Jag har tittat på friidrotts-EM i veckan. 

Ja, varför gör man det, egentligen? Varför finns det människor som tävlar i löpning och stavhopp? Varför tittar jag? Varför uppmärksammas det i medierna?

Det finns en typ av berättelse, som kanske insprerats av Richard Dawkins bok "Den själviska genen" , som hävdar att det egentligen inte alls är människan som styr världen, utan att det är gräsen som förmått människan att slava för dem. Det är ju människan som sår utsäde, bereder marken, bekämpar konkurrenter osv. På så sätt har gräsen förmått lägga hela världen under sitt herravälde. 

Eller så är det husdjuren, grisar, kor och höns, som i sin makalösa förslagenhet, lyckats förmå människan att odla upp marken med gräs (ja, spannmål är också en sorts gräs) och på alla möjliga sätt servera dem ett bekvämt liv. Precis som med hönan och ägget är det omöjligt att finna en "alltings grundorsak". Det ena förutsätter det andra som förutsätter det ena.

Eller hur är det egentligen? "Alltings grundorsak" har ju faktiskt förklarats av Elsa Beskow i sagan med samma namn som ingår i samlingen "Elsa Beskows sagor".  Rekommenderas verkligen!

På samma sätt blir det relevant att ställa frågan: är det människan som styr berättelserna / informationen, eller är det berättelserna som styr människan? Det finns ett fascinerande resonemang om idrotten i 20:de århundradets när var hur (1999), som formulerats av Jan Lindroth:

Hur kunde idrottsrörelsen expandera så eftertryckligt med så många tvivlare, sannolikt en folkmajoritet? Ett skäl ligger i dess inneboende förmåga att fascinera. Ett annat leder över till det intrikata samspelet med massmedieutvecklingen. Vid sekelskiftet 1900 innehöll dagspressen bara några få procent idrott. Andelen ökade snabbt, på 1920-talet infördes dagliga sportsidor och särskilda sportredaktioner byggdes upp. (...) Idrotten fick gratisreklam och information om sina förehavanden spridd över hela landet utan att behöva anstränga sig över hövan. Symbiosen med massmedierna har haft avgörande betydelse för idrottens tillväxt.

Idrott levererar helt enkelt goda berättelser, det är det den lever på. Berättelser som förmår fascinera. Det är spännande. Spänningen bygger ofta på identifikation med de tävlande, kanske patriotism, eller så håller man på den som är snyggast eller som ser mest sympatisk ut. Och det är häftigt att beskåda storartade prestationer i sig. Det ger en sorts skönhetsupplevelser. 

Och om några veckor ska det hållas en annan sorts tävling, ett s.k. "val". Det är ju också en berättelsernas kamp. Vem förpackar sina idéer bäst? Ska vi spela på de strängar som oroar och skrämmer,(det är ju deckare och rysare som säljer flest böcker) eller kanske på de som ger löften och visioner?  Är det medborgaren eller berättelserna som styr? Och medierna utnyttjar berättelserna i politiken på exakt samma sätt som i idrotten, eller om det alltså är berättelserna som utnyttjar medierna...