Visar inlägg från augusti 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Läsebok för folkskolan / Folkskolans läsebok.

Jag skrev för en tid sedan om  Projekt Runeberg där man bl a kan läsa Läsebok för folkskolan, dess första och nionde upplaga samt tionde upplagans "parallellupplaga".

Nu noterar jag att Richard Appelbom på Bärgslagsbladets ledarsida uppmärksammade nionde upplagan  härom dagen . Jag delar verkligen hans fascination. Det är ju en magnifik samling berättelser. Vill man samla på sig en berättelsebank med texter anpassade för barn i olika åldrar kan man ju förslagsvis börja med gamla läsebokstexter, och sedan välja vad man tycker passar.

Läsebok för folkskolan gavs alltså ut i sin första upplaga 1868, och redan 1878 kom den åttonde upplagan. Sedan dröjde den nionde till 1890. Den omfattar alltså 400 texter och 1060 sidor, fördelade på 6 avdelningar, som tydligen ska motsvara ungefär årskurs 1-6.

Tionde upplagan kom så 1907. Att hitta den kan dock vara lite knepigt. 1968 gavs nämligen ut en faksimil av nionde upplagan, från 1901, som av någon anledning fått ett omslag där det hävdas vara den tionde upplagan! Den riktiga tionde upplagan är sidnumrerad 1-480 (avd 1+2), 481- 1328 (avd 3+4), 1329-1920 (5+6), uppdelade på 496 texter. Det finns ingen uppgift i böckerna om vem som redigerade denna upplaga.

För att få en uppfattning om skillnaden mellan nionde och tionde upplagan jämförde jag de ingående verserna: 61 verser finns bara i uppl.9; 66 finns med i båda, och 80 finns endast i upplaga 10 (basupplagan).

Men som om det inte räckte; några år senare kom så den s.k. "Parallellupplagan" av den tionde upplagan, om 2140 sidor på 528 texter. Den är redigerad av bl a Grimberg och Marie Louise Gagner, som också bidragit med ett flertal texter. Det är oftast den man numera ser i antikvariat.  Mitt exemplar har den obestämda tryckårsuppgiften 1913-1915. Vad menas med detta då - hur förhåller sig "parallellupplagan" till den "ordinarie" tionde upplagan?

Av "basupplagans" 496 texter återkommer, såvitt jag kan se, 73 i "parallellupplagan", dvs 15 %. Av dessa är 45 verser, t ex Tomten, biskop Tomas Frihetssång och Runebergs Bonden Paavo... Resten är således nya texter! Det är alltså två upplagor som till viss del överlappar varandra, men som för övrigt kompletterar varandra. Sammanlagt skulle då de två upplagorna omfatta omkring 950 unika texter på nästan 3800 sidor. När basupplagan t ex innehåller fyra texter om Linné, innehåller parallellen bara en, när basupplagan innehåller en text om Vegas färd genom Nordostpassagen, innehåller parallellen en helt annan text om samma ämne. Det är precis som om redaktörerna för parallellen gjort om samma uppgift som basredaktörerna gjorde, men utan att alls ha tagit reda på eller sneglat på vad basupplagan innehöll... Läsebokens förlag var hela tiden Norstedts.

I Projekt Runebergs presentation av parallellupplagan hävdas att den ursprungliga tionde upplagan " var ett misslyckande" medan parallellupplagan "blev en stor framgång för förlaget". När jag nu har tillgång till båda är detta svårt att förstå. Jag kan inte se någon uppenbar kvalitetsskillnad mellan de båda utgåvorna. Parallellen innehåller dock flera texter som skrivits speciellt för denna läsebok. De tidigare upplagorna förefaller i stor utsträckning vara hopsamlade från andra läseböcker, specialböcker och uppslagsverk.


Vår socken

1938 utgav skolläraren m.m. Per Johannes, med ekonomiskt stöd av den lokala sparbanken, boken "Vår socken", med underrubriken "Hembygdsbok för Leksand ungdom". Det är en av mina favoritböcker. En sådan bok anser jag borde finnas i varenda svensk socken. Eller åtminstone kommun, för de landsändar där socknarna eventuellt är i minsta laget.

Syftet beskrivs på följande sätt i förordet:

Som av innehållet framgår vill den vara en läsebok för Leksands ungdom. Den vill fästa sockenfolkets och särskilt dess ungdoms uppmärksamhet på både viktiga och intressanta ting, som ligga oss nära men likväl ofta förgätas eller glömmas. Kan bokens innehåll till någon del därav väcka håg till verklig hembygdsforskning och kärlek till det, som är vår sockens egenart, är dess syfte nått. Ingen kan veta allt, som är värt att veta om sin hembygd och dess historia, om dess minnen och dess liv i dag. Men ingen, som vill bli en värdig son eller dotter av sin bygd, försummar heller att fördjupa sin kunskap om sin hembygds kultur och natur. Denna lilla bok söker anvisa några vägar till källor, där sådan kunskap finns att få.

Och innehållsförteckningen uppvisar 25 texter av olika längd, boken omfattar totalt 180 sidor i pocketformat, om exempelvis...

kyrkan

ett kyrkoår,

en kyrkfärd för hundra år sedan,

om bemärkta sockenbor,

fornminnen och hembygdsgårdar,

byar och bynamn,

dialekten,

namnskick, gårds- och soldatnamn,

om nödår,

ett besök på konstgalleriet,

hur skolväsendet i socknen utvecklats,

riksdagsmän,

Leksandsmotiv i litteraturen,

om växter och fåglar,

utfärder i naturen,

näringsliv och utkomstmöjligheter,

gamla seder och anekdoter

Boken är, som historieböcker ju brukar vara, av tämligen tidlös karaktär. Det mesta skulle nog vara gångbar läsning även idag, 80 år senare. Men visst kan man tänka sig att dylika böcker även borde ha kapitel om föreningslivet och idrotten, musiklivet, roliga historier, vägnätets utveckling, den lokala demokratin, märkliga händelser, olyckor, brott, tingsväsendet, katastrofer... dvs berättelser om bygden och förfäderna och nutiden i vid mening.

Per Johannes skrev själv bara en femtedel av texterna, resten delegerade han till specialkunnigt folk.

Jag menar, hur svårt kan det vara att producera skolrelevanta texter om hembygden med dagens tekniska möjligheter där t ex trycksaker i små upplagor kan tas fram på vanliga skrivare och bindas snyggt till nästan inga kostnader alls? På många håll kan man säkert mycket enkelt hitta lämpliga texter i eventuella hembygdsföreningars skrifter och från tidningsklippsamlingar. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Gardner - på väg mot glömskan

Apropå Erle Stanley Gardner - "världens mest lästa författare" - är han ett intressant exempel på hur gammal populärkultur representeras på dagens svenska bibliotek.

Wikipediaartikeln över Erle Stanley Gardner är ju riktigt bra, här har någon deckarkännare gjort en bibliografi som omfattar -

41 svenska Perry Mason-utgåvor

3 "Distriktsåklagaren"

22 böcker under pseudonymen "A.A. Fair", samt

Minne för mord

och

Tidvattensmysteriet.

Alltså totalt 68 titlar översatta till svenska.

På Libris hittar jag vid sökning på "Erle Stanley Gardner" 22 olika titlar (20 Perry Mason och två Distriktsåklagaren) plus en talbok (Den kidnappade guldfisken. Då räknar jag inte de två titlar som registrerats som "periodisk publikation" och bara finns på Riksarkivets raritetskammare.

Med sökordet A.A. Fair  hittas ytterligare 6 svenska titlar, varav två (Högt spel  och Samarbete med polisen) märkligt nog under namnet Erle Stanley Gardner! Varför dök de inte upp i första sökningen?

Men söker jag på "Gardner" och väljer andra alternativet, Erle s vid "Avgränsa träffmängd" så får jag 47 olika svenska titlar! Inklusive Tidvattensmysteriet, Minne för mord, de tre distriktsåklagarböckerna samt  Högt spel och Samarbete ... men inte de övriga A.A. Fairböckerna. 

Gör jag om samma manöver med sökordet "Fair" får jag 15 titlar, inklusive Högt spel och Samarbete ... Det betyder alltså att så gott som alla Perry Mason  och Distriktsåklagaren ändå finns i Libris - men man måste vara lite omständig när man gör sökningarna.

Och i allmänhet finns böckerna endast på kb och "Svenska deckarbiblioteket" - som är en del av Eskilstuna stadsbibliotek: Frånsett dessa två bibliotek finns några exemplar på vissa universitetsbibliotek och ett 20-tal på depåbiblioteket, men därutöver tycks Libris endast känna till 7 bokexemplar av "världens mest läste författare" i hela Sverige!

I BTJ:s databas "Burk-sök" hittar jag 42 titlar under E.S. Gardner och 21 under A.A. Fair, fast 17 av dessa titlar är bara poster utan böcker, dvs de finns inte på något bibliotek alls, och övriga nästan uteslutande i Eskilstuna.

I Östergötlands bibliotekskatalog för "Götabiblioteken" hittar jag ingen bok alls Av E. S. Gardner.

Så går det alltså. Fyller man inte på med nyutgivna utgåvor finns det 50 år efter författarens död endast ett tiotal bokexemplar kvar på svenska folkbibliotek av den som en gång var "världens mest lästa författare".

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Teologisk kunskapssyn

Som en uppföljning av den fiktive juristen Masons kunskapsåskådning vill jag nu uppmärksamma en prästs.

Den fanns naturligtvis en präst också i min hembygd under min uppväxt. Han hette Anders Åkerlund och jag blev klasskamrat med ett av hans barn. Senare blev han krönikör i Dalabygden med en betraktelse varje vecka under åtskilliga år. Jag råkade nyss läsa en av dessa och tyckte den var intressant. Den är ett svar på en tidningsartikel där en ateistisk forskare lagt fram sin syn på religion:

"Det är viktigt att människor får en naturvetenskaplig världsbild. Religiösa profeter säger: 'Så här är det. Punkt och slut...' Vetenskapsmännen är försiktigare, mindre bergsäkra. De säger: 'Så här tror vi att det är'. Inte bara att något är..."

Så långt DD fredagen den 7 september 1990. Jag ifrågasätter inte [forskarens] ateism. Det finns skäl för Guds existens och emot. Ingen har facit och monopol på sanningen: Inte vetenskapsmän, inte teologer, inte politiker, inte lärare.

Jag sätter inte heller ifråga kravet på förnuftets klarhet och sanningens renhet. Det kan självklart inte finnas olika sanningar. Tro och vetande måste vara samtalspartners och söka beskriva samma verklighet, även om man valt olika språk. 

Att hävda t ex att skapelseberättelserna skulle vara beskrivningar av hur det ungefärligen gått till i världsutvecklingen är naturligtvis ohållbart. Deras sanningshalt ligger i bildspråkets försök att beskriva idealtillståndet, av harmoni, närhet, orädsla, vibrationer, sensualism, yttre fred och inre frid.

Sund teologi baseras i själva verket på ifrågasättande, sökande, värderande. När tro hemfaller åt förenklingar, halvsanningar och kategoriska påståenden har man för länge sedan lämnat den lekfullhet, humor och undersökande inställning, som utmärker bibelns värld. Där finns glädjen att upptäcka nytt och nya dimensioner. Där finns olika meningar. 

(Det sant enkla, Dalabygden 21/9 -90)

Jag måste medge att jag inte förväntat mig en så progressiv kunskapssyn från en sådan teolog. Vilket naturligtvis bara visar hur fördomsfull jag är. Nu är ju inte Anders Åkerlund heller någon perifer prelat med obskyra ståndpunkter. Han har varit kyrkoherde i en av Sveriges tio största församlingar, Stora Tuna, i 19 år och har nu i sommar fått förtroendet att göra några helgmålsbetraktelser för Svt, se här och här . I den senare börjar han med följande ord:

Vår själ behöver också stimulans, som man kan ha vatten som en bild för: stimulans i mötet med spännande historier och berättelser som man kan hitta i böcker, där vi lever oss in i andra människors historier, i mötet med musiken som smeker vårt inre (...).

Naturligtvis är teologerna experter på att handskas med ord, texter, berättelser. Liknelsernas matadorer. Vi tänker på Hasse Alfredssons pastor Jansson . Samtidigt är det svårt att skaka av sig känslan av att Åkerlunds kunskapssyn är en stor revidering mot hur den gängse synen på tro och vetande var utformad i kyrkan under ganska nyss flydda decennier. Det brukar påstås att institutioner som förlorat sitt ursprungliga syfte aldrig låter sig nöja med att ha gjorts överflödiga, de hittar snart nya domäner att arbeta på. Och föralldel - varför inte? Visst finns det ett behov av kyrkans tjänster även för folk som "tappat tron". Eller just därför. Kyrkan är väl numera en institution vi vänder oss till för att få tröst, livsmod, uppmuntran. Å ena sidan kan ju detta ske i konkurrens med föreläsarbranschen, som t ex Åkerlund själv tyck göra. Å andra sidan: om nu tröst och uppmuntran blivit kyrkans nya huvudmission, så ligger det väl i utvecklingens inneboende logik att man också börjar hämta sina exempel från andra källor och mytologier än bibelns texter, även om de sannerligen tycks kunna använda Jesu ord och gärningar i alla sammanhang och syften.

Ja, detta var alltså några egna reflektioner utan några som helst anspråk på att ha begripit något alls - mer än att jag är full av fördomar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Mera om ängslighet och dramaturgi

 Jag gör ett litet omtag från förra postningen...

Ekenbergs text sätter på ett utmärkt sätt fingret på författarnas ängslighet för kritiken, att uppfattas som låg kvalitet, att inte vara tillräckligt "hipp" eller provocerande. Eller läsarnas undfallenhet för det dunkla och svårbegripliga. Rädslan för att bli betraktad som dum i huvudet om man erkänner att man inte begriper obegripliga texter. Att säga att "kejsaren är naken" kräver rejäla portioner självförtroende. Hellre då tro på prästerskapet, uttolkarna, litteraturvetarna, tidningsskrivarna, konsulterna, de som hittat en uppgift i att förklara hur texterna ska tolkas "korrekt", i symbios med författarna (eller konstnärerna eller vetenskapsmännen) och skilja fint från fult, sanning från lögn.

Äh... Ta en av våra mest antologiserade texter:

Någonstans inom oss där benen har vitnat

efter forskares och tvivlares nedsegnade törst

till förnekat glidande

                              till förseglat vikande

                              O moln av tröst!


Vad är detta om inte obegripligt trams!? Ett försök att utnyttja människors svaghet för sådant man inte begriper. "Det måste ju finnas någon stor djupsinnig tanke förborgad som lilla jag är för dum för att begripa"... liksom. Och så kanske man anmäler sig till en kurs eller köper en bok för att komma in i de insattas gemenskap. Och ju mer tid och kraft som lagts ner i projektet desto svårare att erkänna att allt bara bygger på luft. 

Att sedan det dunkla kan sätta fart på fantasin, associationernas flykt, är på samma gång "också en aspekt" och "en annan sak".

Det är ju en sida av saken.

Å andra sidan. Det finns ett ifrågasättande av dramaturgin i detta som i grunden är sund och framåtsyftande. Mogensens GP-reportage 7/7 illustrerades med en faktaruta om dramaturgi ur Håkan Bravingers Dramaturgiskolan. Punkt 2 lyder exempelvis: 

 Hitta din konflikt. Tänk efter: håller din konflikt för en hel bok? Alla berättelser har två motpoler – kärlek/hat, ensamhet/gemenskap, krig/fred. Under berättelsens gång ska konflikten mellan dessa trappas upp och bli mer intensiv. Det är viktigt att du har koll på vilka som är dina motpoler och vad som är din konflikt.

Det där kan ju se övertygande ut; man tänker: "Åhå, att jag inte sett detta tidigare!? Alla spännande texter måste ha en inbyggd konflikt!"

Men är det verkligen så absolut? Allt annat från de gamla grekernas tid har ju omprövats och förkastats, varför skulle just Aristoteles dramaturgi vara ofelbar? Måste vi leva i en kultur som är konfliktfixerad? Måste alla Bamseepisoder vara konfliktdrivna? Måste en askungesaga innehålla elaka styvmödrar och styvsystrar? Räcker det inte bara med att den bortkomne tönten i den lustiga hatten slår hela världen med häpnad och vinner hela kungariket ?

Och hur är det med motsättningen mellan gott och ont? Är vi på väg att komma bort från den ungefär på samma sätt som... ja, klasskampen?

Ur Goda omen (Pratchett & Gaiman):

[Crowley] ryckte på axlarna. "Varför sitter vi förresten och ältar det här med gott och ont? Det är ju bara namnen på sidorna. Det vet vi ju." [...]

Helvetet var inte någon väldig reservoar av ondska, lika litet som Himlen, enligt vad Crowley ansåg, var någon godhetens källa, de var bara olika sidor i det stora, kosmiska schackspelet. Den äkta varan, den verkliga godheten och den verkligt fasansfulla ondskan, finns i det mänskliga medvetandet.

...Vilket i så fall skulle återföra oss till den gamla motsättningen mellan äkta och falskt... 
Och vill man skapa en bättre dramaturgi än Aristoteles måste man ju först veta vad den gamla går ut på. Samt inse, som både Ekenberg och Crowley antyder - att vår eller skolans uppgift är att lära oss skilja mellan äkta och falska konflikter. Konflikten i sig är naturligtvis varken bra eller dålig, den är bara ett redskap, precis som journalistiken, tekniken, retoriken eller politiken.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg