Skeninge skolbiblioteksblogg

Det har nyligen skrivits några läsvärda ledartexter om vetenskap och politik och värderingar.

Janerik Larsson, ledarskribent på Svenska Dagbladets hemsida, men som, vad jag förstår, sällan syns i papperstidningen, uppmärksammar ett resonemang som Katarina Barrling fört i radions Godmorgon Världen

Om forskning som politiskt slagträ. 

Uttrycket ”forskning visar” utgör något av debattens hårdvaluta. Därför rycks och slits det i forskare som aldrig förr. Den som kan lägga in en länk till vad ”forskning visar” behöver ofta inte bemöda sig om att göra så mycket mer för att styrka sina påståenden. Ibland känns det som om vi människor slutat lita på vår egen förmåga att argumentera. I stället efterfrågar vi forskningsresultat. Och eftersom forskningen ofta kan peka i olika riktningar så kan var och en finna något som passar de egna syftena. (- - -)

Det finns en varningssignal att vara uppmärksam på: tvärsäkerhet, till exempel kategoriska påståenden om komplicerade samband på samhällsnivå. För att ta den nu så intensiva debatten om kriminalitet som exempel, bör man vara vaksam både vad gäller påståendet om att hårdare straff leder till lägre brottslighet och påståendet att hårdare straff inte leder till lägre brottslighet. I båda fallen beror det på. Vad menas med hårdare straff? Hur är straffen utformade? Vilken typ av brottslighet? Och så vidare.

Det här är en form av skepsis som är viktig att upprätthålla. Och den ska inte förväxlas med relativism eller bristande respekt för kunskap. Tvärtom tyder sådan skepsis på just respekt för alla de komplikationer verklig kunskap rymmer. En respekt inte minst forskare har ett särskilt ansvar att försvara.

Och i Dn 28/9 skriver Lena Andersson om just ett utmärkt sådant exempel, under rubriken Demokratin är hotad om vetenskapen ensam ska styra klimatpolitiken.

I alla tider har ungdomen anklagat tidigare generationer för förstockelse. Ingen före dem har tänkt, förstått eller åstadkommit något av värde. Bedriften att ha fört mänskligheten ur enkelhet och fattigdom till komplexitet och välstånd utgör så att säga själva vidrigheten att komma till rätta med. Någon insikt om de delikata avvägningar mellan legitima intressen som har gjorts och måste göras märks inte, och ingen påminner om det. (...)

Vi syndiga vuxna som bara tänker på pengar anmodas att lyssna på vetenskapen. Men vetenskapen har inga svar på filosofiska frågor. Det är idéer som avgör hur samhällen inrättas. Om dessa idéer är vi inte överens. När vagheten ibland ger vika skymtar föreställningen om en global planekonomi grundad i fakta. Det är ett filosofiskt förslag, inte ett vetenskapligt. (...) 

Att således hävda att det inte finns något att debattera eftersom sanningen redan föreligger är fel. Dels för att forskningen sällan har helt rätt och forskare sällan är helt eniga. Men mest för att svaret i den politisk-filosofiska frågan kan vara att det saknar värde att leva förslavad av en torftighet där varje utandning är en skymf.

Jag har läst Göran Hasslers diktantologi Århundradets ordmusik (1991), utgiven av En bok för alla. Det är ett 50-tal poeter som debuterade under 1900-talets första halva som presenteras. Boken har naturligtvis både förtjänster och mindre lyckade drag. Redaktören har ansträngt sig att hitta passande illustrationer till varje uppslag, oftast från bildkonsten, och han ger en kort personlig introduktion till varje konstnär och de presenterade dikterna. Det är utmärkt och ger ofta god information.

Däremot kan jag ju tycka att en antologi med titeln Århundradets ordmusik även kunde förväntas ha med texter som skrivits för musik, men så är det alltså inte. Om man nu är intresserad av att läsa århundradets bästa texter i versform, de texter som bäst tolkat eller påverkat en tidsanda, då har åtminstone jag en känsla av att det är till de tonsatta texterna man bör gå. I många fall är det ju just därför att de är så bra som de blivit tonsatta. Hassler försvarar sig på följande sätt:

Många gånger har jag förebråtts för att jag inte tagit med tonsatta dikter och visor. I och för sig är det självklart - det handlar ju om ordens musik - inte tonernas. det skall ju också kunna läsas högt. Går det att recitera t ex Calle Schewens vals utan att melodin tar över hur man än anstränger sig? Många gånger försvinner ordens skönhet i tonernas slagskugga.

Det kan han ju tycka förstås och om jag eller du tycker annorlunda får vi väl skriva den boken själva. För övrigt är jag inte särskilt förtjust i urvalet heller. Det är få dikter jag tycker är riktigt bra, och jag slås av hur många som tycks handla om döden. Urvalet torde knappast kunna övertyga ungdomar om den svenska modernismens storhet.

Intressant är däremot förordet där Hassler formulerar sin kunskapssyn på följande sätt:

"Tro inte på allt som är sant" - det är en devis som är värd att ta till sig och fundera över. Allt för många sanningar har fått styra och leda utan att ha andra kvaliteter än just att vara "sanningar". Mycket av eländet i världen beror på att man förblindats av enskilda sanningar utan att vara medveten om att de inte har kvar sin sanningshalt om de feltolkas eller sätts in i felaktiga sammanhang.Tio rena sanningar kan bli en fet lögn - det beror på hur man buntar ihop dem. (...) Med poesi kan det vara tvärtom. Några fantastiska, osannolika och verklighetsfrämmande infall kan, sammanställda till en dikt, ge kristallklara sanningar med knivskärpa i konturerna.

Och med exemplet Picassos målning Guernica hävdar han att

Tidningsreportage, intervjuer, ögonvittnesskildringar och historiska avhandlingar, byggda på fakta och vetenskapliga sanningar, har inte kunnat visa den sanna bilden av vad som verkligen hände så intensivt och slående som den konstruerade fantasibilden gjorde.

Poesin är hävstången som kan ge oss en djupare mening och andra perspektiv än de sanningar som enbart prosaiskt och i inskränkt bemärkelse är "sanna".

Nyckeln för både poesi och annan verklighetsbeskrivning är att de skall vara betydelsefulla - att de ska angå oss och vara viktiga. Uppfylls inte det kravet är sanningen, vare sig den är prosaisk eller poetisk, meningslös.

Tillägg. Helt utan samband med kunskapssyn men dock till frågan om ord och musik skulle jag vilja citera berättelsen om Gläns över sjö och strand från Bevingat (2000).

Tonsättningen gjordes av Alice Tegnér till en julavslutning i Djursholms läroverk där Viktor Rydberg var inspektor.

Mitt i sången kastade jag en blick på Viktor Rydberg. Vad tyckte han? Vad tänkte han? (...) Då ser jag att hans ögon är tårfyllda och att ett par stora tårar sakta tillrar ner i bäverkragen på hans päls. Hans gripenhet glömmer jag aldrig. (...) och då jag frågade om han tog illa upp att jag måst göra några små ändringar i texten svarade han: "Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom förrän den sjunges." 

Några länkar om fenomenet "klickjakt":

Eva Bofride, ledarskribent på Gotlänningen, ger ett exempel på  "klickjournalistik"  och ger referenser till Jack Werner och (kollegan) Patrik Oksanen.

Elise Karlsson ger i en UNT från 2016 en framställning som kopplar ihop klickjakten med åsiktspolarisering.

I dag kan vi bättre än någonsin mäta hur många som läser texter. De texter som regerar på nätet är de som väcker upprördhet, som har mest potential att splittra läsarna. Det har bidragit till en hätskhet på nätet som är svår att kontrollera. (…) En artikel som ger långa, arga kommentarstrådar är mer värd än en som får dig att luta dig tillbaka i din fåtölj och fundera. Ilska säljer och så länge vi fortsätter att räkna artiklars värde efter deras delningsvärde kommer ilska att vara en värdefull handelsvara. (…)

Paradoxalt nog innebär det en rörelse bort från läsarna, mot annonsörerna.

Dvs läsarna, "klickboskapen" är handelsvaran som medierna levererar till annonsörerna. Om ilska säljer så borde man ju samtidigt uppmärksamma att oro säljer ännu mera.

För övrigt har ju, som Fredrik Haage påpekade, det den senaste tiden varit en intensiv debatt i kölvattnet av Filters artikel om de apatiska barnen. En utmärkt länksamling från Filter till och med 7/10 finns  här. 

Apropå Jack Werner har han tydligen medverkat i den senaste upplagan av Torsten Thuréns  Källkritik,  vars andra upplaga jag skrev om  här. Citat ur (den förra) länken:

”Sanningen är att vi alla har benägenhet att ta fel. Vi ägnar oss åt önsketänkande och grupptänkande. Vi tänker slentrianmässigt. Vi tror på falska auktoriteter. Källkritikens första regel blir därför: Rikta först källkritiken mot dig själv”.

 En bekräftelse på hur svårt det kan vara är ju just det märkliga förhållandet att Jack Werner engagerat sig för Gellert Tamas trovärdighet i flera fall. Se t ex Rebecca Weidmo Uvells text.  

Jag skulle vilja tipsa om några aktuella texter på temat trovärdighet och medier.

Svt har visst en kampanj om saken... som t ex beskrivs i  Resumé 4/10 .

Kampanjen och Resumétexten kommenterades sedan av Håkan Boström i GP 7/10 .

Jag tycker Boström har åtskilliga poänger i sin text. Den hade stått sig väl även om han inte haft Svts svagsinta reklamfilm som bakgrund.

Boström fick dock mothugg av en "varumärkesexpert", Thomas Brenemark,  Resumé 9/10 , varpå följde kort replik av Boström  samma dag. Och sedan Brenemark  11/10 och  Boström.

Svts svar i Gp med  replik. 

Boström sätter exempelvis fingret på ett begrepp som varit mycket uppmärksammat den sista tiden - polarisering. Brenemark tar upp ett annat modebegrepp i mediedebatten: "klickjakten".

Debatten har även kommenterats av Fredrik Haage på  Smålandsposten, som även kommer in på begreppet sanningsrelativism.

Jämför också ett par något äldre texter: Tobias Samuelssons  Rött kort i källkritik, GD 2/8 och Patrik Oksanen i Hudiksvalls Tidning, m fl 20/9  Så spred sig lögnen om människoköttet. Patrik Oksanen tycks till och med ha skrivit en bok,  Skarpa skärvor, i ämnet.

 Man kan tycka att Oksanens text korresponderar på ett helt häpnadsväckande sätt till Svt-filmen… men personligen stör jag mig ändå på att "berättelsen" förefaller lite för bra i sitt sätt att passa in i berättelsen om "hotet från Ryssland, Putin och trollfabrikerna".

Läs sedan  Anders Björnssons recension av Oksanens bok. 

Vem kan man egentligen tro på?

Sanningar eller myter? När det kommer till hotmångleri anser jag att militärerna är "lika goda kålsupare" som klimathysteriker, invandrarhysteriker och filterbubblehysteriker. De spelar alla på samma strängar.