Visar inlägg från december 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Wikforss och Hultén debatterar

Fortsättning på föregående postning...


Nåväl. Nu har alltså en pedagogikforskare, Magnus Hultén angripit Åsa Wikforss skolrelaterade resonemang från Alternativa fakta, i en debattartikel i  Svenska Dagbladet 19/12 

Nästan uteslutande använder hon källor som stödjer hennes narrativ, alternativt plockar ut passande fragment, men utelämnar det som talar emot hennes tes. Hon stödjer sig i hög grad på debattinlägg, ledare och intervjuer, och ägnar sig åt det hon själv har kallat anekdotisk evidens. I flera fall har hon (avsiktligt?) feltolkat källorna.
Citat och påståenden rycks ofta ur sitt sammanhang och ges på så sätt en annan mening än vad som avsetts. Flera gånger förekommer också rena sakfel.
(...)  
Jag menar att det är orimligt att skriva en bok som varnar för alternativa fakta och samtidigt inkludera ett kapitel om skolan som är en uppvisning i manipulering av fakta både innehållsmässigt och metodiskt.

 på vilken Wikforss svarar i svd 21/12. Jag misstänker att båda artiklarna är låsta, men om man inte har som vana att gå in på Svd:s hemsida brukar man kunna få läsa någon eller några få artiklar innan spärren aktiveras. Enligt Wikforss är kritiken "insinuant" och "svepande"...

Dessvärre diskuterar inte Magnus Hultén heller den empiriska evidensen. I stället ägnar han sig åt att i hårda ordalag, med insinuanta formuleringar, angripa kapitel 5 i min bok "Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender".
Eftersom jag tror på debatt, även av detta slag, följer här mina svar på de olika anklagelser han för fram. Kritiken mot min bok är svepande men (...).


 Hultén har även en genomgång av det aktuella kapitlet på sin blogg Skolöverstyrelsen.se . Om inte annat så är ju meningsutbytet och bloggtexten roande exempel på hur svårt detta område är, dvs visar att man inte kan lita på någon påstådd "expert". 
(Det är det jag vill säga med denna text. Jag har inte tagit ställning till vem som har mest rätt i konstruktivismdebatten och jag har inte ens läst Wikforss bok.)

I detta sammanhang kan det även vara lämpligt att tipsa om Gunnlaugur Magnussons text Populism och paranoia i den svenska skoldebatten.  Just för hur han så tydligt visar betydelsen av retoriska tjuvtrick i debatten. 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Wikforss om Alternativa fakta

Åsa Wikforss är ju mycket aktuell just nu. Hon har precis installerats i Svenska akademin och hennes bok Alternativa fakta är aktuell för massutdelning på svenska gymnasieskolor, se TT-artikeln. Det är alltså förlaget Fri tanke och Björn Ulvaeus som ser detta som ett sätt att främja sina intressen. Observera hur Ulvaeus motiverar initiativet:

Julklappen motiverar han med att referera till skådespelaren Sacha Baron Cohens omskrivna tal på en konferens mot antisemitism i New York där han beskrev de sociala medierna och Google som “de största propagandamaskinerna i historien”.

Den klickbara länken till Cohens tal ger ju en tydlig illustration på hur man vill utnyttja rädslan för "alternativa fakta" eller olämpliga åsikter för att kräva att yttrandefriheten på internet begränsas, dvs exakt vad Farkas och Schou hävdat och som jag skrev om förra veckan. 

Och såväl forskarna som Ulvaeus hävdar sig försvara demokratin, trots att de hävdar diametralt motsatta ståndpunkter...

Bakgrunden till Wikforss bok beskrivs i en något enerverande artikel i tidningen Curie: 

 Hon höll egentligen på med ett projekt om självkunskap, kunskap om de egna tankarna, och skulle skriva forskningsartiklar om det när hon ”blev jättearg på Trump och skrev en populärvetenskaplig bok istället”.

Vilket ju också bekräftar Farkas och Schous tes att hela detta intresse för trovärdighetsfrågor är motiverat av politiska intressen. Jag har skrivit detta tidigare: Så fort begrepp som "alternativa fakta", "kunskapsresistens" eller "fake news" diskuteras så är det meningen att man ska påminnas om att Trump är dålig och DN är nödvändig etc...


För Åsa Wikforss är filosofin ett verktyg för att tänka klart även i det vardagliga livet. Den hjälper henne att upptäcka vissa typer av tankefel och dålig argumentation. (...)

Forskning fungerar ju inte för att forskare är genier. Vi är inte smartare än folk i allmänhet, men vi har en struktur för att se till att vi gemensamt får fram kunskap: dubbelblinda tester, laborationer, peer review. Så att det blir rätt på sikt. Det måste man upplysa om för att öka tilltron till vetenskapen.

Det Wikforss säger här är naturligtvis korrekt. Samtidigt är det ju uppenbart att hon utnyttjar världens vanligaste bondfångartrick: Måla upp ett potentiellt problem så skräckinjagande som möjligt; skräm upp, måla fan på väggen. Förklara sedan att du, just du, har lösningen, kan rädda världen etc, om allmänheten bara följer dina råd, köper din produkt etc. Här ser hon en möjlighet att slå ett slag för filosofin i synnerhet och vetenskapen i allmänhet. Naturligtvis är retorik och argumentationsanalys viktiga redskap i detta sammanhang, det är ju den linje jag drivit hela tiden på denna blogg, men det betyder inte att det samtidigt skulle finnas något behov att "öka tilltron till vetenskapen" som sådana som  Wikforss och Frans m.fl vill hävda. Tvärt om, vetenskap är, menar jag, inget man alls ska visa obetingad tilltro till.  Som Wikforss påpekar är inte forskare smartare än folk i allmänhet.  Citat från en debattör i frågan: "Vetenskap är inget man respekterar, det är något man granskar i minsta detalj, för att se om argumenten/mätningarna/beräkningarna/teorierna håller. Kom ihåg det: I minsta detalj!"

 Det största problemet med utbildat folk är just att de hyser alltför stor tilltro till påståenden om vad "vetenskapen hävdar".


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sanningsteorier


Just nu försöker jag läsa en introduktion till Habermas, Reese-Schäfer Habermas - en introduktion (1995). 

Habermas ska företräda en "konsensusteori" om sanning. Dvs naturligtvis kan något inte vara sant bara för att en gemenskap uppnått konsensus om en uppfattning, men då ser vi saken "utifrån". Befinner man sig inne i en gemenskap, t ex ett forskarsamhälle, en skolklass eller deltar i "det offentliga samtalet", då har man ju inget "historiens facit" att lita till, då blir ju det betraktat som sanning som gemenskapen enas om att uppfatta som sant. Habermas insats är, vad jag förstår, att trycka på offentlighetens betydelse för att sanningsuppfattningen ska bli så bra som möjligt. Dvs att han riktar blicken mot formerna för samtalet, "diskursen".

Alla diskursdeltagare måste ha samma möjlighet att ställa upp tolkningar, påståenden, förslag förklaringar och motiveringar samt att problematisera, motivera eller vederlägga dessas giltighetsanspråk så att ingen förutfattad mening varaktigt undandrar sig tematisering och kritik (s 20).

Eftersom åtskilligt i Reese-Schäfers bok går över min horisont kan jag inte garantera att min tolkning av Habermas ståndpunkt är riktig, jag tyckte bara att ovanstående citat verkar ligga i linje med Boströms resonemang i den föregående postningen. Rätta mig gärna om jag missförstått saken!

Förutom Habermas konsensusteori nämner boken även följande sanningsteorier:

Thomas av Aquinos korrespondensteori: Sanning är att förståndet och tinget stämmer överens. Att nå kunskap är att avbilda.

(Fenomenologernas) evidensteori: sant är det som är uppenbart.

Koherensteorin: sanna är de satser som utan motsägelser kan infogas i ett sammanhang av redan godtagna teorier.


Dvs innan man börjar diskutera vad som är sant eller falskt kanske man bör reflektera något över vad vi menar med sanning, eller åtminstone beakta ramarna för diskussionen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den svårfångade sanningen

Håkan Boström fortsätter leverera högintressanta texter, nu senast om den svårfångade sanningen, GP 16/12, Fake news är en del av demokratin , några citat:

Sanningen handlar ofta om att reda ut sakförhållanden, att göra bilden mer komplex genom att lägga till information. (...)

På senare år har det dock spridit sig en föreställning om att det finns ”sanna” svar på även de mest komplexa frågeställningar – en föreställning som varje forskare vet är falsk.(...)

Demokrati handlar nämligen i hög grad om att olika åsikter bryts mot varandra. Men den handlar i ännu högre grad om att olika verklighetsbilder bryts mot varandra. Det är något av en myt att politiska motsättningar enbart skulle bottna i värderingsskillnader. I praktiken hänger skilda värderingar nästa alltid samman med skilda synsätt på hur människan och samhället fungerar. (...)

 Det finns mer eller mindre sanna påståenden. Men sanningen kan bara komma fram genom aktiv dialog, argumentation och granskning. Sanningen är nästan aldrig given. Sanning handlar i grunden om ett kritiskt förhållningssätt, inte om att slå fast saker i sten. 

Utgångspunkten för Håkans text är alltså en debattartikel från Dagens Samhälle av forskarna Farkas och Schou:  Kriget mot fake news blir mer ett demokratiskt gift.  t ex

Vi blev vittnen till hur vaga termer som ”fake news” kidnappades av politiska aktörer som retoriska grepp för att avväpna politiska motståndare. (...)

Bekämpa (...) desinformation genom ökad transparens och ökat fokus på orkestrerade kampanjer, inte det odefinierade ”fake news” som just nu utnyttjas världen över för att förtrycka politisk opposition.

I det här sammanhanget kan det också vara givande att titta på Charlotta Levays text Tänk om jag har fel, som publicerats i NWT och Norrbottens-Kuriren. Den texten utgör liksom en brygga till en annan mycket aktuell och intressant debatt - om polarisering. Citat

Vi tenderar att identifiera oss med våra åsikter. Våra politiska ställningstaganden sammanblandas med vilka vi är som personer och vilken grupp vi tillhör, både i egna ögon och i andras. (...) 

Tänk om jag har fel? Det är en fråga var och en av oss måste våga ställa. Jag är inte mina åsikter – jag intar olika ståndpunkter. Och jag gör klokt i att då och då pröva dem kritiskt.

(Tillagt: Det verkar som om man måste klicka två gånger på nwt-länken för att komma "ända fram".)

En fjärde text på trovärdighetestemat är Lars Rundbloms Jag litar mest på den som inte vet allt, från Mölndals-Posten.


Tillagt 19/12, Stig-Björn har uppdaterat en gammal text, Folkbladet 16/12 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Humanism och rättigheter, del 2

 Lena Andersson skrev i DN 23/11 (låst) en ledartext "Om naturen ges rättigheter har även tumören rätt till ett värdigt liv". 

Några citat:

Särskilt sårbar är progressiviteten [dvs "progressiva" personer och rörelser] för argumentet att de frihetskämpar som historiskt velat utvidga rättigheter till nya grupper alltid har mött motstånd från konservatismen som hävdat det absurda i det. Eftersom bromsklossarna nu anför samma sak om naturen måste även denna reform vara rätt, är det lätt att tänka.

Men med rättigheter är det nu en gång så att idén fullbordades i den stund de tillerkändes hela mänskligheten. Att "utveckla" idén är att omintetgöra den och att låta den övergå i en väsensskild form, ty ömsesidiga rättigheter är med nödvändighet en metafysik av människan för människan. På något annat sätt kan det inte vara utan att idén upplöses i självmotsägelse. Rättigheter är helt sammanflätade med människans beskaffenhet som förnuftsvarelse, hennes intellektuella kapacitet till det imaginära, symbolen, det ännu blott föreställda. (...)

Rättigheter är således inte vad naturen ska tillerkännas, för rättigheter innebär förpliktelser. Det åligger oss att inte försura floden och förstöra dess betingelser, men det är en överenskommelse mellan människor och behöver kallas något annat än flodens rättigheter. (...) 

 Så naturens rättigheter är ingen rörelse att kasta sig i famnen på i tron att man ansluter sig till suffragetters och slaverimotståndares kamp.

Lenas artikel får svar av Henrik Hallgren på rörelsens hemsida.  

Ett i sammanhanget viktigt påpekande gjorde Lena Andersson en månad tidigare i DN 26/10:

Abstraktionsförmågan gör oss till människor, förmögna att sortera och inte bara flyta runt bland impressionerna.

För det är ju just abstraktionsförmågan, som en följd av språket och förnuftet, som gjort rättigheter för människor möjliga. Rättigheter är en abstraktion. Om jag vill ha rätt till liv, frihet, egendom och yttrandefrihet etc så har jag skyldighet att respektera att andra människor har samma rättigheter. Rättigheter och skyldigheter hör ihop som myntets fram- och baksida.


Vad förespråkarna för naturens eller djurens rättigheter då alltid skjuter in sig på är att vi ju givit rättigheter till barn, senila och gravt förståndshandikappade.
Detta argument granskades av Ingemar Nordin i Djur är inte människor (1997), se särskilt s. 38-39 och kan sammanfattas: "Aphjärnan har inget utvecklat förnuft därför att den saknar (har inte) förnuftsfunktionen, den gravt senildementa mänskliga hjärnan däremot har förlorat sitt utvecklade förnuft därför att dess naturliga  funktion har blivit skadad. Det är tyvärr - eller hur man nu vill se det - en ren och skär artskiljande egenskap" (s. 40-41).

Jämför också Lena Anderssons benämning "överenskommelse mellan människor" som något som tydligen bör förstås som något annat än "riktiga" rättigheter. Man kan kanske även säga att rättigheter till gravt förståndshandikappade är något vi kan "bjuda på" utan att det inskränker på andra rättighetshavares rättigheter, åtminstone i ett välmående välfärdssamhälle, men rättigheter till naturen e.d. kan inte frambringas utan att inskränka människors rättigheter, särskilt då naturbrukarnas.

Men är inte dessa för människan unika rättigheter uttryck för en partiskhet... en "artpartiskhet" , lika klandervärd som rasism etc? Och hur blir det med foster eller utomjordingar? En som utrett detta är bloggaren Henrik Sundholm i sin text Den liberala rättighetsteorin, särskilt del V - tveksamma tillämpningar, se s.11-14 i detta dokument.

Man kan ju också fråga sig varför man inte skulle få vara artpartisk? Att fritt få ty sig till egenvalda gemenskaper, det må vara vi människor, biblioteksbloggare, Skänningebor, Brynässupportrar etc, det är väl ändå en omistlig del av det vi kallar frihet? Så visst måste vi få vara partiska. Men det har ingenting med rättigheter att göra, vilka hänsyn vi är skyldiga att visa andra rättighetsinnehavare. Eller om man så vill - vår rätt att vara gruppartiska får inte gå ut över andra människors rättigheter.

I detta sammanhang bör även Per Svenssons Musse är ingen mus (2001) framhållas för intresserade.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg