Jag har en stencil som jag "norpat" från dottern över olika stilmedel, dottern fick den på svenskan i gymnasiet. Den är uppställd som en tabell. De olika stilmedlen står i alfabetisk ordning, och kolumnerna ger "förklaring" och "exempel" och "förekomst". Det är alltså begrepp som "allitteration", "assonans", "ironi", "metafor" etc som förklaras.

Det är ju ett sätt att betrakta verkligheten. Att utgå från begreppen och visa hur de används. Tänk dig så frågesporten Jeopardy; dvs i vanliga frågesporter ställs en fråga, som de tävlande ska ge svar på. Men i Jeopardy är perspektivet omvänt - man får svaret och ska formulera frågan.

En klassifikationsfantast har på principiellt samma sätt att välja mellan att endera utgå från färdiga begrepp och dela upp eller gruppera dem i lämpliga grupper, fack, mappar etc; eller, så utgår han eller hon från verkligheten och frågar sig hur verkligheten och dess berättelser och information kan manifestera sig och hur den lämpligast kan beskrivas och klassificeras.

Jämför bibliotekariens klassifikationssystem med biologins.

Biologins system visar en hierarki, från riken via ordningar, familjer och släkten ner till arter och raser.

Det är en kaotisk verklighet som man försökt ordna upp och satt namn på för att vi ska kunna tänka på och tala om denna verklighet. Eller ge undervisning om den. På samma sätt delar bibliotekarien upp berättelserna eller informationen i en hierarki av allt smalare ämnesområden, t ex i SAB-systemet .

Men har du någonsin sett eller försökt konstruera ett berättelsernas släktträd? På vilka sätt kan en berättelse egentligen skildras? Exempelvis kan ju en berättelse sluta illa - vi kan då kalla den en tragedi. Eller så slutar den lyckligt... men vad kallar vi den då? 

Tragedin kontrasteras ju normalt med "komedin", en typ av berättelse som syftar till att roa åskådaren, att få publiken att skratta. Andra syften kan t ex vara att upplysa eller uppröra publiken, eller anslå en sentimental ton, eller vara spännande osv.  Eller så delar man inte upp efter syften utan efter vilken sorts publik som berättelsen riktar sig till; mellanstadiebarn eller föräldrar eller direktörer... Eller så systematiserar man efter vad den handlar om eller hur lång den är eller vilka berättartekniker som använts. Eller så försöker man kombinera de olika perspektiven till ett riktigt komplicerat klassifikationssystem.

På så sätt kan man ju exempelvis fundera över olika sätt att bearbeta ett känt tema. Man kan ju t ex hitta på en ny berättelse som är uppenbart influerad av en förlaga. Då behöver vi eventuellt ett begrepp för detta fenomen. Vi skulle kunna kalla det "parafras". Eller så kunde vi försöka berätta en roligare variant av en känt tema; det skulle vi kunna kalla "parodi". Om man försöker skriva en tråkigare variant så lär den kanske inte bli utgiven så därför har vi inte behövt något begrepp för fenomenet. Eller man kan låna olika genrers formgrepp till nya sammanhang och kanske kalla det "travesti".

Därmed naturligtvis inte sagt att det skulle vara något fel med att konstruera alfabetiska ordlistor som utgår från begreppen för att förklara dem. Självklart fyller de en viktig funktion. Men ibland kan det vara givande att försöka vända blicken åt det andra hållet också. Det är fenomenen som är primära, som vi behöver kunna utnyttja eller känna igen som propaganda, retoriska eller berättartekniska trick. Att känna till facktermerna är inte nödvändigt för att kunna berätta en god historia, men det underlättar om man vill diskutera den.

Se även Britt G. Hallqvists vers Ordbestämmaren . Detta med förhållandet mellan tecknet och det betecknade, ordet och företeelsen, tycks ha varit ett återkommande intresse för Britt G. Hallqvist enligt denna Signumartikel . Enligt artikeln levde hon 1914-1997. Även om hon beskrivs som en "gränsöverskridare" kan man väl ändå tycka att det är något överraskande att hon helt nyligen tycks ha börjat blogga.