Det har skrivits några betraktelser över svenska författare som hellre skriver om tillstånd än har en riktig handling i sina texter: Avstampet var Alba Mogensens reportage i Gp 7/7 "Författarna som väljer bort handlingen."

Därefter följde Amanda Svensson i Expressen 12/7 -  "Handlingskraft", sedan Isabelle Ståhl, Sydsvenskan 28/7 och nu senast Kristian Ekenberg i Mittmedias tidningar 6/8 "Attityden som är ett hot mot romankonsten".

Ett citat ur Ekenbergs text:

En intressant formulering i Isabelle Ståhls kommentar är att hon själv, när hon skrev ”Just nu är jag här”, var rädd att bli sedd som ”barnslig eller löjlig” om hon skulle skriva en roman med en tydligare berättelse. En formulering som är talande för hur marinerat hela det litterära systemet – från författarutbildningar till kritiker – har blivit i den underförstådda uppfattningen att intrig och struktur är pinsamma och förlegade, någonting som möjligtvis kan duga åt Camilla Läckberg. En författare som skriver med en tydligare röd tråd, istället för att gömma sig bakom rökridåer av fragment och svävande formuleringar, öppnar också upp sig för kritik. En mer undanglidande text är svårare att slå spiken i, och det blir istället kritikern som riskerar att uppfattas som ”barnslig eller löjlig”. Nu kanske det framstår som om jag, enligt debattlogiken där man måste antingen vara för eller mot, är en motståndare till ”tillståndslitteraturen”. Inte alls. (...) Det jag vänder mig mot är den falska konflikten mellan språk och intrig. Amanda Svensson har så rätt när hon skriver: ”Som enskild författare måste man naturligtvis följa sitt eget inre driv, hur det än ser ut, men jag kan inte låta bli att tänka att det vore en förlust och ett slags nederlag om vi kollektivt gav upp alla anspråk på att skriva böcker där saker faktiskt sker, utvecklas, händer, kanske gud förbjude till och med löser sig i en fin liten katharsisknut.” Min stora oro, som jag i många texter under det senaste decenniet har vädrat, är att romanen ska gå samma väg som poesin. Lämna kulturens mittfåra och bli en subkultur med en liten skara av närmast sörjande. Gudarna ska veta att det står tv-serier och poddar redo att fylla det tomrum som romanen lämnar efter sig. 

Som också Isabelle Ståhl påpekar i sitt inlägg är ju det här en kritik som egentligen hörts ända sedan modernisterna gjorde sin revolt mot det bestående under mellankrigstiden med dadaism, surrealism etc. Det nya nu tycks vara att "tillståndslitteraturen" ses som en motståndshandling mot berättandet som kommit att förknippas med pr-branschen, att allt ska säljas med berättelser. Isabelle Ståhl:

I dag har narrativ blivit en massproducerad vara och jag känner avsmak inför hur berättelser eller ”storied narratives” kommit att nyttjas cyniskt för att sälja allt från bilar till politik.

 I Gp-reportaget intervjuas ett par skrivarkurselever som t ex säger
 . – Folk pekar på berättelser utan dramaturgi och säger, det där är konst, för att sedan peka på de fulla av handling och säga: det där är hantverk och alltså inte lika fint, 
och en annan elev:
– Det kan nästan vara så att folk koketterar med hur dåliga de är på dramaturgi. 


Observera Ekenbergs farhågor om att romanen "ska gå samma väg som poesin"... Vägen från konkreta ämnen till abstraktioner kan illustreras av rubrikerna i några antologier för ungdom.

Titta på innehållsförteckningen i Dalins diktantologi "Svensk vers" från 1914; den är uppdelad i följande avsnitt:
 Dagens och årets tider
Växter och djur
Ur fantasivärlden
Från barnens liv
Från de vuxnas liv
I svenska bygder
Historiska bilder
Fosterlandet
Tankar och stämningar
Julsånger och legender
Det oförgängliga

 I förlaget Natur och kulturs skolantologi Dikter för vår tid (1977) lyder rubrikerna:
 Nuet och framtiden
Med dikten som vapen
Visor och ballader
Dikter vi aldrig glömmer
Kortdikter från 2500 år

och i Widerberg och Arténs Kärlek och uppror  (1989) heter de:
 Törneodlare, tuggodlare, hudömsare
På stigar går man aldrig riktigt ensam
Jag behöver din kind
Måste gå min egen väg
Tittade ofta på klockan
Lägg ditt öra mot marken
Vad förmår väl en snigel mot en pansarvagn
Att börja leva är att börja dö
Tänk alla miljoner år

 Och Siw Malmkvist skriver i Tunna skivor av mig:
De som skrev texterna på den tiden [60-talet] speglade ofta tidsandan i låtarna och gjorde texter med en liten handling. Det är ofta de låtarna som håller bäst i dag. Numera är det mindre vanligt med berättelser i schlagerlåtarna.