Lena Andersson skrev i DN 23/11 (låst) en ledartext "Om naturen ges rättigheter har även tumören rätt till ett värdigt liv". 

Några citat:

Särskilt sårbar är progressiviteten [dvs "progressiva" personer och rörelser] för argumentet att de frihetskämpar som historiskt velat utvidga rättigheter till nya grupper alltid har mött motstånd från konservatismen som hävdat det absurda i det. Eftersom bromsklossarna nu anför samma sak om naturen måste även denna reform vara rätt, är det lätt att tänka.

Men med rättigheter är det nu en gång så att idén fullbordades i den stund de tillerkändes hela mänskligheten. Att "utveckla" idén är att omintetgöra den och att låta den övergå i en väsensskild form, ty ömsesidiga rättigheter är med nödvändighet en metafysik av människan för människan. På något annat sätt kan det inte vara utan att idén upplöses i självmotsägelse. Rättigheter är helt sammanflätade med människans beskaffenhet som förnuftsvarelse, hennes intellektuella kapacitet till det imaginära, symbolen, det ännu blott föreställda. (...)

Rättigheter är således inte vad naturen ska tillerkännas, för rättigheter innebär förpliktelser. Det åligger oss att inte försura floden och förstöra dess betingelser, men det är en överenskommelse mellan människor och behöver kallas något annat än flodens rättigheter. (...) 

 Så naturens rättigheter är ingen rörelse att kasta sig i famnen på i tron att man ansluter sig till suffragetters och slaverimotståndares kamp.

Lenas artikel får svar av Henrik Hallgren på rörelsens hemsida.  

Ett i sammanhanget viktigt påpekande gjorde Lena Andersson en månad tidigare i DN 26/10:

Abstraktionsförmågan gör oss till människor, förmögna att sortera och inte bara flyta runt bland impressionerna.

För det är ju just abstraktionsförmågan, som en följd av språket och förnuftet, som gjort rättigheter för människor möjliga. Rättigheter är en abstraktion. Om jag vill ha rätt till liv, frihet, egendom och yttrandefrihet etc så har jag skyldighet att respektera att andra människor har samma rättigheter. Rättigheter och skyldigheter hör ihop som myntets fram- och baksida.


Vad förespråkarna för naturens eller djurens rättigheter då alltid skjuter in sig på är att vi ju givit rättigheter till barn, senila och gravt förståndshandikappade.
Detta argument granskades av Ingemar Nordin i Djur är inte människor (1997), se särskilt s. 38-39 och kan sammanfattas: "Aphjärnan har inget utvecklat förnuft därför att den saknar (har inte) förnuftsfunktionen, den gravt senildementa mänskliga hjärnan däremot har förlorat sitt utvecklade förnuft därför att dess naturliga  funktion har blivit skadad. Det är tyvärr - eller hur man nu vill se det - en ren och skär artskiljande egenskap" (s. 40-41).

Jämför också Lena Anderssons benämning "överenskommelse mellan människor" som något som tydligen bör förstås som något annat än "riktiga" rättigheter. Man kan kanske även säga att rättigheter till gravt förståndshandikappade är något vi kan "bjuda på" utan att det inskränker på andra rättighetshavares rättigheter, åtminstone i ett välmående välfärdssamhälle, men rättigheter till naturen e.d. kan inte frambringas utan att inskränka människors rättigheter, särskilt då naturbrukarnas.

Men är inte dessa för människan unika rättigheter uttryck för en partiskhet... en "artpartiskhet" , lika klandervärd som rasism etc? Och hur blir det med foster eller utomjordingar? En som utrett detta är bloggaren Henrik Sundholm i sin text Den liberala rättighetsteorin, särskilt del V - tveksamma tillämpningar, se s.11-14 i detta dokument.

Man kan ju också fråga sig varför man inte skulle få vara artpartisk? Att fritt få ty sig till egenvalda gemenskaper, det må vara vi människor, biblioteksbloggare, Skänningebor, Brynässupportrar etc, det är väl ändå en omistlig del av det vi kallar frihet? Så visst måste vi få vara partiska. Men det har ingenting med rättigheter att göra, vilka hänsyn vi är skyldiga att visa andra rättighetsinnehavare. Eller om man så vill - vår rätt att vara gruppartiska får inte gå ut över andra människors rättigheter.

I detta sammanhang bör även Per Svenssons Musse är ingen mus (2001) framhållas för intresserade.