Om

En personlig blogg om skolbiblioteksrelaterade frågor från Skänninges horisont. Har ingenting med Skänninges kommunala skol- eller folkbibliotek att göra.

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Visar inlägg från november 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Suckarnas mystär

Yngstdottern (gymnasiet) säger att de börjat läsa dikter på svenskan och själv har jag just läst ut Ulla Torpes Dikter - lyrikantologi för skolan (1989). Det är en liten bok, omfattande 18 svenska dikter med tolkningsförslag, avsedd för högstadiet och gymnasiet. Det är faktiskt första gången jag läser en bok bestående av diktanalyser.

Tja, vad är det egentligen för behov som just dikt kan uppfylla? Och varför ska man behöva analysera eller tolka texter? Som Ulla Torpe skriver: "Vi vill att språket skall vara rakt och klart och begripligt, att det inte skall råda någon tvekan om vad som menas." - Ja, vad är det då för vits med att lägga tid på att fundera över oklara formuleringar? Det dunkelt sagda är väl också generellt det dunkelt tänkta? Varför skulle man behöva lägga ner extra möda på just texter, dvs information, i diktform? Finns det en förväntan om att just dikter ska kunna rymma någon sorts djupare sanningar om tillvaron som man behöver extra eftertanke för att uppfatta? Däremot är det naturligtvis ofta intressant att fundera över formen, dvs varför något blev så bra eller misslyckat. Hur gjorde författaren egentligen? Och vad kan man lära av exemplet?

Form och innehåll. Som två sidor av ett mynt. Två skilda storheter som smälts ihop till en text. Och kanske blir det extra tydligt just i dikter. Säger innehållet något väsentligt om tillvaron? Är formen attraktiv? Rimmar det? Går det att sjunga?

Just sångbarheten torde väl vara diktens främsta argument. Djupsinnigheter om tillvaron kanske ofta kan sägas elegantast som aforismer? Aforismer eller ordspråk eller repliker, citat, är en konstform som jag tycker är alltför underskattad som informationskälla.

Eller har jag helt fel? Eller är poängen med textanalys, som Sidenvall säger, att upptäcka hur olika vi läsare tolkar samma text?

Nåväl, låt mig ta en titt på Stagnelius Suckarnas mystär (vänd blad genom att klicka i högermarginalen).

Jag tolkar dikten som att författaren vill säga något om hur tillvaron fungerar: vi slits mellan makten att begära och tvånget att försaka. Dessa två livsvillkor utgör, menar han, en enhet, de framträder som "evig dubbelhet och enhet", och varje andetag utgör ett bevis på detta. Sedan följer hans exemplifieringar i tredje och fjärde stycket, havet som vill förenas med jorden och vinden som trånsjukt vill förlova sig med växtligheten. Exemplen frammanar bilden av ett ying-yangsystem, av motsatser som tillsammans bildar en enhet, eller, utgör två sidor av samma mynt, dvs att man inte kan få det ena utan att samtidigt få det andra. Allt har en fram- och baksida. Samtidigt ger ju även hänvisningarna till andetagen, vågorna, tidvattnet och årstidernas gång en antydan om att tillvaron inte är en linje från punkt a till b, utan främst ett evigt kretslopp.

Men vad menas egentligen med "makten att begära" och "tvånget att försaka"? Jag tänker att det måste handla om våra handlingsmotiv, bevekelsegrunder. Varför vill vi just det vi vill? För att vi tror att vi kan tjäna på det... Är inte våra önskningar just en sorts balansgång mellan "egna" motiv och saker vi önskar för andras skull? Vi försakar våra egna behov för familj, vänner, främlingar och alla sorters gruppgemenskaper vi valt. Att förverkliga sig själv som människa är att hitta en balansgång mellan kärlek till sig själv och kärlek till andra. 

Så läser jag.

Sedan läser jag om dikten i Bevingat (2000), uppslagsordet ...makten att begära...:

Dikten, som uttrycker pessimism inför jordelivets villkor, handlar om att människan kan drömma, längta och begära, men den jordiska verklighetens begränsningar gör att hon alltid blir besviken.

Verkligen!? Är min tolkning präglad av att vi lever i ett överflödssamhälle där den "jordiska verklighetens begränsningar" i form av t ex fattigdom så sällan gör sig påminda? Vaddå verklighetens begränsningar? Vi har internet, vi har information till förbannelse, det är bara att välja och vraka på sanningar och värden och uppfattningar och nöjen. Måste man verkligen bli besviken? Måste det vara så?

Hur läser du Suckarnas mystär? Finns det fler associationsbanor? Hur tänker tonåringar idag?

Jämför även, som jag nyligen länkade, Tage Danielssons egen version. 

Och vad är väl suckar om inte Djupa andetag? Visst är Anders Glenmarks Även en blomma / djupa andetag en lysande parallell till Suckarnas mystär? Eller är det bara i min värld?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om folkbildarens kunskapssyn - och Boströms journalistik

I samband med en beställning från Bokbörsen tog jag med en extrabok på vinst och förlust. Birger Normans Repliker i kulturdebatten (1963). Det var en givande bekantskap! Han var kulturkritiker och folkbildare. En god stilist.

Läs här om folkbildarens kunskapssyn:

Det finns en utbredd förväntan att bildningsarbetets belysningar ska resultera i ett samlat och för alla giltigt resultat. Inte bara i fakta, utan i en absolut sanning. Det är här åter ett drag av sekularisering går i dagen. I folkrörelserna vandrar det omkring ett vilsegånget trosbehov, som klänger sig till meningar och åsikter, som till absoluter. Man saknar den tillit, som tillåter att belysningen blir så klar att det uppstår fler än en sanning. Tron är för tunn och för svag för att kunna stimulera en intellektuell skepsis. I den situationen är det en angelägen uppgift för bildningsarbetet att svika förenklingens förväntningar. Det bör anlägga de belysningar, som resulterar i tvesyn. Man ska få fakta klarlagda vid studiecirkelsammanträdet, men det måste betyda att man går hem med något att fundera på. Något man måste klara upp på egen hand.

Det är sånt här som vi får hoppas blir observerat av handledarna. de som sitter och leder studiecirklar, och de som författar studieplaner och konstruerar handledningar. Det innebär, på en smula sikt, att studieplaner och handledningar bör syfta ut över sig själva - ja, i grund och botten arbeta på att göra sig själva obehövliga. (...) [Handledaren] skall leda fram till ett vägskäl, där han överlämnar den handledde åt hans eget val. Där handledningen slutar, börjar orienteringen (s. 52-53).

Är det här självklarheter för dagens skola? Eller något att sträva efter? Eller gäller det bara vuxenstudier? Grundskolan handlar ju i hög utsträckning om att lära in kända, säkra grundfakta och metoder: Matematik, geografi, historia, kemi, fysik, grammatik, ordförråd etc. Sådant är skolan bra på. Men verkligheten består ju i hög utsträckning av värderingar och åsikter. Man hamnar lätt i ett ingenmansland mellan ämnena Svenska, samhällskunskap och filosofi... "Visst, det där låter ju angeläget och så, men det är inte mitt ämne..."

Jag minns när jag första gången hade åldern inne att delta i ett riksdagsval. Olof Palme skickade ut ett massutskick till alla förstagångsväljare om vikten att gå och rösta. Jag svarade att jag inte förstod vad det var de tvistade om: Det är ju bara att ta reda på vad som är bäst och sedan se till att genomföra det, påstod jag. Så naiv var jag alltså ännu som 20-åring! Och jag tycker mig ibland märka samma oförstående attityd mot meningsskiljaktigheter hos mina tonåringar. Men hur fostrar vi ungdom till att visa tolerans mot andra om vi inte först får dem att uppskatta meningsskiljaktigheter? Att gilla komplexiteten i sig? Och kanske en ödmjukhet inför allt man inte vet eller kan förväntas veta något om som tonåring.

Det var ju detta Håkan Boström var inne på i GP-ledaren jag länkade häromsistens , att journalistiken borde sträva efter att bredda läsarnas perspektiv, inte förenkla, inte underblåsa populistiska stämningar, drev och moralpaniker. Går det här idealet att förena med skolans kunskapssyn?


Ett praktiskt exempel på den Boströmska metoden:

Under september debatterades behovet av en litteraturkanon för skolan ännu ett varv.

Martin Tunström, Barometern 12/9 , menar att främsta argumentet för en läslista är att lyfta fram boken och stärka läsandets ställning.

 Expressens Susanna Birgersson 22/9 Nya och gamla svenskar kan mötas i Mumindalen  talar för en kanon som en nödvändig gemensam referensram för nya och gamla svenskar. 

Jacob Sidenvall i Smålandsposten 28/9 talar om bokpratets (i bokcirklar, men naturligtvis också i skolan) förmåga att visa hur olika vi läser och tolkar texter vilket kan leda till reflektioner och insikter om det egna tänkandet som man inte får när alla bara läser olika texter i enskildhet.

Och så Håkan Boström, då, GP 26/9 som skriver just så som Norman och han själv har beskrivit som idealet: Ett för-och-emotresonemang där perspektiv och argument staplas på varandra och där det inte är helt givet vad som egentligen väger tyngst i slutet. Men där läsaren har fått en hyfsad bild av sakens komplexitet - och något att fundera på.

0 kommentarer | Skriv en kommentar