Jag har sent omsider lyssnat igenom avsnitt 6 i radions programserie Kjellkritik . Det jag framför allt uppfattade som positivt var att två av de medverkande uttryckte en kritisk inställning till auktoritetstro. Jag vet inte hur det är med lärare och auktoriteter, men på BHS talades det i frågan mest om auktoriteter som en möjlighet för bibliotekarier att demonstrera en unik yrkeskompetens - dvs förmågan att (med t ex bibliometriska metoder) identifiera vilka forskare som har hög status inom respektive forskningsområde. Den vetenskapsteoretiska frågan om auktoritetstro i sig var något gott eller förkastligt eller omodernt diskuterades aldrig. Jag kan ju tänka mig att auktoritetsanspråk gentemot grundskolebarn, som ju rimligtvis inte själva kan ha någon större erfarenhet av vare sig livet eller de ämnen de undervisas i, på en nivå som ligger långt från några "forskningsfronter", ser annorlunda ut än auktoritetsanspråk gentemot högskolestuderande... Här skulle jag nu vilja uppmärksamma följande citat av Elza Dunkels:

Traditionen är att lita på auktoriteter, snarare än att fundera över de här frågorna som man alltid ska ställa sig. När jag gick i skolan så fanns ju inte källkritik på det seriösa sättet, utan om jag frågar så här: hur vet vi att det är så? -"Jo, för att det står i SO-boken", kunde ju svaret vara. Det funkar inte längre och det kan vi tacka internet för.

-Och hur ska vi göra då?

- Jag tänker att det handlar om ett ständigt pågående samtal, vilket ju är ganska jobbigt, det finns inga snabba lösningar på saken, utan vi måste prata om det och vi måste erkänna att det är ganska svårt. För att ibland så ska man lyssna på auktoriteter. Ibland så ska man säga så här:  men forskning visar... men i vissa sammanhang så ska man säga, "ja, okej, forskning visar, men det är inte relevant i det här fallet", så det finns liksom inga hållpunkter så, utan vi måste se det som en process, hela tiden. Och jag tror det är viktigt att vi erkänner att det här gäller vuxna. Att det inte bara handlar om att utbilda barn i källkritik.

Jag håller med och vill bara tillägga att forskningen inte bara kan vara irrelevant, utan också visa motstridiga resultat eller förr eller senare visa sig ha varit käpprätt felaktig. Den som okritiskt litar på auktoriteter eller på allt som framförs under sloganen "forskningen visar..." löper uppenbar risk att bli lurad. Att hänvisa till auktoriteter eller till forskningen är väl en av våra vanligaste härskartekniker.
Forskningsresultat säger heller inget om hur vi bör handla eller inrätta vårt samhälle, de ger bara diskussionsunderlag som kan vara mer eller mindre tillförlitliga och mer eller mindre relevanta.
Informationsforskaren Lee Thayer har exempelvis sagt:
"Vi blir inte, vi kan inte bli påverkade av informationens "riktighet". Vi kan bara påverkas av dess relevans."