Utöver tanke, form och "kvalitet" finns det ett fjärde plan, ett metaplan om man så vill, som man skulle kunna kalla kvalitetskriterier, dvs de kriterier som etablissemanget (recensenter, priskommittéer, akademier etc) använder för att bedöma en text eller artist eller vad det nu månde vara.

Ja, eller de kriterier som de hippa, de populära, använder för att döma/bedöma sina medmänniskor eller klasskamrater.

Det här förefaller alltså vara ett område som gränsar till grupptrycksmekanismerna.

Jag hittade nämligen en helt lysande text av Jan Gradvall, "Ord och inga visor" (Artiklar, intervjuer, essäer 1981-1994) - härom dagen, se länken sid 57-61, där han tar upp några värdeladdade uttryck som rockjournalister gärna använder sig av, ord som farligt, provokativ, kompromisslös, äkta, rotmusik, rebellisk, gränsöverskridande, och hur olika olika genrer och till och med artister med olika hudfärger bedöms utifrån recensenternas stereotypa föreställningsvärldar om hur bra musik ska vara beskaffad, t ex:

"Hip hop är ett annat och ovanligt tydligt exempel. För att en hip hopartist ska bli tagen på allvar (läs: få positiv kritik) av en vit kritiker krävs det att artisten ifråga är aggressiv, tuff samt skriver starkt samhällskritiska texter. Vi ställer inga sådana krav på rockartister men vad det gäller hip hop är de uppenbarligen absolut nödvändiga för att musiken ska kännas »äkta« i våra vita ögon."

Rockjournalistiken ter sig ju ganska imbecill när man betraktar den ur Gradvalls perspektiv, ändå är den förmodligen inte principiellt ett dugg annorlunda än litteraturens, filmens, scenkonstens osv bedömningshierarkier. Ja, titta t ex på senare års prismotiveringar till barn- och ungdomslitteraturens Elsa Beskow- och Nils Holgerssonsplaketter. Vill man nå framgång får man först ta reda på vad som gäller i branschen. ( Eller på skolgården eller andra "sociala medier".) Sedan får man välja om man ska anpassa sig eller ifrågasätta eller ta strid för andra ideal och perspektiv.

Fenomenets mellanmänskliga form kan t ex illustreras av artisten Jannicke med texter som Aksepterad  eller Svake mennesker / svaga människa.

Eller på vetenskapens område:

Som vanligt finns det skäl att påminna om något av allt det som Goethe meddelade Eckerman. "Så snart man  genom sin vetenskap blivit knuten till en viss dogmatisk åsikt, går det åt skogen med varje förutsättningslös och verklighetstrogen uppfattning", sade han till sin idoge lyssnare: "Världsåskådningen hos alla sådana åt ett ensidigt håll riktade teoretiker har förlorat sin oskuld, så att objekten inte mer framträda i sin naturliga renhet."

Citerat från Peter Luthersson: Förlorare (2014), s. 62.

Svårt att inte tänka på uppsatskursen och hur jätteangeläget det påstods vara att alltid ha en teori att utgå från, att välja vilket perspektiv man skulle betrakta världen ur. Så gör forskare...

Som vuxna bland ungdomar borde vår roll kanske snarare vara att ifrågasätta grupptrycksmekanismer... eller grupptänkande som det kallas i vissa sammanhang.