Ja, ursäkta att jag stör en sådan här dag, men har man inget jobb är man ju heller aldrig ledig...

Jag noterar att Patrik Engellau har bloggat om biblioteksstök , en text som egentligen anknyter till min förträfflige kurskamrat Fredriks examensarbete , ja, just han som alltså tog sig genom "nålsögat". Men Patrik inleder sin text med en betraktelse över "Herr Google" som är mycket talande och som jag skulle vilja utveckla. 

Jag hade en gång en parallellklasskamrat som några år senare skulle bli rikskändis som poppmusiker, bland annat genom textraden "Och fråga efter hennes namn, tror jag inte att jag ska. Jag är lite rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra."

Ja, vad kan väl inte ett motbjudande namn ställa till med? Jag måste medge att jag inte är bättre karl än att jag har mycket svårt för den där "herrns" namn. Jag vill helst inte uttala det. Jag höll därför i det längsta fast vid Altavista. Ja, lite spelade det väl också in att "alla andra" utnyttjade honom; är man lite motvalls blir det ju lätt så. Men även jag måste ju till sist erkänna att "Herr G" är mycket duktig, ja, att han rent av är ett klockrent geni.

Det finns en historia från anställningsintervjun som kan illustrera detta. Så här var det:

Jag hade några dagar före intervjun råkat läsa en aforism som jag tyckte kunde vara relevant för skolbibliotekariers arbete. Den påpekade att det finns tre grundläggande frågor: Är det sant (eller falskt)? Är det gott (eller ont)? Är det vackert (eller fult)? (Vilket var min ungefärliga tolkning av vad jag trodde mig minnas av citatet.) Detta försökte jag utnyttja på intervjun och fick då motfrågan - "Vilken utmärkt formulering! Var har du hittat den? Vem har sagt detta?"

Ja, det kunde jag ju inte svara på då och där, men det var naturligtvis en oemotståndlig utmaning för en bibliotekariesjäl och på hemvägen kom jag på att jag måste ha hittat citatet i en tidning från 1894, Dalpilen, som jag läst på nätet, på magasin.kb.se, Hemma hittade jag t.o.m. en anteckning om nummer och sida - 23/11, sida 6 . Om ni klickar på länken hittar ni originalcitatet i tredje spalten. Citatet var alltså återgivet utan källangivelse och frågan var nu vem som formulerat det. Jag gjorde då en sökmotorsökning, dvs jag gick med mitt problem till "Herr G" och frågade honom vad han visste om frasen  "Är det rätt eller orätt? Är det sant eller falskt?" ... och får då ett enda resultat, som alltså leder just tillbaka till min ursprungskälla. Men vilken 1800-talstänkare kunde tänkas ha sagt det? Rydberg? Geijer? Kierkegaard? Men nog var det väl skumt att ingen annan i så fall citerat det på svenska på webben? Kunde det vara en utlänning?

Jag testade då att göra om sökmotorsökningen på den mest otvetydigt lättöversatta delen av citatet: "Is it true or false? Is it beautiful or ugly?" ... och där kom ju svaret... som femte träff i träfflistan kommer  "john Lubbock quote" . Där var alltså svaret: John Lubbock. Jag hade aldrig tidigare hört talas om honom.

Men visst blir man smått andäktig inför en sådan sökmotor?
Jag försökte alltså på anställningsintervjun att hävda att jag var "en jäkel på informationssökning". Det är naturligtvis lika imponerande som att försöka skryta med att "Jag är en expert på att andas"! Att söka information är ju ingen nyckelkompetens eftersom "Herr G" gör jobbet och alla kan utnyttja honom.
Eller som det lät när jag förra året "pryade" på Mjölby bibliotek och frågade en bibliotekarie:
"- Hur ofta händer det egentligen att ni får rena informationsfrågor, alltså sådana som inte har samband med samlingarna?
- Jaa, du, sånt där sköter ju användarna själva numera, vid datorerna... någon gång i veckan, kanske... Fast ibland kommer det en som vill ha hjälp med att lösa korsord!"

"Informationskompetent" - håhåjaja.
Ja, apropå misslyckade försök att imponera så nämnde jag nyligen för min familj just detta att Jakob Hellman gått i parallellklassen till min i gymnasiet. Varken sambo eller barn sade sig ha hört talas om honom...
Tyck synd om mig nu!