Oavsett skolans ev. insatser får man ju som förälder göra så gott man kan för att bibringa barnen svenskt kulturarv och god smak...

Jag gav därför äldsta dottern för ett par år sedan CD-skivan En blekt blondins hjärta av Eva Dahlgren och tänkte att tycke skulle uppstå. Det gick väl så där... Jag har hört henne spela den en gång och aldrig mer. Själv lånade jag den och spelade den väl, typ, 20 gånger innan skivspelaren bröt ihop i en doft av bränt. Nu har jag så efter nästan två års tystnad köpt en "ny" skivspelare på Återvinningen.

Anslaget...

Varenda liten grå sten

är en evighet.

Varenda liten blomma

äger värdighet

Jag tycker det är så poetiskt!

Jag läste en gång något uttalande från Bob Dylan, något i stil med att det skrivna ordets poeter var bottensatsen av folk som inte förmådde göra musik. Det kanske ligger något i det.

Och varför slutade skriftpoeterna att rimma? Jag söker efter svar i Den svenska litteraturen, band V.

Ett svar som antyds, är att formen hade fulländats med Fröding och kanske i viss mån de andra i 90-talsgenerationen. Det var ett dödsdömt företag att tro sig kunna tillföra verskonsten något efter Fröding. En annan aspekt är ett generationsuppror mot den föregående tidens smak och anda. En provokation. Så tillkom utländska influenser, bildtänkandet, psykoanalys, ismerna - surrealism, futurism, dadaism, expressionism... pessimismen. En "ångestladdad tidskänsla". "Ett disharmoniskt innehåll fordrar en disharmonisk form." Högläsning och deklamation ersattes av tyst och koncentrerad läsning i enskildhet. 

Språket skulle foga sig efter tanken, inte det motsatta. Enckell: "Liksom metern och rimmet gjorde susen i gammal dikt gör ordet och uttrycket det i vår dikt." Allt krut på innehållet, alltså.

Den söndersprängda formen är ett uttryck för efterkrigsmänniskans upplevelse av en fragmentariserad verklighet.

Formuleringen är litteraturvetaren Kristian Wåhlins, som också skrivit:

Efter andra världskrigets slut kan skalderna än mindre skönja någon ljus framtid, och dikter på traditionella versmått förefaller som anakronismer. Smärtan och desorienteringen tycks kräva en fri, orimmad vers.

Men vänta nu. Om världen och verkligheten förefaller fragmentariserad och författarna (och medborgarna) känner sig desorienterade, så betyder ju det att bibliotekarierna inte klarat av sin samhällsuppgift. Det är ju deras uppgift att systematisera, i första hand information, naturligtvis, men vems uppgift skulle det annars vara att skapa ordning i kaoset? Om bibliotekarierna misslyckats med uppgiften så kan det finnas tre olika orsaker: 

- De är inte tillräckligt kompetenta eller välorganiserade

- De har inte fått tillräckligt tydliga instruktioner om att detta är deras ansvar, eller

- De har inte getts tillräckliga resurser.

Å andra sidan kan man ju också invända att KB helt uppenbart är dumhetens och inkompetensens  främsta verktyg här i landet, och så länge de är satta att ha samordningsansvar för bibliotekssverige så lär det kvitta hur mycket pengar som strös och hur mycket politikerna pekar... 

Jag är

jag är gud.

Jag är

jag är gud -

Säg mig vem är du?

                                 [E.D .]

Ja, eller så är det helt enkelt i sångtexter som den bästa efterkrigspoesin finns att söka. Det var dit de största begåvningarna och de mest harmoniska personligheterna sökte sig - Dan Hylander, Gessle, Mikael Wiehe, Svenne Rubin, Eva Dahlgren, Stickan Andersson... Det ger ett samdistributionsproblem. På 70- och 80-talen "måste" man förpacka goda texter med musik för att "nå ut" till publiken. I dag räcker det inte med det. Nu måste det till en häftig video också. Textens specifika betydelse späds ut.

Ur ett annat perspektiv kunde man kanske också säga att om poetisk skönhet var syftet, så uppnås det bättre med musik till. Då förhåller sig skriven vers till sjungen som gång till löpning om syftet är att förflytta sig snabbt.