Jag har läst Lars Forssells minnes- och essäbok "Vänner", från 1991. Det finns ett par avsnitt som det roar mig att uppmärksamma. För det första skriver han i samband med att han vill framhäva Sonja Åkessons storhet i hennes äkthet och ärlighet:

 (Hos) "den arbetarskildring som det sista årtiondet vuxit fram (...) märker man en helt naturlig och samvetsöm idealisering (...) Riktigt äkta och alldeles ärlig är den inte. Arbetaren är utsugen, följaktligen är han god och tänker goda solidariska tankar. Åldringar på ålderdomshem har det för djävligt; följaktligen (...) är de aldrig själviska, giriga, ondsinta (...) Verkligheten är annorlunda, måste vara det (220-221)".

Några sidor senare är det Moliere som avhandlas som ett föredöme:

"Jag tror att vad som idag i första hand förtjusar och kanske chockerar oss en smula hos Moliere, det är att han vågade kalla en katt en katt, en hycklare en hycklare, en girigbuk en girigbuk, en högfärdsblåsa en högfärdsblåsa och en skurk en skurk.

Vår tid har så många reservationer. Den kallar knappast längre en katt en katt och ännu mindre en skurk en skurk - det Gud förbjude!!! Vi har så många djuppsykologiska inre förklaringar för att en skurk inte är en skurk i själva verket (...) (Moliere) kunde inte, som ofta vi, ursäkta vadsomhelst. Medan vi snubblar ur ett nät av fördomar in i ett ännu finmaskigare nät av fördomar mot fördomar ad infinitum (...) Vi tycks alltid finna skäl att se det goda i det onda. Moliere levde före Freud. Han fick hålla sig till vad han såg. Och kusligt nog, vart han såg och var han än sökte sin kunskap om människorna, såg han nästan alltid det onda i det goda, det beräknande i det generösa och det hycklande i det rundögt och blåögt ärliga" (310-311).

Så poeten Åkesson och dramatikern Moliere är enligt Forssell bra för att de inte idealiserar, för att de avslöjar verkligheten bakom fasaderna. 

I dagens samhälle finns en kritik mot journalistiken, den som objektivt ska berätta om verkligheten, att den tar till dramaturgiska trick för att skapa en berättelse om de goda som hotas av de onda. Exempelvis skriver journalisten och författaren Svenove Karlsson i Domedagsklockan:

"Efter milleniskiftet har jag känt igen mig allt mindre i den världsbild som media gett. Något har hänt. (...) Har media, i takt med att deras makt ökat, sökt sig till bekvämlighetsnisch där de slipper ta konfrontationen med fakta och hellre försöker uppfostra sin publik. Genom självbespegling och med politisk korrekthet som ledstjärna? Kan det ha ett samband med det (...) vi ser: att medierna ofta verkar agera hjälpredor till aktivistgrupper och domedagsindustrin" (s. 22).

Som om skönlitteratur och journalistik byter roller med varandra... Många underhållningsprogram på tv tycks eftersträva äkthet och Forsell varnar även för tendensen att psykologisera, han vill istället peka på konstens uppgift att avslöja det skenbart goda eller skenheliga. I dagens sagolandskap får varken drakar eller vargar vara genuint onda eller farliga. Samtidigt tycks dagens journalister blåsa upp nya sagor om "gott" och "ont", ofta med människan, moderniteten och tekniken vid skampålen.

För en bibliotekariekår som förväntas ha god mediekunskap är det naturligtvis fascinerande tendenser att observera, uppmärksamma och kanske finna strukturer i...

... Och naturligtvis också för en skola som förväntas ha humanism och folkbildning som ledstjärnor.