan bara sjungit engelska på några enstaka snabbt glömda låtar. Hela svenska folket torde således stå i djup tacksamhetsskuld till mig...

Skivans bästa låt tycker jag "Han jobbar i affär" är. Jag hörde en gång i radio någon påstå  att "Han jobbar i affär" faktiskt handlar om, eller inspirerats av, Per Holknekt, "skejtaren som blev med klädmärke" och Lena. Detta skulle kunna vara ett exempel på en historia som är för bra för att kontrolleras. Å ena sidan förefaller den föga sannolik, men å andra sidan vore det ju en bra historia, med ett sagoskimmer över sig. Tre möjligheter: endera är det faktiskt sant, eller så är det bara påhitt eller så var det en påhittad historia som liksom blev sann i efterskott. Sådana här "berättelser om berättelsen" är ganska attraktiva att sprida, både för artisterna och journalisterna som ju har till yrke att berätta historier om artisterna, och för publiken ger berättelserna en extra krydda att hänga upp sitt intresse eller beundran på. Det finns liksom inga motkrafter som har något intresse av att "avslöja" osanna berättelser och myter om människor och verk inom underhållningsbranschen. Men befinner man sig i en informatörsroll bör man nog vara uppmärksam på detta och kanske låta en viss skepticism vara ens grundhållning.

Man vill att ett rykte eller en obekräftad händelse ska vara sann, bara för att det är en god historia eller för att den passar in i ens egen världsbild eller ens egna fördomar... eller i mediebilden av en kändis.

Ha detta i tankarna även när ni ser t ex fotbollsspelaren Zlatan i reklamfilmer och reportage låta sig framställas som... tja, Sveriges svar på Muhammad Ali. Eller mediabilden av USA:s president... Tänk först, dela sen.

Sensmoral: Det kan vara lika svårt att skilja underhållning från fakta som att skilja på påverkan och fakta.